Första, andra, tredje...

Varsågod, här kommer en saga om ett lopp. Mitt lopp. Och sen ska det väl vara slutpratat om Limsjön marathon för ett tag framöver...

Under det första varvet sprang tiden iväg. Jag sken ikapp med solen och försökte prata än med den och än med den, vips var vi vid vätskekontrollen och drack en mugg saft. Och vips hade vi sprungit uppför backen vid golfbanan och sen är man nästan i mål. Sju kilometer avklarade och dagens första picknick med förmiddagskaffe väntade! Snart var det dags för det andra varvet. Nu slog jag följe med lillasyster och Julia, och sprang med dem hela varvet runt. Även detta varv försvann i flygande fläng. Under upploppet pressade vi på för att jämna till siffrorna, det blev en riktig spurt!

Vätskepaus på varv 3

Det tredje varvet kändes skönt, nu skulle halvmarathon avverkas! 14-21 km väntade. Jag pratade med nya människor, fick höra dem berätta om sin löpning och sina tankar. Jag kände mig så pigg och det tredje varvet blev ett av dagens snabbaste. Efter halvmarathon var det dags för en längre lunchpaus. Vi hann med att ta det riktigt lugnt, äta och kyla benen i det iskalla Norsbrovattnet. Men sen var det dags för det fjärde varvet. Nu började distansen bli lång, 21-28 km. Både storebror och JW gjorde sitt sista varv, JW haltande med en muskelbristning. Brorsan fortsatte att ligga i täten och avverkade även sitt fjärde varv i 5.00 minuters-fart. Jag var orolig för hur det skulle fungera att springa så tätt inpå lunchen, men det fungerade fint och även detta varv kände jag mig orimligt pigg. Nästan hela varvet sprang jag tillsammans med B.O och det var kul att få prata med honom. När kommer väggen? började jag fundera, nu ska väl alla ihopsamlade kilometer börja ta ut sin rätt?

I vilan innan det femte varvet började jag känna en stelhet och värk i knäsenan. Jag försökte stretcha mycket men ju mer jag stelnade till, desto större blev olustkänslan i knäet. Samtidigt kändes det i princip orimligt att bryta med bara två varv kvar, och när jag fortfarande var så pigg. 28-35 kilometer är inga kilometer att leka med. På slutet av varvet bestämde jag mig för att göra dasspaus trots att jag tappade någon minut på det. Knävärken kändes uthärdlig under tiden jag sprang, men värre när jag vilade.

Jag försökte hålla mig varm och stretchade ordentligt inför sista, sjätte varvet. Vi gick in på hårdvarorna, godis! En Snickers smakade ruskigt bra. Smånervösa gick vi till starten för sista varvet. Himlen hade mulnat igen och vi huttrade nästan. Samtidigt var alla så glada, och ingen hade en tanke på att ge upp. Ge upp inför sista varvet? Nä, inte en enda löpare sprang fem varv. Hade vi sprungit fem, skulle vi väl klara det sista varvet också! På ren glädje och krigarinsatser.

Målgång på varv 4

Mina fötter började få blåsor och knäet värkte, men bortsett från det kände jag mig relativt lätt i steget med tanke på att det var 35-42 kilometer vi var ute och sprang! Den lilla gruppen som var kvar sprang relativt intakt. I sista backen vid golfbanan fick jag uppsöka golftoaletten och tappade min lilla grupp framför mig. När jag kom ut såg jag dem uppe på backens topp, några hundra meter framför mig. Jag vill inte gå i mål ensam, tänkte jag och försökte jobba ikapp dem. Och kände att det inte var så mycket jobbigare att springa lite, lite snabbare. Det var en häftig känsla att faktiskt orka öka mellan 40-42 kilometer. Kilometertiden letade sig stundtals ner mot under 5.00 minters-fart men låg oftast runt 5.20-5.30-tempo. När jag äntligen svängde in mot upploppet såg jag en liten grupp människor stå vid mål, min familj och några till. Då lade jag i en sista ökning och spurtade in genom målet!

Att gå i mål efter marathon, och dessutom på finaste Limsjön marathon, är en känsla av magi. Det är att lägga en upplevelse modell större till handlingarna. Jag fick blombuketter av familjen, medaljen från min brorson. Jag fick heja på resterande marathonlöpare. Glädjas med dem som krigat sig igenom alla varven, som för första gången i sitt liv sprungit marathon!

För var det någon Limsjön marathon lyckades med, så var det att få folk att spränga sina gränser. Många sprang längre än de någonsin tidigare gjort. Fick en känsla för glädjen i långdistanslöpning. JW sa igår att för första gången tyckte han att det var glädjefyllt att springa långpass, inte bara efter utan även under löpningen. Många klarade halvmarathon eller marathon för första gången. Jag tror alla kände sig som vinnare på Limsjön marathon!