torsdag 26 november 2015

Never ending höst

Den här hösten alltså... den har verkligen frestat på! Förskoleinskolningen som nu pågått en sådär 3.5 månad, känns det som. Fortfarande kan Knut vara helt tröstlös på morgonen när jag lämnar honom. Emellanåt går det riktigt bra, han springer iväg in till en spännande leksak innan jag ens gått. Men så är det tyvärr inte alla dagar.


Och en lång förkylning och en tappad form. Jag började ju "så stort" att träna crossfit vilket var jättekul. Tyvärr kände jag att jag inte riktigt hade tiden som krävdes, det blev bara 1-2 pass i veckan som bäst och resterande pass löpning. Skulle jag kommit in i det på riktigt och lärt mig fler tekniska övningar, så skulle jag behövt träna crossfit åtminstone 3 gånger i veckan.


JW har jobbat mycket och ofta långa dagar, och då han pendlar så blir det jag som både lämnar och hämtar på förskolan. Det är inget jag vill slippa, men sista timmen på jobbet sitter jag på nålar när jag vet att jag vill hämta hem Knut så snabbt som möjligt. Inte för att han har det dåligt när han väl är där, tvärtom. Det är mer en inre stress jag inte rår på. JW kommer ofta hem mellan fem halv sex, och åker klockan 7.00 på morgonen. På kvällen har ofta en av oss en aktivitet, som tennis, löpning, crossfit, hockey eller annat... så vi går om varandra mycket. Ja, det var dagens utläggning och förklaring på min känsla. Jag tror även att oron över samhällsutveckling, lidande människor på flykt, terror och krig lägger sig som ett filter över allting.


I morgon är det äntligen dags för adventspyssel, en helig dag, en ledig fredag vigd åt detta. Tillsammans med min lille pojke numer, så det mesta måste göras klart kvällstid när han sover då han inte är så road av att städa och hänga upp julgardiner.


Och redan onsdag den 16 december går jag på jullov, 2.5 vecka ledigt väntar då. Jag längtar så.



onsdag 18 november 2015

Löpgrupp i Leksand

I kväll är det åter dags för #löpgruppleksand - som så många andra onsdagskvällar senaste åren. Jag startade upp löpgruppen i februari 2014, vilket gör att vi nu är inne på fjärde terminen! Jösses, Knut var bara 2.5 månad då, i början av februari 2014. Jag hade precis själv börjat springa några sammanhängande distanspass. 

Det är stort för mig att tänka tillbaka på alla kvällar, alla tjejer som varit med, sprungit, svettats, pressat sig, förflyttat sina gränser. Att "ha en löpgrupp" är en riktig egoboost, den feedback jag får betyder så mycket. Hur deltagare beskriver hur de gått ifrån att inte kunna jogga 3 km, till att "med lätthet" springa en mil. Hur de pratar om blodsmak i munnen och illamående, men också om hur roligt det är, hur de längtar till onsdagskvällarna, hur löpgruppen fått dem att älska löpning, och börja springa kontinuerligt. 

Och min roll är ganska liten, egentligen. Jag sparkade igång gruppen och står där på kvällarna med ett upplägg, en visselpipa, en klocka, men allt som sen sker gör vi tillsammans. 

Ofta är jag självkritisk. Funderar på passen efteråt, blev det där så bra egentligen? Hade de roligt? Och varför är det så många som kommer någon enstaka gång, men aldrig mer? Samtidigt är det ju många som också kommer vecka efter vecka, termin efter termin. Såklart kan inte upplägget passa alla. Och skulle "alla" som någon gång dykt upp vara med varje gång, så vet jag inte hur stor gruppen skulle vara. 60, 70 personer? Fler? Den här terminen har vi varit många, ofta runt 20, men nu har det tunnats ur mot slutet av terminen. Så har det varit även tidigare terminer. Det tar jag med ro, även om jag tycker det är synd att många säkert resonerar som så att nu är det ingen idé längre. Jag tror ju att det skulle bli lättare att ta sig över tröskeln att komma vid nästa termins uppstart, om man var med något pass denna termin. Jag kan sakna "stammisar" från tidigate terminer, samtidigt som det blir nya "stammisar" som kommer varje gång. Och sedan ett stort antal som kommer då och då. När det passar. Och det är ju så det ska vara. Enkelt, ingen kostnad, ingen föranmälan. Bara att dyka upp, ge järnet, kanske få inspiration. Vårt motto, svettigt, peppigt, glädjefyllt. Utmanande, utvecklande. 
 En av de första gångerna höstterminen 2015.
 Den allra första gången! Februari 2014. Kolla underlaget!
Hösten 2014 och tidningsfotografering.

tisdag 3 november 2015

Himmelska heldagar

Jag och min lillasyster och tillika bästa vän, hade den oerhörda lyckan att få varsin son med 7 månaders mellanrum, att bo i samma kommun och därmed kunna dela många, många föräldralediga dagar tillsammans...

Vi myntade snabbt begreppet heldagar. Dessa heldagar spenderade vi alltså tillsammans alla fyra, antingen på Hagagatan eller i Östanhol. Dagen inleddes redan i 8-tiden, ibland ännu tidigare om Elina och Elis åkte med pappa Per. Det viktiga var att dagens inleddes innan förmiddagsfikat. Kaffe och smörgås. Om vi var ambitiösa hade man bakat bröd, oftast inte. Vi hade lite tur också då våra kottar ganska ofta sov samtidigt. Efter förmiddagskaffet väntade kanske någon uteaktivitet, Kyrkis eller lekpark, eller lek/promenad utomhus i Östhol.

De kaotiska luncherna (när barnen började äta själva...) var en stund vi ofta sade till varandra ja just DEN HÄR stunden kommer man ju inte sakna när man börjar jobba... Efter lunchen såg köket ut som ett krigsfält... vi satt och funderade på pappornas avslappande luncher på jobbet där de fick sitta i lugn och ro i säkert ofantliga 30 MINUTER! Hur de säkert kände hur maten smakade!

Eftermiddagsfikat var ofta en liten guldstund, med kaffe och något gott... Jag minns med ett leende hur bestört Elina blev när jag vid ett tillfälle sade att jag hade som ambition att sluta fika på vardagar. Det höll inte kan jag säga... i våra sömnlösa liv så fanns kaffe och kaka där som en räddare i nöden. Mycket prat blev det såklart, sömn var ju ett kärt ämne och något vi diskuterade nästan jämt. Jämförde, berättade, led med varandra och bristen på sömn. För våra pojkars benägenhet att äta på nätter är en likhet... att sitta och skriva till varandra på WhatsApp under nätterna var ett sätt att hålla sig vaken.

Jag minns den allra första heldagen när Knut var född. Han var kanske knappt 2 veckor gammal och vi skulle åka till Östanhol. Det var början på november, precis två år sedan alltså och även då snöfattigt och varmt. Jag vågade inte köra bilen själv med spädgrisen i baksätet, så JW fick skjutsa dit oss. Knut låg och sov i sitt babynäste i soffan. Vi pratade, fikade, ammade, allting var sådär lite skört och ömtåligt och så oerhört skönt att få dela det med någon.






Nu blir det inte så många heldagar tillsammans, men när vi får till det, som i förra veckan, då njuter vi desto mer! Och nu är ju killarna så stora att de kan leka och röja tillsammans. Att sitta i köket och höra hur min och min systers son busar och skrattar så de kiknar tillsammans inne på Knuts rum, det är en lycka det!