tisdag 31 maj 2011

Ve och fasa - Vasaloppet fullt!

Igår kväll satt jag och försökte lindra PMS-symptomen (se inlägg nedan...) Har ju länge tänkt anmäla mig till Vasaloppet 2012 men det har inte blivit av fast det stått på To Do-listan i veckor. Surfade in på sidan, och upptäcker till min förskräckelse - loppet är fullt! Det blev fullt igår, den 30 maj. Hur dum får man vara, varför varför varför anmälde jag mig inte direkt!?

För nej, jag kan inte åka Öppet Spår istället. Öppet Spår är INTE Vasaloppet. Om jag åker Öppet Spår kan jag aldrig känna, tycka eller säga att jag åkt Vasaloppet, för det har jag ju inte. Det vore ljug. Att säga att man åkt Vasaloppet på den och den tiden, fast det var Öppet Spår man åkte, är inte sanningsenligt. Så är det i alla fall här i Dalarna, Vasaloppets hemmaland. Vasaloppet går den första söndagen i mars månad, starten går kl 08:00 på morgonen, man trängs i 9 mil, 10 startled med 15 800 åkare. Det ÄR Vasaloppet.

Nu måste vi alltså försöka hitta reservplatser... För jag SKA vara med nästa år, den magiska morgonen i Berga by!

måndag 30 maj 2011

Eftersnacket...



Och nu då? PMS (postmarathonsyndromet) hotar att drabba mig. Jag är fortfarande full av intryck, samtidigt som jag vill lägga det bakom mig och galoppera vidare. Fast det var ju det där med intrycken... de är så dimmiga! Eftersom jag genomförde loppet i ett slags inre mörker så minns jag inte mycket av banan, bara kilometer efter kilometer med stenhård asfalt. Jag minns en lång sväng ute på Djurgården bland hästar och kohagar, och jag minns att det blåste kallt på Västerbron.

Stockholm marathon var ett väldigt stort och proffsigt arrangemang! Ungefär dubbelt så många löpare som i Köpenhamn, men arrangemangsmässigt kändes det tio gånger så stort. Vätskekontrollerna var många, så även duschar, utdelning av frukt, druvsocker, saltgurka, cola, energy bars osv. Innan loppet fick man en jättefin liten midjeväska som blir bra både under skid- och löppass framöver!

Samtidigt kändes Köpenhamn mer personligt på något sätt, man blev väldigt väl omhändertagen även där. Och där njöt jag mer av bansträckningen... men det kanske var för att jag var mer alert i sinnet.

Efter målgången i Stockholm fick man så mycket saker! Frånsett världens snyggaste Finisher-tröja och medalj, så fick man en hel påse med russin, kexchoklad, vatten, proteinshake, nötter. Därefter blev man bjuden på kaffe, kanelbullar, bananer, korv med bröd och öl! Jag fick även många, många kramar och fina ord av min supporterskara, flera rosor och en stor chokladmedalj. Bortskämd - ja!


Jag har så mycket mer att säga, men kanske måste sätta punkt här. Fr.o.m onsdag har jag en hel veckas ledigt! Inleder med att åka till älskade Vallen med mamma. Så nu ska jag pussa på JW så att han klarar sig utan mig i två nätter!

