tisdag 27 oktober 2015

Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Backintervaller.
 
Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.
 
I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

måndag 26 oktober 2015

Den här hösten





Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...

tisdag 20 oktober 2015

Två år!

Såhär skrev jag för två år sedan...
Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?

Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut. 

Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också. 

Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två. 

Det är så lätt att förlora sig i nostalgiska tillbakablickar. Titta på bilder på den där pyttelilla varelsen med mörkt fjun på huvudet, tänka på hur det var där i allra första början. Det är så otroligt speciellt med ett nyfött barn... 


Nu är han både väldigt liten och stor på samma gång. Han är en egensinnig, envis, charmig, glad, kramig och pussig pojke som pratar dagarna i ända. Det är inte många tysta sekunder! Varje dag kommer nya ord och det blir alltmer meningar. Han älskar Pippi Långstrump, Bompadraken och Q Pootle 5. Grannbarnen och kusinerna är hans bästa kompisar. Grannflickan "Dea" (Dorotea) är djupt beundrad och finns hon i närheten duger ingen eller inget annat. 

Livet med Knut är så himla roligt! Jag har ju nu varit mamma i två år. Många klyschor stämmer, att egentiden blir minimal, man är trött ofta, det är utmanande och svettigt... men jag slås så väldigt ofta av hur roligt jag tycker det är! Jag älskar att hänga med Knut, våra lediga dagar tillsammans är det bästa som finns. Och just att umgås ihop och göra saker blir ju bara roligare ju större han blir. Och kärleken, alltså... den är obeskrivlig. Av den anledningen skulle jag vilja ha många barn, för att få uppleva den här kärleken flerdubbelt... 
TVÅ ÅR!