tisdag 15 juli 2014

Sommarlöpning



Jag brukar ju gnälla om att sommaren är min sämsta träningsperiod och att jag inte uppskattar att träna i värmen...

Mina två sista löppass har jag fått erkänna att sommaren är en fantastisk träningstid. I alla fall när temperaturen sjunker under 25 grader... I lördags kväll begav jag mig ut på den kära gamla löpvändan Niotolvan, som fiffigt nog är 9.12 km lång. Det var en gruvligt vacker kväll, jag struntade i tempot och ville bara springa med behaglig puls och insupa sommarkvällen. Jag fick se en stilig räv, jag blev omcyklad av parfymdoftande ungdomar (...) med Systembolagetpåsen skramlande på styret. Efteråt, och under, var jag så glad att jag gav mig ut. För det var nära att jag ställde in, jag kände mig både trött och hade ont i ett amningsbröst.

Igår fick jag ett löppass som verkligen kan läggas till kategorin upplevelser! Tillsammans med sambon och en vän till oss gav vi oss i terrängen. Målet var toppen på Asaklitt! Det var periodvis ganska knixig terräng och mot slutet branta stigningar. Jag kände mig stark och lätt! Det var lagom varmt, och i mitten av löpturen föll ett lätt regn på oss. Känslan att stå på toppen av berget var oslagbar, och blicka ut över den vidunderliga vyn.

Underbar löpning som ger mersmak!

Ni ser, det vänder alltid... det är bara en frågan om när.

söndag 13 juli 2014

Tre och en halv vecka i byn

Nu är veckorna som boende på en gård i byn över, för denna gång. Vi flyttade ut torsdag den 19 juni, och hem lördag den 12 juli, så det blev nästan tre och en halv vecka vi bodde där. I och med att det är mitt barndomshem, så är det ju "hemma" för mig redan. Nu blev det hemma även för Knut som snabbt blev en byunge och trivdes som fisken i sjön. 
 Vi hade övernattningsgäster några gånger! På morgonen när Elis och hans föräldrar sov över tog vi vagnen ner till fåren. En vagn för kusinerna delade så gärna! Sött, så sött!
Så fina små vänner!
 Safari i byn blev det nästan varje dag. Knut är för tillfället väldigt intresserad av djur. Och robotgräsklipparen Maggan, dammsugare och mixern.
 Solnedgång över en böljande åker kan vara lika vackert som solnedgång över ett vatten.
 Bästa bilden på bästa killarna! Knut har nu badat flera gånger i Opplimmen!
 Tjuren från Leksboda
Vi började veckorna med regn och hösttemperaturer, under 10 grader ett antal dagar i rad. Vi eldade och bastade. Men sedan var det som att vända på en pannkaka, och höstväder byttes mot högtryck med stort H. Hett, hett, hett. För hett för min smak, även om det var ljuvliga morgnar och kvällar. Just morgnarna hinner en ju njuta en del av när lille pralinen vaknar mellan 5.00-6.00... Jordgubbarna mognade snabbt så sista dagarna fick vi njuta av de allra sötaste jordgubbarna.

Nu har vi flyttat hemåt igen. Det kändes sådär att byta ett stort hus och trädgård mot lägenhet, men väl hemma känns det fint. Vi bor ju i en väldigt fin lägenhet och trädgård har vi även här. Och det känns skönt att föräldrarna kommit hem från sin Europaresa!

måndag 7 juli 2014

att räkna ned...

Sommaren är ju en tid för vila och njutning, men tillsammans med det kommer också nedräkningen. Eftersom sommaren som bekant är väldigt kort, och en semester ännu kortare. Jag och mina systrar gruvar oss ibland så mycket inför just detta, att tiden är så knapp, att vi ibland inte riktigt njuter av nuet. 

Men, "njutit" har det varit att bo i Leksboda. Även om jag känner en viss nedräkningsångest även för detta, nu är det bara några dagar kvar... 
 Världens gladaste för sin första betalda semester! Vi firade med en grillmiddag, solen kom ju den dagen!
Fredagen var en härlig dag, vi var liksom alldeles lyckliga av solen och värmen. Vi åt lunch hos goda vänner, gungade, åt jordgubbar flera gånger om, träffade gammelfarmor och gammelfarfar...