söndag 29 maj 2011

Stockholm marathon 2011

I fredags åkte vi ner mot Uppsala - Stockholm och vårens stora kraftprov - Stockholm marathon. Innan det laddade jag, storasyster och JW med chokladbiskvier och kaffe. Det är mycket man ska komma ihåg...
På lördagens morgon kändes det ganska så bra! Jag hade sovit, pressat i mig frukost, gått på toaletten... allt det där viktiga som måste göras innan ett långlopp! Jag, JW och svärfar begav oss sedan mot Stockholm, Östermalms IP och Stadion. Där hämtade jag nummerlapp och träffade Sofie! Bästa Sofie som ordnat en peppträff innan start. Jag fick träffa andra bloggare också, det var himla kul! Bl.a. Staffan som inte skulle springa men var glad ändå, Jan (vars marathontatuering syns på bilden av mig och Sofie) och Anneli. De gjorde helt otroliga tider alla tre!
Jag och Sofie innan starten. Jag startade 11.40 i startgrupp E. Min tanke var innan att springa med farthållarna, för att få hålla ett jämnt 6.00-tempo hela loppet igenom. Det är ett tempo jag vet att jag behärskar, de flesta långpassen har legat på cirka 5.50-tempo eller strax under. Hittade två farthållare med ballonger/flaggor och tog följe med dem när startskottet gick! Stämningen var pulserande och det skulle bli så kul! Första stegen kändes bra, men efter en kort tid tyckte jag att det kändes som att det gick i en väldigt ojämn hastighet. Det gjorde det också. Det var även väldigt stressande att "inte tappa bort" farthållarna. Ibland fick jag spurta ikapp dem, och zick-zacka för att komma fram.
Vid 5 km såg jag mina underbara supportar för första gången! De jublade och jag kände mig så stark och stolt med ett sådant stort team med mig. Efter 7-8 km valde jag att släppa farthållarna. Och redan då kände jag mig seg, efter så kort bit! Passerade Västerbron, och sedan 10 km på 59 min. Det var helt rätt i tid, men jag fick slita ont för att hålla den farten. Den där lätta känslan som jag brukat haft under långpass (under de 2 första milen/timmarna) fanns inte.
Även 15 och 20 km passerades i planenlig kilometertempo. Men pulsen var hög, magen krampade, jag hade håll. Min mamma noterade vid 18 km att jag såg trött ut på blicken. Efter att ha passerat halva sträckan 21.1 km så fick jag snabbt gå på toaletten. Det kändes tröstlöst, jag var så trött och hade hälften kvar! Vid 25 km hade jag sprungit i 2.32 h. Och jag visste att jag troligen hade nästan 2 h löptid kvar. Det kändes oändligt. Många tankar passerade, aldrig mer marathon, varför, varför, varför utsätter jag mig själv för detta... vilket skitlopp... vilken skitdag...
Mina höjdpunkter var att få se min familj och vänner. När jag äntligen kom av varvet ute på Djurgården/Gärdet och tillbaka in i stan så visste jag att jag skulle få "träffa" familjen. 30 km, jag måste klara mig till 30 km... där skulle de stå! Och där stod de, de jublade och hejade, min föräldrar, svärföräldrar, syskon, kusiner, farföräldrar och vänner som fanns på plats för min skull! JW sprang med en bit och jag var så emotionellt urlakad och tömd på självförtroende att jag nästan grinade när jag såg min fina sambo peppa och heja som en galning. Att bryta loppet fanns inte! Jag hade ju lovat dem att gå i mål, om jag så skulle krypa. De skulle inte ha åkt dit utan att ens få se mig gå i mål!
Mellan 30-42 km tappade jag hela tiden i fart och placeringar. Jag räknade bara kilometer för kilometer, orkade inte tänka tanken att det var 12 långa km kvar. Drack vatten, sportdryck, åt druvsocker och energy bar. Jag tänkte ut att även om jag skulle börja gå sista milen så skulle jag hinna i mål under 6 h, och få medalj och t-shirt. Samtidigt så insåg jag att det skulle vara i princip lika tungt att gå snabbt som att jogga superlångsamt, och jag ville hellre springa så länge det om möjligt gick. Min svärfar stod vid 37 km och gav mig en sista kick inför mål. Vid 38 km kändes det mördande långt med 4 km till. Men bara jag tar mig över 40 km... och 40 km passerades på 4.11. Nu blev enda målsättningen att inte försämra Köpenhamnstiden! Sista kilometern kände jag ett uns av löparglädje, jag insåg att jag skulle ta mig i mål. Alldeles innan jag svängde in på Stadion stod fina Annika och ropade Heja Jonna! Jag hann tänka att hon är precis lika söt i verkligheten som i bloggen. Jag såg på klockan att den närmade sig 4.25... och då fick jag eld i baken! Och när jag sprang in på Stadion - och särskilt när jag passerade det hörn där de flesta av mina supportar stod (över 10 st på samma ställe!) så kände jag mig som en världsstjärna! För de jublade så det hördes över hela Stadion, jag lovar. Det gjorde att jag orkade passera ett 20-tal löpare innan mållinjen.


