torsdag 20 november 2014

Underbara dagar i november

I måndags åkte jag och Knut till Tällberg där vi hämtade Odin på skolan (f-klass) och Alvar på förskolan. Sen åkte vi hem till oss, åt mellis, lekte, såg på film, pusslade och åt middag. 
 foto: Odin
 Blåbärssmoothie gillade alla!



 Idag var vi i Östanhol. Det är så fridfullt där, Knut trivs så bra både inne och ute i Elis sällskap och med Siljans vågbrus i bakgrunden.

 Sjön ligger grå nere vid tallarna.


 Äventyrsgungan! Hela den enorma grenen svajar upp och ner när vi gungar.

 Sen gick vi på utflykt till vattnet och plockade gran- och tallskott att ha inomhus.


Yrsa.

fredag 14 november 2014

Lately

Några bilder från senaste tiden... 
 Vi hade ett underbart Halloween-firande. Elina, Per och Elis bjöd på indisk middag i Östanhol. Vi sov över och det var bara så mysigt, skrattigt och härligt.

 De gräddade naanbröd i den vedeldade ugnen.
 JW låg som en katt framför öppna spisen och mös.
 Knuts rum tar mer och mer form och färg.
 Fars Dag! Förra Fars Dag var Knut bara ett litet knyte, ett par veckor gammal. Han låg då och sov bredvid JW när han öppnade paket och fick frukost på säng. I år var det lite annorlunda... Knut for in som en virvelvind, drog i papper och presenter, siktade in sig på frukostbrickan. Vi slängde på honom en overall och gick ut och rastade honom ganska kvickt.

 Min far! Han fick fika, nybakt tigerkaka och kaffe, och ett inramat fotografi på honom och Knut.
Jag älskar Knuts rum! Ljusslingan från Happy Light kompletterar tapeten perfekt.

tisdag 4 november 2014

Fantastiska onsdagskvällar

I februari startade jag en löpgrupp för tjejer i Leksand. Jag hade länge sneglat på de löpgrupper som finns i större städer, och känt att jag vill också ha en löpgrupp... En grupp där vi framför allt tränar snabbhet och intervaller, pass som kan anpassas efter många olika nivåer. Och då får en ju helt enkelt starta upp en sådan grupp själv. Första passet var vi sju stycken, det var snö och is...

När vi startade upp höstsäsongen i mitten på september var vi nästan 30 personer på första passet! Vi har därefter varit mellan 18-30 personer på varje pass! Det känns helt, helt otroligt och så fanastiskt roligt.
Bild: Annki Hällberg, Dalarnas tidningar www.dt.se 
Jag älskar onsdagskvällarna, det är så himla kul att springa i den här peppiga gruppen! Gruppen består av en kärna av löpare, som kommer varje onsdag, och sedan ett stort antal personer som dyker upp då och då. Men det är liksom tanken med det hela, ingen kostnad, ingen anmälningsplikt, du kommer när du vill och kan, med en vilja att bli rejält trött och svettig och pressa gränser. Och det är något som många av deltagarna talar om, jag hade aldrig gjort det här ensam, jag hade aldrig pressat mig på det här sättet, åh vad jobbigt det var men så kul, jag tänkte innan passet när du beskrev det att det här går aldrig - men det gick ju! 

Inte så lite mallig över den här löpgruppen!

torsdag 30 oktober 2014

Amningshistorian



Nu har jag slutat amma, efter över 1 år. Amning...ja det är helt klart värt ett eget inlägg!

Det började på BB, mosig i både kropp och själ, med ett litet spädbarn vid stinna bröst. Barnmorskorna var ganska snabba, enligt mitt tycke, att ge mig en "amningsnapp" som du lägger ovanpå  bröstvårtan. Knut hade svårt att få bra tag om mitt bröst. Men med amningsnappen fungerade det bra och lättnaden att amningen fungerade var större än besväret av nappen. Så småningom tyckte jag att det var bökigt att alltid ha nappen tillhands, hygieniskt rengjord, rädd för att glömma den hemma och så vidare. Därför fasade jag ut den, först på dagarna och sen även nätterna.

Vår amning har i det stora hela varit en harmonisk historia. Jag har alltid haft mycket mjölk, jag har aldrig fått minsta lilla sår, Knut har aldrig haft ont i magen, jag har haft antydan till lätt mjölkstockning ett par gånger men det har gått över på ett dygn, Det har nästan fungerat "för bra"... för så svårt som det var att sluta, kunde jag aldrig i min vildaste fantasti föreställt mig! Det var det svåraste med alltihopa...

Vid tre månaders ålder trappade Knut upp sitt nattätande och har efter detta velat äta mycket på nätterna. Det har varit utmattande för mig, och alla andra i familjen. Flera gånger vande vi honom av med detta, men återföll så småningom i gamla hjulspår när han blev sjuk eller annat störde rutinerna. Under lång, lång tid ammade jag förmiddag, eftermiddag, vid nattning och sedan ett antal gånger på natten. För någon månad sedan tog jag bort dagamningen och för 1.5 månad sedan slutade jag amma honom vid nattningen på kvällen, då fick han välling istället. Sista tiden har det alltså bara varit nattamning kvar, oftast 1-2 gånger på sennatten.

