fredag 17 februari 2012

Uppladdning inför stort och smått

Jag hade en liten, liten idé om att åka ett till seedinglopp i helgen. Antingen ett kortare lopp (21 km) för att ha en teoretisk chans att kunna få starta i led 1 nästa lördag på Tjejvasan. Eller ett längre lopp för att få mer tävlingsvana på långlopp inför Vasaloppet.

Men... förkylningen tog om efter onsdagens skidpass. Inte helt oväntat med tanke på känslan jag hade i kroppen då. När, när, när ska man (jag) lära sig att lyssna på kroppens signaler? Om jag hade vilat i onsdags kanske jag hade varit helt okej nu och kunnat kört hårda pass i helgen! Som ett tips, kör inte tempopass på skidor tre dagar på rad när du precis varit sjuk.

Det är 2.5 vecka kvar till den stora, stora dagen och drygt 1 vecka till Tjejvasan. Jag kommer självklart hinna bli frisk tills dess. Något annat finns inte.

Att jag missar seedingloppen gör inte så mycket. Jag är egentligen nöjd med mina startled (2 och 6) och jag vet inte om jag orkat åka bort i helgen. Jag vill vara hemma också. Med min familj.

Men tankar om målsättningar far runt, runt i mitt huvud. Ännu mer nu när uppladdningen sista veckorna inte går som planerat. Vad är realistiskt att hoppas på? Måste jag ens tänka tid och placeringar? Kan man inte bara åka och ha kul? Sluta att jämföra sig och vara nöjd bara om jag kommer i mål? 9 mil, det är ju vansinnigt lång, nästan 10 mil på skidor! Jag har aldrig någonsin åkt i närheten av så långt tidigare.

Det är mitt första Vasalopp och jag har ingen tidigare tid "att slå". Och det är ju bara mig själv jag tävlar mot, egentligen. Ibland blir jag trött på mig själv. Att jag dras ifrån glädjen och kärleken till skidåkningen, och låter det överskuggas av något annat. Det är som en liten, ful person tar över och säger till mig att jag inte kan, inte orkar, att jag är dålig om jag inte klarar det och och det och det.

Något som är enbart glädjefyllt och inte alls ångestskapande är att nästa onsdag ska vi coacha minst två syskonsöner i "Barnens Vasalopp" i Leksand. Jag ser fram emot det så mycket och jag hoppas att de kommer känna enbart glädje och stolthet när de får sin medalj!

6 kommentarer:

LL sa...

Prestationsångest! Du skriver om prestationsångest Jonna! Om du skulle råka trilla över lösningen på hur man blir av med den så är jag MYCKET intresserad. Jag misstänker också att många skulle vilja nominera dig till något slags Nobelpris om du kan lösa den gåtan!

Annika sa...

Klart du blir frisk :) Men jag kommer verkligen sakna Vasaloppsarenan och stämningen. Huu, lite sorgligt att inte vara där i år... barnloppen brukar jag också titta på och fälla en tår när de kämpar in i mål :)

emelie sa...

Jag håller mina tummar att du är dit for fight först söndagen i mars!
Och kom ihåg att du är grym oavsett om du kommer sist eller först i vasan. Lika bra är du om du måste bryta eller avstå för att du tagit ett beslut att det är bäst för dig!

Trevlig helg!

Anonym sa...

Nä nu ska du inte tänka tid och placeringar! Detta är ditt första Vasalopp så bara kör - kör det bästa du kan just den dagen, få erfarenhet av loppet, passa på att njuta av stämningen och analysera inte fören efteråt.

Fokusera på det du kan göra och jämför dej inte med andra, låt skidfesten ge den massor av positiv energi och ha kul på köpet!

andreas sa...

bara att komma imål i vasaloppet är kanon jonna det hoppas jag du oxå håller med om kramar

lillsis sa...

Och redan idag får vi heja på Gustaf :)

Jag hoppas du kan tränga undan dumma tankar om att du inte kommer vara bra nog och istället fokusera på och njuta av "folkfesten" kring vasaloppet och göra det du är bra på - åka skidor!