Eftersnacket...

Och nu då? PMS (postmarathonsyndromet) hotar att drabba mig. Jag är fortfarande full av intryck, samtidigt som jag vill lägga det bakom mig och galoppera vidare. Fast det var ju det där med intrycken... de är så dimmiga! Eftersom jag genomförde loppet i ett slags inre mörker så minns jag inte mycket av banan, bara kilometer efter kilometer med stenhård asfalt. Jag minns en lång sväng ute på Djurgården bland hästar och kohagar, och jag minns att det blåste kallt på Västerbron.

Stockholm marathon var ett väldigt stort och proffsigt arrangemang! Ungefär dubbelt så många löpare som i Köpenhamn, men arrangemangsmässigt kändes det tio gånger så stort. Vätskekontrollerna var många, så även duschar, utdelning av frukt, druvsocker, saltgurka, cola, energy bars osv. Innan loppet fick man en jättefin liten midjeväska som blir bra både under skid- och löppass framöver!

Samtidigt kändes Köpenhamn mer personligt på något sätt, man blev väldigt väl omhändertagen även där. Och där njöt jag mer av bansträckningen... men det kanske var för att jag var mer alert i sinnet.

Efter målgången i Stockholm fick man så mycket saker! Frånsett världens snyggaste Finisher-tröja och medalj, så fick man en hel påse med russin, kexchoklad, vatten, proteinshake, nötter. Därefter blev man bjuden på kaffe, kanelbullar, bananer, korv med bröd och öl! Jag fick även många, många kramar och fina ord av min supporterskara, flera rosor och en stor chokladmedalj. Bortskämd - ja!

Jag har så mycket mer att säga, men kanske måste sätta punkt här. Fr.o.m onsdag har jag en hel veckas ledigt! Inleder med att åka till älskade Vallen med mamma. Så nu ska jag pussa på JW så att han klarar sig utan mig i två nätter!