 Elina och Elis. Även jag har en viss nedräkningsångest inför att hennes föräldraledighet snart är slut...
 Solkatten
 Snygg bild med mobilskuggan...  träningslusten är fortfarande ganska väck, men jag försöker genomföra en del pass ändå. Den kommer att komma tillbaka.
 Rutebobarnen med föräldrar grillade korv här i lördags.
Och lille mannen som inte trivs så bra i värmen egentligen. Han är väldigt varmblodig av sig, har varit så ända sedan han föddes, och blir väldigt lätt varm och svettig. Några tips på hur en kan hjälpa de små att klara värmen bättre? Såklart gör vi allt "det vanliga", håller oss i skuggan, klär svalt och så vidare...

onsdag 2 juli 2014

Livet på landet

Dagarna går alldeles, alldeles för fort. Har vi bott här i två veckor i morgon? Det kan ju bara inte stämma! Men det gör nog det dessvärre. 
I måndags var det ytterligare en dag som kändes som oktober, fast det var sista juni. Vi hängde borta på Gronnholen och hjälpte (eller stjälpte) Malin att vara barnvakt åt Elis.

Hemma myser vi mycket. Och leker. Knut är sprallig, han är inte still många sekunder. Samtidigt är han en gosig kille som vill vara nära, kramas och pussas. Oj, vad fin han är. Älskade lilla barn. Att en kan bli så kär i sin unge.
 Dramatisk färgprakt, chockrosa pioner och en aggressivt blå åskhimmel.
Annars då? Jo, vi vattnar blommor, dammsuger, tittar på robotgräsklipparen Maggan när hon arbetar, hoppas att jordgubbarna ska mogna snart, Knut rycker kärleksfullt av katten Wilma pälstussar, och vi har det väldigt fint här i byn.

söndag 29 juni 2014

En regnig, rosa helg

Lina och jag har haft kontakt på bloggarna ett antal år nu. På den tiden bodde hon i Luleå. Jag minns när hon bestämde sig för att göra en satsning på Järnmannen i Kalmar (Ironman-distans). Sedan dess har hon blivit en triathlet ut i fingerspetsarna. Vi har pratat om att ses så länge och i nu blev det äntligen av! För nu skulle hon ställa upp i Vansbro halv-Ironman. Vansbro ligger ju praktiskt taget bara ett stenkast från Leksand... 

Triathleterna från Varberg campade i vår lägenhet och på lördagen rattade jag över skogen till Vansbro för att heja! Åh, vad jag älskar att supporta på tävlingar! Att det regnade bekom inte mig, jag hade gärna varit där från morgon till kväll. Det är ju bara så kul att vara en del av den fantastiska atmosfären och få se och känna allas prestationer. 
 Ska du heja på Lina, ska du väl liksom vara rosa...
Förhållandena de fick tävla i var gräsliga. Dalarna visade sig från sin sämsta sida. Det var inte ens +10 grader och det regnade precis hela helgen. Jag tror ta mig tusan inte det slutade strila ner för en enda minut... Men med kämparglöd och optimism tog de sig an loppet! Simningen blev ersatt med 6 km terränglöpning. Jag begav mig till varvningen på cykelbanan, där de cyklat 45 km, och bland de snabbare cyklisterna kom "Min Lina" susande. Hon såg så vrålstark ut och fyrade av ett leende.
 När det var dags att växla från 90 km cykel till det avslutade löpmomentet, 21 km, var många deltagare tärda av kylan. Många bröt loppet. Jag förstår dem. Men Varbergsjärn viker inte så lätt. Trots att Lina under växlingen knappt kunde få av sig cykelskor och hjälm, svepte hon snart vidare med sitt lätta löpsteg. Mitt i allt det gråa, regniga, dystra, som en rosa smällkaramell, fylld av explosivitet och uthållighet. Och som hon genomförde loppet! Sjua i sin klass! Jag är stum av beundran!

På kvällen kom hon och hennes träningskompis Ruben till oss i Leksboda. Vi bjöd på mat, ugnsstekta laxfiléer med solrostäcke, färskpotatis, sås, sallad, bröd och en energirik marängswiss till efterrätt. Timmarna gick alldeles för fort, de flög förbi och vi avhandlade många ämnen. Att vi tidigare "bara" haft kontakt på Internet och telefoner, kändes det inte som. Det kändes vemodigt att säga hejdå sent på kvällen, men jag känner mig säker på att vi kommer ses igen.
 Söndagen var en grå historia. Knut brottas med sina tänder, sex stycken uppe nu och de skaver, kliar och besvärar. Dessutom (eller på grund av) har han fått en rejäl snuva med rinnande näsa och ögon.
Vi tog oss ner till fåren för att säga hej och mata dem med kex. Det uppskattade både vi och fåren.

