onsdag 18 november 2015

Löpgrupp i Leksand

I kväll är det åter dags för #löpgruppleksand - som så många andra onsdagskvällar senaste åren. Jag startade upp löpgruppen i februari 2014, vilket gör att vi nu är inne på fjärde terminen! Jösses, Knut var bara 2.5 månad då, i början av februari 2014. Jag hade precis själv börjat springa några sammanhängande distanspass. 

Det är stort för mig att tänka tillbaka på alla kvällar, alla tjejer som varit med, sprungit, svettats, pressat sig, förflyttat sina gränser. Att "ha en löpgrupp" är en riktig egoboost, den feedback jag får betyder så mycket. Hur deltagare beskriver hur de gått ifrån att inte kunna jogga 3 km, till att "med lätthet" springa en mil. Hur de pratar om blodsmak i munnen och illamående, men också om hur roligt det är, hur de längtar till onsdagskvällarna, hur löpgruppen fått dem att älska löpning, och börja springa kontinuerligt. 

Och min roll är ganska liten, egentligen. Jag sparkade igång gruppen och står där på kvällarna med ett upplägg, en visselpipa, en klocka, men allt som sen sker gör vi tillsammans. 

Ofta är jag självkritisk. Funderar på passen efteråt, blev det där så bra egentligen? Hade de roligt? Och varför är det så många som kommer någon enstaka gång, men aldrig mer? Samtidigt är det ju många som också kommer vecka efter vecka, termin efter termin. Såklart kan inte upplägget passa alla. Och skulle "alla" som någon gång dykt upp vara med varje gång, så vet jag inte hur stor gruppen skulle vara. 60, 70 personer? Fler? Den här terminen har vi varit många, ofta runt 20, men nu har det tunnats ur mot slutet av terminen. Så har det varit även tidigare terminer. Det tar jag med ro, även om jag tycker det är synd att många säkert resonerar som så att nu är det ingen idé längre. Jag tror ju att det skulle bli lättare att ta sig över tröskeln att komma vid nästa termins uppstart, om man var med något pass denna termin. Jag kan sakna "stammisar" från tidigate terminer, samtidigt som det blir nya "stammisar" som kommer varje gång. Och sedan ett stort antal som kommer då och då. När det passar. Och det är ju så det ska vara. Enkelt, ingen kostnad, ingen föranmälan. Bara att dyka upp, ge järnet, kanske få inspiration. Vårt motto, svettigt, peppigt, glädjefyllt. Utmanande, utvecklande. 
 En av de första gångerna höstterminen 2015.
 Den allra första gången! Februari 2014. Kolla underlaget!
Hösten 2014 och tidningsfotografering.

2 kommentarer:

Elina sa...

Som jag sagt tidigare, du ska verkligen vara stolt över den här gruppen! Det är en stor succé, oavsett om vi är 25 eller sju stycken som dyker upp.

Ulrika Hagström sa...

Fantastiskt initiativ och som jag nämnt tidigare så ska jag ta mig dit. Till onsdagarna med allt vad det innebär. Löpningen, rörelsen, gemenskapen, svetten...
Tyvärr, som du vet, har min status varit lite dålig och modet har inte funnits men jag har det som ett av mina mål med denna resan som jag är på just nu...ett mål att våga mig till löpgruppen :) Och det är såklart inte för att jag är rädd för människorna. Eller jo lite. Men mestadels för att kraven på mig själv är alldeles för höga. Prestationskraven på mig själv att alltid vara perfekt...ja...det håller inte direkt. ;)

Kram