Den här hösten

Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...