Just nu känner jag mig ganska omotiverad till det mesta utom att ta det lugnt, hänga med nära och kära och fika. Sömnbristen tar ut sin rätt och trots att jag vet att jag både behöver och mår bra av att träna så sitter det långt inne. Jag hoppas att Olsnäsloppet och det faktum att alla syskon med respektive ska vara med, ska ge mig en spark i baken...

onsdag 25 juni 2014

Just nu

En liten uppdatering om livet just nu...

Vår lilla familj har flyttat ut till mina föräldrars hus, mitt barndomshem, där vi är hus-, katt- och blomvakt i ungefär tre veckor.

Jag rodde två gånger i midsommarveckan och det var väldigt fint. Det kändes stort att få vara med.

En förkylning och en hel del lathet pga. sömnbrist har annars gjort juni till en riktig skitmånad träningsmässigt. Nu tar jag nya tag... måste anmäla mig till något roligt lopp i sommar. Olsnäsloppet kanske?

I helgen kommer Lina! Det ska bli så fränt att äntligen träffas i verkligheten. Hon ska tävla i en halv IRONMAN i Vansbro. Vi ska heja på henne och dessutom få bjuda dem på middag efter loppet.

lördag 14 juni 2014

Roddare





Under några år var kyrkbåtsrodden en stor del av mitt liv.

Kyrkbåtsrodd är ju en unik, anrik idrott men för den sakens skull betyder inte att den inte är krävande och tuff. Alla som rott vet ju att det är utmanande, att det är ett kraftprov både för konditionen och styrkan i kroppen.

Varje sommar deltog vi i Stora Siljansrodden, en tävlingsserie med deltävlingar runt Siljan. Det yttersta kraftprovet Leksandsrodden som innebar 6 km rodd, 3 km defiliering till start och 3 km rodd i tävlingsfart. Jag spydde faktiskt aldrig...

Är roddarna klara? dundrade startern ur sin megafon. 20 stycken roddare satt blickstilla i båten med årorna i startposition. RO! Och ljudet och kraften när 20 stycken åror klyver vattenytan i samma sekund och den väldiga båten skjuts iväg av vår gemensamma styrka.

Lika mycket som rodden var fantastisk träning och tävling, var det sammanhållning i laget och föreningen. När vi nu fick höra att en av de verkliga eldsjälarna, som betydde mycket för mig under åren som aktiv, tragiskt omkommit så var det som att försommaren slutade blomma.

Jag skulle kunna skriva så mycket om honom, och rodden. Jag minns så många stunder, de peppande orden när vi klev på bussen efter tävlingskvällarna, när jag och några till sprang så långt vi hann innan bussen hann ikapp oss... efter tävlingsrodden! Besöket en magisk, mörk oktoberkväll i fäbodstugan, där eldar och ljus lyste upp fäboden som en lykta i ett kompakt mörker. Där vi bjöds på äppelkaka och kaffe, eller kanske whiskey.

Och jag kommer aldrig glömma hur han sa åt mig att det var bra att brinna intensivt för något, men ännu bättre att inte lågan brinner ut för snabbt. För att han hellre ville att jag skulle orka brinna i många år.

För honom gällde inte det. Han lyckades både brinna både intensivt och i alla sina levnadsår.

Och nu sätter vi oss i kyrkbåten igen, alla vi som saknar och känner tomrummet efter honom. På måndag ska jag ta tag i åran igen och jag kommer vara mer nervös än inför körkortsuppkörningen för tio år sen. Men det finns samtidigt ingenting jag hellre vill.

Roddarna är klara och vi kommer ro. 

söndag 8 juni 2014

Siljan Runt 2014

Siljan Runt är loppet jag tänkt cykla i flera år, men dit jag aldrig kommit till start... förrän igår! Då stod jag äntligen på startlinjen i Sollerön, och gick i mål på samma plats 120 (126) km senare. 
Fyra stycken cyklister var anmälda i klubb Limsjön Marathons namn! Mannen längst till höger, min svärfar, en riktig cykelamazon som skulle cykla betydligt snabbare än oss andra tre. Min svåger Per längst till vänster, som haft en kort (?) juniorkarriär som cyklist med bl.a. ett träningsläger i Danmark (det låter i alla fall väldigt professionellt) och längst bak min sambo som liksom mig knappt cyklat i år. Men han har ju tidigare visat sig ha ett pannben att avundas, river av ett marathon på lördagen och springer milen på 49 minuter två dagar senare när träningsvärken borde vara som värst. Och den fjärde var ju jag! Bäbismorsan som mest sprungit den här våren, cyklat tre gånger sista veckan för att i alla fall ha låtit rumpan känna på sadeln...

