Min fot

En av få saker som bekymrar mig just nu. Vänster fot. Kan man vricka en fot utan att märka när det händer? Sedan fredagens halvlånga långpass har jag haft värk i foten som strålar upp i vaden och upp mot knäet. Under kvällens kortare kvällsjogg med systers hund Doris var det inte jättekul. Men det går över snart. Så klart!

Bara ett sådant inlägg till...

Mina föräldrars hus är ett riktigt drömhem runt jul, det är verkligen vackert med den gamla gården, glasverandorna, alla ljus och lyktor, många fönster och kakelugnar, vedspis och öppna spisar i flera rum... Tyärr lyckades inte våra bilder från igår förmedla denna känsla, då alla foton var suddiga, mörka och personerna på fotona grimaserade hej vilt. Det var i alla fall en härlig adventsfest med min stora fina familj - tretton stycken är vi, dessutom tre katter och fyra hundar närvarande!

Och väl hemma fick vi tända första ljuset...

Och nu får det nog vara nog med adventsinlägg, för den här gången. Julen har ju bara börjat och det vore ju trist om alla bloggläsare försvann i ren förskräckelse över det här rödskimrande guldglittrande tomtenosiga jublandet.

Hemmamyshallelujah!

Jag antar att föregående inlägg var precis ett sådant hemmamyshallelujah-inlägg som en del kanske tycker är väl puttinuttigt och överdrivet jublande bara för att du får sätta fram adventsljusstaken. Jag skulle också kunna skriva om att det är sju plus, ingen snö, träningsvärk och annat men advent och jul gör mig till just en sådan mysmanifesterande tomtemor.

Första advent

Dagen igår blev precis så som jag önskat. Jag fick både leka med systersonen två gånger, fika med både syster och pappa, städa, städa, städa, tvätta, stryka, damma, pynta - och det var SÅ skönt. Nu går jag omkring och njuter av dammfria hörn och en svag såpadoft, hyacinter och julstjärnor, adventsstakar och röda gardiner.

Och adventsfirandet fortsatte idag med ännu mer lussekatts- och mjuk pepparkakafika, julmarknad och snart adventsfest för hela stora härliga familjen...

Glad första advent! *

Killing me

En bild jag "lånat"

Dagens lilla lunchlöpning blev en trist historia. Om du blir väldigt trött, väldigt fort, du får en alldeles för hög både max- och medelpuls (enligt min vän och följeslagare Polar Pulsklocka) trots att du springer både kortkort (5 km) och sakta, vad är det då för fel?

Infektion i kroppen? Förkylning? För dåligt tränad? Slutkörd? This is killing me.

Inget runners high i alla fall. Det tycks bli mer styrketränings high för tillfället.

Fredagen före första advent *

I övermorgon är det fredagen före första advent! Denna fredag är en mycket speciell och lycklig dag för mig. För tredje året i rad unnar jag mig lyxen att ta semester denna dag. För att storstäda, fika, julpyssla, springa, lyssna på julskivor och slutligen tända adventsljusstaken... En dag för mig och jag kan knappt bärga mig! Något annat varken kan eller vill eller tänker jag göra denna dag, utom det där som jag så innerligt längtar efter. På kvällen blir det äta god mat och kanske dricka ett glas vin... Och under helgen både adventsfest och julmarknad! Är det konstigt att man längtar?

Såhär såg det ut efter förra årets fredagen före första advent...

Några mentala anteckningar

Vissa dagar känner man (läs jag) sig bara så trött och så liten och så grå. Idag var det en sådan tröttdag, när jag bara ville dra täcket över huvudet och inte gå ut. Men så kan man ju inte göra, eller?

Så jag har gjort allt det vanliga och rundat av dagen med en mysig syjunta. Dagen blev en bra dag ändå.

Men inne i mitt ibland överdrivet fartfyllda sinnelag växer en slags stress över min mentala To Do-listan som jag släpar omkring på. Städa. Städa. Städa. Panta. Sopstationen. Julbaka. Betala räkningarna. Köpa nya krukväxter då alla gamla dött. Ringa x antal telefonsamtal till olika personer. Handla julklappar! OH MY GOD! Handla julklappar, måste göra listor med vad jag ska köpa till vem och börja...

Nåja, hälften av listan ovan kan ju strykas och förläggas till tiden efter nyår, eller något.

Som ett brev på posten

Hur glad blir man inte när man tagit en löptur tur och retur hem på lunchen, och hittar det här vykortet i brevlådan? Jätteglad! Och på fredag kommer hon hem igen, vår saknade lillasyster!

En klapp i ryggen

Förra veckan flöt fram i ett intensivt och härligt flow! Sprakande sociala aktiviteter med arbetskamrater, familjemedlemmar, vänner jag inte sett på länge och träning med alla komponenter som jag vill komma åt! Det vill säga, mängd och bredd, kvalitet och utveckling! Säga vad man vill om mängden och bredden... Men utan kvalitet och utveckling i mängden, så spelar det ingen roll.