Den officiella tiden stannade på 4.25.21 - exakt 30 sek snabbare än i Köpenhamn. Det är ingen bra tid och jag är inte nöjd med den tiden. Men som hela loppet kändes igår är jag glad att jag ens tog mig i mål. Det var ett slit från första kilometern till sista, det kändes inte som att jag hade någonting gratis. Det kändes som att jag inte tränat löpning alls på ett år ungefär. Tiden jag ville uppnå - under 4.15 - kändes långt borta.


Jag är besviken att mina fina långpass kändes så långt borta. Jag har sprungit 25-26 km i 5.48-tempo och känt mig PIGG. Därför hade jag kallt räknat med att marathonets första 2.5 h skulle bli en behaglig resa. Inte att jag skulle känna mig trött innan en mil var passerad! Jag hann bestämma mig många gånger under loppet att jag aldrig mer ska springa marathon. Nu vet jag inte... Men jag är ändå "bara" 26 år, jag har många år och chanser på mig att bli en snabbare marathonlöpare om det är det jag vill göra.


TUSEN TACK till mina underbara supportrar som sporrade mig genom hela loppet! Utan er hade jag aldrig kommit i mål! Både ni som var på plats och ni som fanns hemma.


Idag känner jag mig helt ok, jag går bara lite som en anka...

lördag 28 maj 2011

Stockholm marathon - korta versionen

En riktig maramara har jag avverkat idag! För det var verkligen inte min dag... jag kände mig tung från första till sista steg. Jag höll mina tänkta km-tider fram tills cirka 25 km...
10 km - 59.20
15 km - 1.29
20 km - 1.59

Men jag fick slita mycket för att hålla dessa tider. Sen kom stora knocken. Jag som känt mig knockad länge, men det blev bara värre. Mellan 30-42 km tappade jag både fart och placeringar. Toabesök, ont överallt, tappat självförtroende. Men jag skulle i mål - så var det bara. Det hade jag ju lovat mina supportrar! Om jag så skulle krypa...

Jag gick till slut i mål på 4.25.21 - exakt 30 sek. snabbare än för ett år sedan i Köpenhamn. Jag är en 4.25-löpare... Rent "teoretiskt" borde jag kunnat gjort en bättre tid än för ett år sedan, men det var inte min dag alls. Men jag kom i mål, kan lägga ett ytterligare marathon på meritlistan och fick medalj och t-shirt...

torsdag 26 maj 2011

Jag är 14363

Det är 1 dag kvar! Och det är så mycket att tänka på... alltifrån att komma ihåg att fila ner tånaglarna och packa skavsårsplåster, till att göra upp en plan med supportrar, boka tågbiljetter och packa rätt saker till lördagkvällens middag.

Vädret på lördag ser än så länge ut att bli strålande! Med löparnas mått mätt. +16 gr och mulet! Underbart.

I morgon är jag onsdagsledig, en fredag. På eftermiddagen åker vi ner till Uppsala där vi ska bo. Innan det ska jag packa klart, handla (måste ha matsäck med på tåget mellan Uppsala-Sthlm på lördag morgon, och i väntan på starten) osv osv. Hu, det är stressigt att vara marathonlöpare.Och jag ger er... tävlingsdressen för marathon 2011! Mina vrålsnygga rosa-svarta Nike-shorts), en rosa funktionströja, svarta kompressionsstrumpor från GoCoCo och självklart mina rosa darlings på fötterna. Nu vet ni hur jag ser ut, om ni är på plats! Och snälla, heja allt vad ni kan!

Mitt startnummer är 14363! Jag planerar att springa med 4.15-gruppen så långt som det går, och om det känns bra. Men det kanske finns flera sådana grupper!? 4.15-farthållarna har vita flaggor!

onsdag 25 maj 2011

Vita dörren, knacka på...

Jag skulle hälsa på i granngården (läs grannlägenheten) en liten stund bara, men blev kvar hela kvällen. Efter Odins bad lekte vi att han var en liten bäbis som låg inlindad i handdukar och filtar i min famn, sen nattade jag honom. Han ville ha saga, och en saga till, och en till... till slut var jag mer sömning än honom. Jag låtsassov, och efter en lång lång stund slumrade han in. Älskade barn!