 Härskarteknik alá Jonna style? Liksom hänga framför de andra på bilden?
Kanske inte Pers bästa bild, men jag var ju snygg. 
För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Här står jag efter 4.42 timmar cykling med en snygg dalahäst  min hand. Cykelförhållandena kan ingen i världen klaga på, 20 grader, sol och vindstilla. Göran pep iväg direkt efter start som ett skållat troll och gick i mål en hel timme för oss andra... Jag, JW och piraten Per höll ihop även om de nog kunnat magra av måltiden om de inte släpat på mig runt en ganska stor sjö. Jag var feg första halvan av loppet, ovan att köra klunga, ovan att köra snabbt, ovan att köra nerför, uppför, ja det mesta. Kvicknade till en del efter halva loppet och tyckte det var ganska roligt att cykla.

Vi hade som alltid fantastiska supportrar, och kostade på oss ett extra fikastopp i Östanhol där jag fick pussa Knuts lilla smöriga ansikte. Han satt och sög på ett smörgåsrån som om inget hänt och vi inte alls varit frånskilda hiskeligt många timmar. Vi fikade en hel del, hela tre gånger klev vi av cyklarna för att trycka i oss både mat och dryck. Och en del intogs i farten också... en stor fördel med cykelsporten är helt klart allt fikande du kan ägna dig åt både innan, under och efteråt.

På upploppet i Sollerön körde jag och Per in som värsta Tour de France-åkarna. JW betraktade oss med ett milt överseende och rullade in sekunden efteråt. Han hade ju visat upp sina skills flera gånger under loppet genom att stanna till och heja på sin mamma bl.a., jag cyklar ikapp er jag..! 

Efter målgång fick jag inte ur ena trampan utan fick knäppa av hela skon och kliva ur. Haltade mao omkring på målområdet med en sko och en sko sittande kvar i cykeln.

Kvällen som följde avnjöts en fantastisk grillmiddag, sorgligt nog var jag hiskeligt trött. Typ så trött som man blir av att amma hela nätterna i nästan 8 månader och cykla nästan 13 mil. En solig dag som såhär i efterhand känns ännu roligare!

fredag 6 juni 2014

Världens bästa snällaste lopp - Limsjön marathon 2014

Innan är det hysteriskt. Fast vi planerat allt i så god tid, så stod vi ändå där och packade goodiebags på fredag kväll, ringde tusentals (nåja) telefonsamtal, skickade mail, åkte skytteltrafik ner till Norsbro och Limsjön, packade, planerade, fixade och trixade.

Och så kommer den stora dagen. Det som är som julafton gånger hundra. Jag kan knappt sova en vecka innan loppet. Klockan ringer vid halv sex på tävlingsdagen. Jag har tittat väderprognosen flera gånger under natten. Och ammat. Jag slänger i mig frukost och kastar mig iväg ner till Norsbro för att ställa i ordning starten och vårt lilla sekretariat. Det enda som inte kan göras kvällen före. Låser upp dörrar. Sätter upp startlistor.
 6:45 låg Norsbro ensamt och fridfullt.
 Det var så varmt redan då! Under dagen skulle det komma att bli 30 grader...
 Och klockan närmar sig 08:00 och första start. Den känslan är så mäktig! Alla människor som kommit för att springa Limsjön marathon. Folkmyllret, förväntningarna, fnissen, solen som flödar.


 Representant från vår huvudsponsor XBASE, Emilie, klipper det symboliskt rosa sidenbandet.
 Och de är iväg!

 Snabbast runt på första varvet!
 Snabbaste dam både första och andra varvet.




 Älskade guldgossar! Fyra av mina syskonsöner. Gustaf i gult, 7 år, sprang två varv! 14 km! Det har varit hans mål i ett år, sedan förra året. Lyckan i hans, och våra ögon, när han fixade det! De andra tre tog sig också runt ett varv på egna ben (och cyklar).










 Birgitta och Eva, som mig veterligen aldrig tidigare träffats, krigade sig runt två varv och 14 km tillsammans!







Vi hade ungefär 150 startande under dagen! Vi hade besökare mellan 0-80 år. Målet på 10 000 kr till Cancerfondens Rosa Bandet klarade vi.

7 st. löpare sprang alla 6 varv! De snabbaste löparna under dagen sprang de 7 kilometrarna under 30 minuter. Vi fick uppleva hetta, åska, blixtrar, skyfall... och vi klarade även det.

Limsjön marathon - världens bästa snällaste lopp.