Vi ringde ambulansen. JW hade fruktansvärt ont och man kunde med blotta ögat se att det var något stort fel, axeln och armen hängde ner i en onaturlig ställning. Ambulanssköterskorna fick till slut in honom i ambulansen. Jag jagade efter ambulansen till akuten i Mora med vår bil. Mitt livs värsta bilresa, varje kilometer kändes milslång och jag skakade av nervositet.
För att göra en lång historia kortare... Efter mycket morfin, annat smärtstillande, smärtsamma förflyttningar, lustgas, två röntgen, flera sjuksköterskor, två läkare lyckades man till slut konstatera att inget var brutet, men axeln hoppat ut ur sin led. Man lyckades få tillbaka den även om det tog flera timmar från olyckstimmen tills axeln gav med sig! En stark läkare stod bl.a. och drog så hon blev röd i ansiktet, men ändå gav den då inte med sig. Till slut "knäppte" det till i axeln och den flyttade tillbaka sig i rätt läge.
Med hjälp av en ambulansförare kunde vi baxa ut en illamående (av allt morfin) JW i vår bil och jag kunde köra hem. Fram emot 23.00-tiden kom vi hem. Vi har cirka 45 min till sjukhus. Nu har han armen i ett bandage och man räknar med knappt en månads återhämtning för skadade ligament etc.
Det var en hemsk kväll. I efterhand är jag glad att det inte var något värre än så och att det gick bra. Det blev en inblick i akutsjukvården inifrån... Vi fick jättebra hjälp och väntetiderna var korta. Även jag fick vara behjälplig och trycka på knappar! Känslan av att se den man älskar ha så vansinnig smärta är fruktansvärd. Och att inte veta, är det något allvarligt, något stort som gått sönder... Även om jag själv inte hade ont så led jag med honom varje minut. Hela dagen igår kände jag mig som en trasa, på jobbet fortfarande mosig av både sömnbrist och alla känslor som skakat om.
7 kommentarer:
Jäkla otur alltså! Förstår att du också blev mosig... Extra skönt med påskledighet imorgon då!
Usch! Man blir så rädd av sånt där. Föreställer sig det allra värsta och målar upp sjräckscenarion. Skönt att det inte var 'värre'!
Ajaj... uscha vad jag lider mig dig/er. Det är fruktansvärt att stå bredvid och inte kunna göra något. Luxationer kan vara långdragna och obehagliga men vi får hoppas att det var ett bra tecken att den inte hoppade tillbaka så lätt. Att den inte luxerar igen så lätt. (Kom ihåg att anmäla skadan till försäkringsbolag/försäkringstanten :)
åh, fy tusan! fotboll är livsfarligt. en vän till mig har skadat sig ett flertal gånger under korpenmatcher. jag har själv fått skjutsa till akuten mitt i natten, det är inte roligt. då var det "bara" lugninflammation, vilket konstaterades ganska snabbt, men innan vi kom till lasarettet (frossa, skakningar, svimning)... hoppas att ni hämtat er lite båda två!
NEJ AJ OOOJ! Usch, jag kan knappt läsa om sånt där, kommer aldrig mer vilja spela fotboll typ!
Tur att det gick så bra som det gick ändå. Hälsa från en som har många ärr och som vart på akuten många gånger. Jag vet hur det känns!!
åjejoj kommer ihåg när jag var ung bröt båda armarna i en fotbollsmatch och fick gå till mora det var tider det hälsa jw kramar
Skicka en kommentar