lördag 30 juli 2011

Baltzarloppet 2011, 10 km

Inte så glad som jag ser ut...
JW med sin farfar tillika funktionärsansvarig på tävlingen, Bernt!
Gick i mål för 2.5 h sedan och har fortfarande inte orkat duscha... tävlingen idag känns som njaaae... Jag hade rätt höga förväntningar, formen har känts på uppåtgående och jag tyckte det var dags att förbättra mitt väldigt gamla och blygsamma pers på 10 km. Jag hoppades på att springa på under 49 min. Helst med god marginal.

Starten gick och molnen skingrades. Det var varmt och blåsigt. JW och jag växeldrog första km. 5 km - 24 min blankt (4:48-tempo). Men jag hade ingen lätt, pigg känsla eller pigga ben. Det kändes så tungt och jag hatade löpning. De negativa tankarna tog över helt, jag tyckte det kändes hopplöst, jag kunde väl lika gärna bryta, varför är jag så långsam, trött osv osv. Jag tänkte t.o.m. att jag nog skulle dö av en hjärtattack, att ha såhär hög puls så länge kan väl inte gå? JW gjorde ett riktigt dragjobb, han peppade mig hela tiden och försökte få mig att tänka om. 8 km passerade vi på cirka 39 min och fortfarande fanns chansen att förbättra mitt pers, springa under 49 min.

När vi äntligen sprang in på friidrottsbanan hade vi ca 300 m kvar. Jag såg att det fanns en minimal chans att klara tiden, om jag orkade öka ordentligt. Men det orkade jag inte. Upploppet, 150 m kvar. Den stora digitala klockan bredvid mål närmade sig 49.00 min. JW sprang om. Jag stånkade mig in över mållinjen, på ca 49.06. Åtminstone 7 sek för långsamt för att jag skulle kunna vara nöjd, och 3 sek från pers. JW sprang i mål ganska oberörd några sek före mig. Han hade ju dragit runt mig och gjort allt för att få mig att spränga gränser!

Jag kände mig rätt besviken, samtidigt som jag verkligen tog ut mig och inte kunde springa fortare idag. Men träningspassen har känts bra, jag spang ju 9.12 km i 4.50-tempo för några veckor sedan och det kändes relativt lätt. Då trodde jag att jag skulle kunna hålla samma tempo en halv km till på tävling!

Trots att jag under loppet periodvis hatade plågan, så tänker jag redan på nya lopp och hur jag ska bli bättre. Jag måste springa mer snabbdistans. Intervallerna har jag varit duktig med hela sommaren och jag kan hålla hög fart på intervaller. Däremot klarar jag tydligen inte att ligga i en så obekväm puls och tempo längre än 8 km. Mer snabbdistanser alltså, där jag lär mig att stå ut med detta under längee tid. Och kanske mindre semestermat också...

Stort grattis till Karin, som vi såg fara förbi som tredje tjej i 21.1 km-klassen! Hon gick i mål på 1.35 på halvmaran och kom tvåa i klassen! Helt fantastiskt bra!

torsdag 28 juli 2011

Ett vykort från Motala










Hej!
Jag har en stunds lugn och ro i soffan. Det är varmt men mulet idag. Igår var det strålande sol hela dagen. Vi badade i Vättern och det var verkligen som att bada i havet med den vita sandbotten. På kvällen grillade vi och satt ute tills sent och spelade kort. Nyplockade blåbär och glass till efterrätt. Idag har vi hälsat på hos faster. Nu ska JW spela en golftävling i Vadstena. Jag ska ta en löptur. Vi har det väldigt bra med andra ord. Hoppas att du också har det riktigt härligt!
Kramar Jonna
PS. I det gula huset bor faster Ninni. I det röda huset bor kusin Åsa.

tisdag 26 juli 2011

I ett litet grönt hus

Vi är på semester i vårt kära Motala, hos farmor och farfar W. Nu ska vi dra oss till friidrottsbanan för intervaller... det blir inget mördarpass eftersom vi ska tävla på lördag! Farfar B följer med och peppar. Han har ju sprungit 5000 meter på 15:40 han...

God middag och efterrätt fick vi när vi kom igår, jag har lagt ut recepten på Systrarnas Receptblogg!

söndag 24 juli 2011

En byatur i norra Leksand

Idag slog jag rekord. Varken i antal kilometer eller hastighet - men i antal besökta byar under en och samma tur! Jag började i Noret, passerade genom Norsbro, Tibble, Lycka, Vargnäs, Krökbacken, Vargnäs igen, runt Björkberg, Torrberg, Bodlindor, Leksboda... Ni som är Leksandsbekanta kan på ett ungefär tänka hur turen gick. Det blev 16.5 km genom alla vackra byar.