Kolhydratladdningen

Jag älskar att kolhydratladda... en macka till, och en till.... utan dåligt samvete! (Att man först kanske ska kolhydrattömma pratar vi inte om, för jag jobbar inte så)

Just nu är jag dödens trött efter en lång samverkansdag på jobbet där jag höll i en kortare föreläsningsdel. Men det är jobbigt att sitta stilla på en stol, lyssna och diskutera hela dan i ett syrefattigt rum också.

I morgon springer jag ett sista, kort och lätt pass. Tvättar, packar och presenterar marathon-outfiten. Missa inte det!

tisdag 24 maj 2011

Läs Icakuriren!

I nyaste numret finns en stor bild - en helsida! - på min storasyster och Odin! Det är min lillasyster som tagit den underbara bilden och kommit på andra plats i en fototävling. Som en parentes är bilden på min syster störst av alla bilder i tidningen, t.o.m. större än vinnarbilden. GRATTIS!

Glöm inte glädjen!

Jag tänker inte glömma glädjen! Glädjen att jag vill, får och kan starta på lördag! Framför allt annat så tyckte jag att det var så jäkla kul att springa marathon i Köpenhamn. När vi gick hem efter målgången tänkte jag redan på nästa gång... Jag kände löparsuget direkt. Det är ett fantastiskt äventyr att springa marathon - alla borde uppleva det!

Och med den missade Vasaloppsstarten i minnet så är jag glad att få vara med nu! Jag känner mig lyckligt lottad att få vara en av de 20 000 löparna, ev av de 5000 kvinnorna som är med!Att inte stå med tårar brännande över att inte få vara med, fast man ville så mycket att det värkte i kroppen.

Men jag tycker det är fantastiskt kul att vara supporter till sina kära också! Och jag har ju värsta grymma gänget som kommer följa mig på lördag... vi är 14 st (!) som ska gå ut och äta på kvällen! Min älskade JW, mina föräldrar, syskon, svärmor, JWs farmor och farfar osv! Snacka om att man blir peppad av det!

måndag 23 maj 2011

Marathonvecka! Frågor och svar till mig själv...

Nu är den här, maraveckan. Bokstavligen talat. Veckan som är som en mara... då allting rullar runt, runt i huvudet...
-Visst håller jag på att bli sjuk igen?
Halsen känns tjock, ögonen kliar, jag nyser... min teori är att jag är allergisk! JW säger att jag lider av grav hypokondri men jag tror att han inte tar mina symptom på allvar!

-Varför har jag tränat så dåligt?
Nä, du har inte tränat så dåligt! Du åkte företrädesvis skidor fram till början av mars, sen fick du efter några veckors löpning en fotskada som satte käppar i hjulet. Men du är inte sämre tränad än för ett år sen! Dina långpass är längre, och du har åkt 80 mil skidor under skidsäsongen (många långpass) till skillnad mot 40 mil året innan. Och du har faktiskt sprungit mer totalt sett under januari-maj 2011 än under motsvarande period förra året, när du hade problem med löparknä.

-Varför har jag inte tränat fler kvalitetspass/intervaller?
För att jag prioriterat distanspass och långpass. Fartpass och intervaller sliter mycket och jag har varit rädd om foten. Det har heller inte känts som nyckelpass inför marathon, då jag inte direkt siktar på att springa maran "snabbt". (Snabbt i min värld, med marathonmått mätt, är en tid en bit under 4 h)

-Hur ska jag lyckas undvika stress sista veckan? Och sova mycket? När det är skitmycket på jobbet.
Ja, det går kanske inte att lösa fullt ut. Jag försöker att inte boka in några aktiviteter efter jobbet, bara ha tid för att vara hemma och förbereda, packa, vila, mentalt ladda.