Det känns så skönt att ha slutat, även om Knut fortfarande vaknar mycket på nätterna. Att sluta amma kändes inte så dramatiskt, jag saknar liksom inte nattamningen...även om jag inte vet om det är "lindrigare" att gå upp och göra välling klockan 04, som jag i dagsläget gör för att han ska sova vidare några timmar... det var vemodigt att sluta amma vid nattningen och på dagtid, för de stunderna av kärlek, kontakt och avslappning var så mysiga.

Jag hade ingen aning om innan, hur det skulle gå att amma. Jag hade ambitionen att ta vecka för vecka, och vara glad för varje vecka som gick. Nu gick det i över 1 år och det är jag stolt över. Jag kunde aldrig gissat att jag var en sådan mjölkko...

måndag 27 oktober 2014

Knut 1 år!

Nu har vi firat Knuts 1-års dag både en, två och tre gånger..! Här kommer ett antal bilder. Ni får ha överseende med att det var ett tag sen jag tog bilder med en "riktig kamera", det tar kanske ett tag att lära sig. 




















söndag 21 september 2014

Passa, jaga, pussa, krama

Om inte jag "hinner" blogga, som är helt föräldraledig med ETT barn, och bor i en lägenhet, vem ska då "hinna"? Ändå upplever jag att det är svårt att hinna! Det måste ju vara för att det finns så mycket annat jag vill göra... och att jag prioriterar annat, eller fel?

Med en snart-1 åring i huset känns det som att den mesta tiden går åt till att passa, passa, passa, jaga, säga nej, nej, akta, akta, pussa, krama, busa, och städa, städa, städa. Det är en neverending story. Jag städar köket tills fingrarna blir nariga. Och efter varje måltid är det samma visa igen. Massor av mat överalltid, klet och gegg, att ha det välstädat hemma känns som en utopi.

Och jag älskar att vara föräldraledig förresten.

Men för att återgå till bloggen, jag hoppas att när jag får (köper) en ny kamera i 30 års present, så kommer det bli roligare att blogga. Bloggen får gå på sparlåga tills dess.

lördag 6 september 2014

Skördeloppet 2014

Efter att ha deltagit i två kortare löptävlingar under säsongen, Tjejruset 5 km och Olsnäsloppet 6 km, så ville jag även genomföra ett millopp i år. Innan sommaren hade jag stora drömmar om att få ett bättre personbästa på 10 km, men jag hade reviderat målet inför dagens tävling. Det kändes inte snällt mot mig själv att bli missnöjd med allt annat utom pers. Målet var att bli riktigt, riktigt trött och ge det som finns i kroppen. Jag sov halvdant under natten, Knut vaknade varje timme mellan midnatt och 04, men kände mig ändå hyfsat pigg i förmiddags.

Skördeloppet i Hedemora, ett helt nytt lopp, bara det känns kul och spännande! Jag fick sällskap med en kollega och vi styrde kosan mot södra Dalarna. Solen gassade från en blå himmel, riktig brittsommar. Det var en liten besvikelse, ska en springa snabbt så får det gärna vara +13 och duggregn... 

Starten gick 14.00 på Vasalids friidrottsbana. Alla far iväg som skållade troll i vanlig ordning. Hjälp, det här går väl snabbt? tänkte jag och sneglade på Garmin som sa 4.30-tempo. Jag försökte ha is i magen och hittade ett bra tempo kring cirka 4.50 min/km. Banan var omväxlande, mest asfalt och stadsterräng, men en del grusvägar, gräsmatta och några backar bl.a. en riktigt brant, kort stigning efter cirka 4 km. Vi löpte två varv på 5 km-banan. Vid 4 km låg jag under 20 minuter, och vid varvning 5 km stod klockan på 24.30 drygt. Det kändes ansträngt, men ändå som en ganska bra löpardag. Jag gav mig ut på andra varvet och nu var det inte många löpare att trängas med. De flesta sprang 5 km-loppet.

Vid 6 km höll jag fortfarande bra tempo och passerade skylten på under 30 min, 29 någonting. Men därefter började jag bli riktigt, riktigt trött. Kroppen och benen kändes fräscha, men pulsen var hög och det kändes alltmer plågsamt. Jag försökte vända tankarna att bli positiva, men som alltid när jag deltar i lopp har jag problem med detta. Jag psykar ner mig själv och börjar tänka att det inte går och att jag inte orkar. Jag gick ner litegrann i tempo och lyckades hitta en del kraft igen. När vi passerade 8 km-skylten så såg jag att jag hade chansen att i alla fall klara sub50, om jag skulle kunna hålla under 5 min-tempo sista 2 km. Men jag var totalt slut och varje meter kändes lång. Vi hade dessutom en brant backe kvar. Jag fick inse att sub50 och sub49 inte fanns där idag. Jag försökte hålla tempot så gott det gick men jag orkade faktiskt inte öka någonting, knappt ens sista 500 metrarna. Klockan stod på 50.51 när jag passerade under målportalen.

När jag äntligen passerade mållinjen och fick min medalj, pressade jag fram ett trött tack och ryckte åt mig en mugg vatten och "föll ihop" på gräset. Tudelade känslor, och ena sidan besviken att det inte fanns mer där idag, och andra sidan nöjd att jag gav allt som fanns. Jag hade snabbare snitt första femman än andra, jag spände bågen och gjorde ett försök som räckte i cirka 6 km. Det var inte min bästa dag, men heller inte min sämsta. Jag får komma tillbaka bättre tränad.