Och klockan är 6.40 och det är måndag morgon. Jag lade pärlplattor fram tills midnatt men är ändå klarvaken när jag vaknar och tar ett mindre luftsprång under metrarna fram till jobbet. Nu sjunger alla fåglarna fast klockan är 7.25 och då är det nästan vår. Sonja i reception sa att jag såg trött ut men nej det är jag inte sa jag och tar trappan upp till kaffet i tre kliv. Det är inte kul när man ser trött ut fast man är pigg men sen sa Johanna att jag var snygg idag så då blev jag glad igen.
Och klockan är 10.22 och det är måndag förmiddag. Kaffet är urdrucket sedan länge. Jag tänker på att jag är lyckligt lottad, det är verkligen inte synd om mig på en fläck. Jag är pigg, frisk och stark, har de mest underbara vänner som ger mig pärlplattor och hemgjord äppelchutney och skriver sms och ringer och kommer hem till mig och kallar mig för kärleksbarn, jag är kär och jag kan gå och le och stråla för och av någon som inte ens är på samma sida jordklotet, jag är för det mesta så himla glad och tacksam.
Och klockan är 13.26 och det är måndag eftermiddag. Marie säger att hennes dotter Stina, 6 år, har en present åt mig som jag ska få i morgon. I förra veckan skickade jag med ett pärlarmband hem till henne då hon var sjuk. Hon blev hemskt glad och frågade sin mamma "men nu har du väl tackat Jonna ordentligt?". Sen ringde hon mig på kontoret och tackade själv. Stina är en väldigt underfundig och andlig liten person. Igår hade hon sagt till sin mamma "jag älskar dig så mycket att jag inte kan sluta titta på dig!"
Och klockan är 20.47 och det är måndag kväll. Jag lyssnar på skivor och ligger i soffan och tänker vackra tankar. Min kropp var mer stel än jag förstått, och ett nästan två timmars pass var kanske lite i mesta laget idag men nu ska väl stelheten vara borta. På något sätt trodde jag att frihetskänslan skulle dominera efter Tjejvasan, att det är gjort och över och att det är skönt. Men det blir tomt också när man laddat för något så länge, nu måste nya mål skapas samtidigt som man i bröstet kan behålla ett uns av glädjen från det man gjort.
Och klockan är 10.22 och det är måndag förmiddag. Kaffet är urdrucket sedan länge. Jag tänker på att jag är lyckligt lottad, det är verkligen inte synd om mig på en fläck. Jag är pigg, frisk och stark, har de mest underbara vänner som ger mig pärlplattor och hemgjord äppelchutney och skriver sms och ringer och kommer hem till mig och kallar mig för kärleksbarn, jag är kär och jag kan gå och le och stråla för och av någon som inte ens är på samma sida jordklotet, jag är för det mesta så himla glad och tacksam.
Och klockan är 13.26 och det är måndag eftermiddag. Marie säger att hennes dotter Stina, 6 år, har en present åt mig som jag ska få i morgon. I förra veckan skickade jag med ett pärlarmband hem till henne då hon var sjuk. Hon blev hemskt glad och frågade sin mamma "men nu har du väl tackat Jonna ordentligt?". Sen ringde hon mig på kontoret och tackade själv. Stina är en väldigt underfundig och andlig liten person. Igår hade hon sagt till sin mamma "jag älskar dig så mycket att jag inte kan sluta titta på dig!"
Och klockan är 20.47 och det är måndag kväll. Jag lyssnar på skivor och ligger i soffan och tänker vackra tankar. Min kropp var mer stel än jag förstått, och ett nästan två timmars pass var kanske lite i mesta laget idag men nu ska väl stelheten vara borta. På något sätt trodde jag att frihetskänslan skulle dominera efter Tjejvasan, att det är gjort och över och att det är skönt. Men det blir tomt också när man laddat för något så länge, nu måste nya mål skapas samtidigt som man i bröstet kan behålla ett uns av glädjen från det man gjort.
7 kommentarer:
jättefint skrivet älskade du! puss!
herregud, så fint sagt av det lilla flickebarnet. jag måste säga att det blev lite trångt i ögonvrån när jag läste det där, samtidigt som jag lyssnar på oh, shanghai med frida hyvönen. kan man skylla på hormonerna trots att man varken är gravid eller stoppar i sig extra?
Aaaaw!
(intelligent kommentar, men vadfan.)
Det är så kul att läsa din blogg för du är alltid så positiv och glad Jonna. Kepp up the good work!
bra med en dagsbeskrivning mer sånt, men gud va less jag blir på männinskor som säger va trött du ser ut kan man inte bara vara tyst då.
Man behöver alltså inga lyckopiller eller droger. Räcker med skidåkning och kärlek?
Tänk att livet kan vara så enkelt!
Håller med andreas o övriga "talare". Ambitiöst inlägg!! Kul! Kram
Skicka en kommentar