-Hur ska sista veckan se ut då?
Måndag: Uppjogg, 4 x Hägerbacken för att sätta spänst i benen, nerjogg (totalt 32 min löpn)
Tisdag: Cykel, lättare styrkepass
Onsdag: Vila
Torsdag: Lätt löpning ca 5 km
Fredag: Vila, resa
Lördag: STOCKHOLM MARATHON!!!
Söndag: Rollator alt. barnvagn

söndag 22 maj 2011

Säljer mina pärlor

Jag är i säljartagen. Både vår gamla bil och mina rullskidor har under dagen fotograferats för att läggas ut i annons. Det är ju himla dumt att inte sälja saker som man inte använder... Dessutom behöver jag inkomsten, det är mycket utgifter för tillfället bl.a. anmälningsavgifter till olika lopp som jag vill springa/åka! Snyft... jag har sällan känt mig så sportig som när jag åkte rullskidor! Men tyvärr gick det ju verkligen inte bra. Det är mer likt skridskoåkning än skidåkning. Rullskidor är korta och instabila vilket resulterade i en rejäl krasch förra sommaren. Jag har fortfarande ett krokigt lillfinger och ett ärrigt knä. Det är bättre att de kommer någon till använding som kan och törs åka.

Dessutom är jag sugen på en racer. Men det får nog bli våren 2012, i så fall...

Till Elina

Till Dig, vår karamell
Snart är du hemma, I can tell!







lördag 21 maj 2011

Ett jäkla skitpass, helt enkelt

Fredagskväll på gymmet. Då får man vara för sig själv! Det kanske inte var smart att köra bröst, ben, biceps igår kväll dock för idag var hela kroppen emot mig...


Det blev varken ett lugnt, harmoniskt långpass, ett medeldistanpass med flow eller ett fartpass med sprutt i bena. Nä det blev ett segt, tungt, eländigt pass på ca 11 km. Hög puls och en kass känsla. Trevligt väder, fint sällskap - men annars kändes det värdelöst och meningslöst. Ett skitpass som varken gav självförtroende eller bättre styrka. När jag kom hem upptäckte jag att tån börjat blöda igen. Att jag om en vecka ska springa dagens stäcka + 30 km känns rätt overkligt!

Inte som andra morgnar

Nu är klockan 10:42 och det är mycket som är konstigt idag.
1.Jag vaknade för en timme sedan! Av att min bror ringde. Hade han inte gjort det hade vi väl sovit än...
2.Jag har fortfarande inte bestämt mig vad och hur och när jag ska springa idag. Ett distanspass runt 15 km, eller ett fartpass? Oftast är ju långpassen självskrivna på helgerna, nu vet man ingenting. Hjääälp.
3.Jag drömmer om marathon varje natt nästan. I natt sprang jag med strumpor.

torsdag 19 maj 2011

Lätt flåsig ska man va´

Ett klyftigt uttalande från grannkommunens folkhälsoplanerare? Den träning som våra idrottsstjärnor (läs elitidrottare) ägnar sig åt "ger inga hälsobefrämjande vinster". Undra om Anna Haag, Isabellah Andersson, Ara Abrahamian, Marcus Hellner och Pelle Prestberg skulle hålla med om det? Jag tycker de ser rätt hälsobefrämjande ut, i alla fall...

Nej, "lätt flåsiga" ska vi bli och inget mer. Annars är man överdriven, fanatisk och skadar sig själv.

Sådant får man ju faktiskt höra själv emellanåt även om vi hobbymotionärer tränar långt ifrån på elitidrottarnas nivå.

onsdag 18 maj 2011

9 dagar kvar

Det blir mycket marathonfunderingar nu! Detta upptar ju en stor del av tankeverksamheten för tillfället. Hur ska jag lägga upp dessa sista 9 dagar? Vad säger ni marathonrävar där ute? Och ni andra... Med bara ett marathon i bagaget känner jag mig som en rookie. Jag har förstått att jag ska äta bra och sova mycket sista veckan. Undvika alla elaka virus.

Jag beställde igår ett par ruggigt snygga shorts från Runners´ Store. Idag ringde de och sa att de var slut i min storlek. Nu funderar jag på att använda befintliga träningskläder, men kanske knyta en rosa sidenrosett i håret? Men ska jag ha keps fungerar inte det.

Och hur ska jag springa sista 9 dagarna? Jag har tittat på några program men tycker inget riktigt passar mig. Inget långpass, men hur långa pass kan jag springa? 10, 12, 15, 18 km? Nu läser jag att Anders Szalkai säger att man ev. kan lägga in ett "reserv-långpass" cirka 4-6 km kortare än ens längsta långpass, om man känner sig fattig på långpass. Jag har ju helt klart färre långpass i kroppen än vad jag skulle önska. Kanske vore det bra att jag tog ett 21 km-pass på lördag ändå?