Mängd 8 st pass
Bredd 3 st styrka, 3 st löppass, 1 simning, 1 spinning
Kvalitet Nådde veckans ”mål” med 3 pass styrka + 3 pass löpning. Bra pass generellt, inte bara ”utfyllnadspass”.
Utveckling Har känt mig i fin form i gymmet, särskilt på mage+rygg-passet och bröst+biceps-passet. Tog 40 kg 8+7+8 vilket är bästa bänk! Gjorde efter det ett misslyckat maxtest på 50 kg. Ett löppass som började kolasegt avslutade jag med en backintervall uppför slalombacken Käringberget! Det sög fint i kroppen och jag nådde en för mig hög puls, men stannade inte utan tog mig springande upp. Det blev alltså inget långpass under veckan men ändock en milrunda och långpasset tar jag denna vecka...

Det var en klapp på ryggen på mig själv. Jag har dessutom haft grymt sällskap på många av passen, vilket förhöjer träningsglädjen och kvaliteten enormt!

Bilder från veckan som gått. Bilder från planeringsdagen i Vikarbyn, bilder från en efterlängtad lång långpromenad i solsken med pojkvän och svärmor, och även bilder från veckans viktigaste och finaste, gårdagens föräldravikarierande åt älskade Odin.

Praoeleverna

Igår var jag och JW praoelever på studiebesök hos min syster och hennes familj. Anledningen: Vi ska på lördag vara barnvakt - eller föräldravikarier som Malin tycker det borde kallas - åt Odin, 1 år och 3 månader. Malin skriver i sin blogg... Igår var de här på middag och introduktion inför uppdraget. Så nu vet de hur gossen ska badas, smörjas, hur varm vällingen ska vara, hur tänderna ska borstas och sagan läsas. De var så gulliga och på gränsen till komiskt intresserade. Det är ingen tvekan om att de kommer sköta sig exemplariskt. Resten är upp till Odin.

Dessutom skriver min svägerska som bloggkommentar ja de kommer säkert gå jättebra både Jonna och Jonathan är väldigt bra på att leka. (...)

Men de komplimangerna kan vi ju inte göra annat än succé som barnvakter? Men frågorna och funderingarna är många inför det stora uppdraget... jag kommer på mig själv att gå och fundera över frågor i stil med... Vad tror du Jonathan, går man in och lyfter bort vällingflaskan efter att han somnat så att den inte ligger och geggar i sängen och han rullar på den, eller låter man den ligga kvar?

I ett flyt

Vad har jag gjort för att förtjäna Dig?

*

Det händer mycket nu, igen. I mitt och min stora kärleks liv. Många spännande, omvälvande och en del halvhemliga saker och händelser, beslut som ska fattas, beslut som har fattats, tankar, funderingar, planer. Inspirerande känns det!

Fleecefällan

När jag började på den här arbetsplatsen reagerade jag på att så många använde fleecejacka och fleeceväst på arbetstid. Förlåt mina vänner, men jag tyckte inte det var särskilt snyggt utan ansåg nog i hemlighet att fleece använder man möjligen hemma när man fryser eller som lager två i skidspåret extremt kalla dagar.

Men jag föll i fällan själv och har periodvis haft en fleecejacka hängande här för att dra på sig när man huttrar. Och idag sitter jag här med en fleeceväst! Av alla plagg i världen… mammas knallturkosa fleeceväst. Men det ser rätt sportigt ut, i alla fall!

God morgon. Klockan är kvart i sju. Jag ser på Nyhetsmorgon, har tänt ljus, äter fil och banan och dricker te. På morgnarna blåser sannerligen inte förändringens vindar... Jag har ätit samma sak till frukost de senaste femton åren. Den här veckan har varit fullproppad av bra, positiva och stärkande inslag tycker jag! Nu längtar jag bara efter fortsättningen. Och advent!Puss och hej.

Med regnet i ansiktet

Jag har alltid betraktat mig som en asfaltslöpare som skyr terränglöpning ungefär på samma sätt som terränglöpare skyr asfaltslöpning. Men kanske är det inte längre så? Något nästan djuriskt väcks till liv när jag springer över såphala spångar, genom lera och regn, över stockar och sten, barr och kottar. Pulsen glöms bort, koncentrationen riktas mot att inte falla, att ta sig över, framåt, vidare. Skorna blir våta och bruna, byxorna prickiga. And I like it!

Kanske är löparglädjen sakta på väg tillbaka efter förrförra helgens tävling. Jag längtar efter långpass. Backintervaller. Fartlek på löparbandet. Det var två månader sedan jag sprang ett pass på över 20 km sist! Så kan det ju bara inte fortsätta. Någon som är på i helgen? (Nu måste jag genomföra det också när jag skrivit det här)