Days

I en linje av dagar med under minus femton grader. Från mitt kontor ser Tibbleberget ut som en tavla, det är breathtaking. På något sätt känns ordet andlöst mera fattigt. Som att man saknar ande. Och för varje dag som går med det vintervackra och skidspåren och mössan och vantarna på, så vet jag att våren kommer vara mer än välkommen när den väl kommer.

Äntä konstigt så säg, när någon som inte ens är på samma sida av jordklotet, ändå kan få dig att bli så glad. Det känns som jag är en bank av känslor och helt plötsligt sitter jag och inser att mitt ansikte är ett enda leende där ansiktet inte räcker till för leendet. Bara för att jag satt och tänkte på något fint eller roligt eller bara underbart.