Ja, som ni förstår är det mycket att fundera på. Jag går in en marathonbubbla nu och kommer väl ut någon gång i början av juni förhoppningsvis...

Voltande bil träffade joggare

För en stund sedan ringde min bror. Han frågade om jag blivit påkörd av en voltande bil! Min bror hade nämligen fått ett sms: Har Jonna blivit träffad av en voltande bil?

Det var inte jag utan en annan löpande kvinna - och hon sprang utmed min älskade Limsjöväg! Därav trodde sms-skrivaren att det kunde vara jag eftersom jag brukar roa mig runt Limsjön. 200 meter av totalt 7 km stig runt sjön löper längs med en bilväg. Kvinnan träffades alltså av en bil som voltade ner från vägen. Tryck på den röda texten för att komma direkt till artikeln. Hon verkar ha klarat sig utan allvarliga skador. Vi såg ambulansen och brandbilarna vid olycksplatsen när vi kom hem från jobbet - och sprang själva förbi en timme senare.

Jag äter en skål jordgubbar för att lugna känslorna.

måndag 16 maj 2011

JW springer snabbt och jag springer långt











Igår när vi kommit hem så ville JW springa skiten ur sig runt Limsjön. Alltså... springa ur sig 4 timmars stillasittande i bilen. Varför känner jag aldrig så? Nu vill jag kriga på, ett smärtsamt fartpass, 8 km tempo... åh så kul! Jag gruvar mig betydligt mer inför sådana pass än inför 20 km långpass.

Han sprang, jag cyklade bredvid. Det sved att inte passa på att springa tillsammans när jag hade chansen, men måndagens långpass kändes för viktigt för att äventyra. Särskilt när jag sprungit fredag lördag och just tillfrisknat. 8 km i cirka 4.30-tempo avklarade JW. Ni får en hel rad med bilder från vår underbara stig runt sjön.

Och idag, måndag, sista långpasset innan marathon. Enligt "de lärda" skall detta pass ligga senast 2 veckor före tävlingsdagen. I mitt fall blev det 11 dagar innan pga sjukan. Det var inte någon roligt pass... och inte det genrep man önskar sig. Magen krånglade, tur att det finns dass på fler än ett ställe runt Limsjön. Löpning är inte så glamouröst precis. Det är ju inte alltid det finns lyxiga dass att tillgå. Fick även håll och blev både hungrig och törstig. Den medhavda gelen smakade skit och hjälpte inte direkt magen att hålla ihop.

Jag kämpade på ändå, och fick god hjälp av både telefonsamtal som jag bett om från familjen och av JW som cyklade med andra varvet. Storasyster mötte upp och sprang med sista kilometrarna. Det blev 25-26 km i vanligt långpasstempo, tog mig knappt 2.5 h. Hade krafter för en liten spurt på slutet. Känner mig pigg nu efteråt, men som sagt, mage - jag förlåter dig inte om du gör detta med mig på marathon!

Nu väntar lättare pass, några med fartinslag, under de två sista veckorna fram tills 28/5...

söndag 15 maj 2011

Långhelg hos världens finaste K&B










Kärlek;

Det sägs att det regnade i Leksand...

I Motala kom det faktiskt inte en endaste droppe, förutom på nätterna.

Rabarberpaj på nyskördad rabarber.



Hemma igen efter att ha tillbringat helgen hos våra älskade Karin och Bernt... Vi har åkt på utflykt till Vadstena, spelat kort, grillat, ätit efterrätt varje dag, sprungit, suttit på en stol i solen, läst och viftat på tårna...

onsdag 11 maj 2011

Jag tittar tillbaka

Sitter vid vår gamla dator och kollade bilder från Köpenhamn, maj 2010. Ett år sen! Det känns både som en evighet, och som i förra veckan. Såhär i efterhand är jag glad att mitt första marathon blev i just Köpenhamn. Nu är det mitt andra marathon som väntar, men mitt första i Stockholm!

Undra om det blir parad i Sthlm också?

På väg till starten vid Islands Brygge.



Och igen... man inser att supportrarna passade på att dricka en hel del dansk öl medan jag drack vatten, sportdryck och sprang marathon!

Kroppsmålade Spiderman sprang faktiskt med eliten en liten bit...