Smuts och Skuld

I förrgår läste jag ut Katarina Wennstams bok Smuts. Den påminde mig om när jag för ett antal år sedan slukade hennes Flickan och Skulden, som påverkade mig enormt mycket tillsammans med ett antal andra böcker. Ibland kan jag sakna det engagemang jag kände då... jag och min syster kunde ha timslånga diskussioner, jag skrev krönikor och insändare, skickade mail till olika media, hade ett kortare inhopp i ett politiskt ungdomsförbund.

Kanske var det i samband med att jag började jobba som jag brann ut. Då blev jag ganska matt på elände, kanske kändes det jag gör på dagarna som nog. Förra året blev jag vid ett tillfälle galet upprörd över en bild med tillhörande bildtext i Dalademokraten, och skickade in en insändare som de dessvärre aldrig publicerade.

"Jag blev både förvånad och besviken när jag läste Bons Nisse Anderssons text på sista sidan i DD 11e januari. Bland annat skriver Andersson sarkastiskt om hur nu, ve och fasa, verkar pojkar förväntas dra på sig rosa tröjor och "hoppa twistband" och hur han aldrig såg en tjej kasta sten eller"sladda fett med hojen" i sin egen barndom. (...) Det är tyvärr inte första gången som DD-skribenter ger prov på en föråldrad och sexistisk syn på manligt respektive kvinnligt, jag minns Roland Petterssons Fröken Sverige-hyllande artikel för något år sedan. Lyckligtvis finns det idag många som gärna ser hur tjejer både "sladdar fett" och spelar fotboll och killar som dansar och "hoppar twistband" och inte delar den trista synen på fina flickor och busiga pojkar utan låter varoch en utvecklas i egen riktning." (i förkortad version)

Något som dock periodvis gjort att jag har haft problem med jämställdhetsdebatten är väl den elitism som finns inom det precis som inom allt annat... och just elitism har jag ganska stora problem med överlag. Jag har inte läst litteratur i ämnet, jag tror säkert "Under det rosa täcket" är fantastisk men jag tror att jag kan tillföra något utan att ha läst den boken och jag vill mest ha rätt att tycka och tänka som jag vill.