För mig var det en upplevelse och väldigt nostalgiskt då det är "mina barndoms byar". I Björkberg har jag tillbringat många dagar, då jag red en shetlandsponny, Polly, som fanns där. Min vän Anette med familj bodde i Björkberg och jag var där jämt när jag var 11-12 år. Men det är jobbigare att springa uppför alla backar till Björkberg, än rida. I Torrberg bodde andra kompisar. Där spelade vi även teater i "Templet". Och i Bodlindor finns ju Opplimmen, badsjön dit vi cyklade och badade på sommaren. Att få avsluta turen i Leksboda, duscha och äta god mat med familjen kändes underbart.

Jag älskar upplevelselöpning!

lördag 23 juli 2011

Vi är så få och så många

” Vi er så få her i landet, hver fallen er bror og venn.” Nordahl Grieg ...

Under de sista dagarna har självklart händelserna i Norge funnits i tankarna varje vaken stund. Norge känns så nära, vårt grannland, dit många åker och arbetar och bor. Varje gång tankarna nuddat vid det ofattbara och fruktansvärda drar som en svart slöja genom kroppen.

Det, och svältkatastrofen i östra Afrika, gör mig så orolig och ledsen. Allt annat känns så fjuttigt och ytligt. Vilket samhälle kommer våra barn att växa upp i? Jag är rädd att rädslan kommer prägla våra liv allt mer. Rädd för rädslan. Rädd för rädda, sjuka människor med vapenlicens.

Vi kan ändå hjälpa ekonomiskt til svältkatastrofen. T.ex. kan du kan smsa 50, 100 eller 200 till nummer 72900 (Radiohjälpen). Det har vi råd med. 50 kr är inte mer än vad vi betalar för en fika på stan. Do it!

Scandinavian Masters, Bro Hof slott

Det var dags för JW att få sin julklapp! En natt på hotell och en dag på Scandinavian Masters i golf, på Bro Hof slott i Upplands-Bro. Det blev en härlig minisemester och just nu har jag ömma fötter och ben efter många timmars promenad idag, och rödbränd näsa...
Så fort vi kom utanför Dalarna så sken faktiskt solen hela helgen... det kanske är mest här det är dåligt sommarväder? Vi åt middag i gassande solsken på en thairestaurang på torget i Enköping.
Så gott, och så starkt! Tur att jag hade en Singha nästan lika stor som mig själv att skölja ner med. Sveriges närmaste stad men i övrigt vet jag ingenting om Enköping. Nu har jag bott där en natt!
Richard S. Johnson och min kille Anders Timell. Anders råkade nämligen buffa in i mig när han och Richard skyndade förbi till nästa utslag. Han lade då sin hand på min arm, och sa "förlåt älskling". Såhär i efterhand misstänker jag att han inte sa älskling utan något annat, men det lät verkligen så! Timell var precis så utflippad som man kunde vänta sig och pratade och skämtade med publiken hela tiden.
Dagens, och total-segraren!? - svensken Alexander Norén. Han spelade helt sinnessjukt bra hela dagen, spelade hem nytt banrekord och slutade idag på ofattbara -20. Han verkade njuta av stödet från hemmapubliken. Och han var ju kung och fick stående ovationer bara av att kliva in på tee...
Bubba Watson! Toppgolfare men han log inte på hela dagen så vitt jag kunde se. Vi krockade nästan vid en toalett/bajamaja. (Även proffsen måste använda bajamajorna, hihi)

På minuskontot hamnar otrevliga funktionärer (gå på kurs hos alla funktionärer på löp- och skidlopp och lär er), dammtussar under hotellsängen (det har jag nog av hemma liksom...) och hutlösa priser på fika/mat på Bro Hof. Jag mår så dåligt av att betala 35 kr för en flaska vatten! Okej om man visste att de skänkte bort överskottet till de människor som lider så svårt av torkan i östra Afrika men knappast... Nästa år ska jag ta med mig komplett massäck och inte betala en krona till skojarna som stod för serveringen.

torsdag 21 juli 2011

De där intervallerna...

Jag har lovat mig själv att inte slarva med kvalitetspass denna sommar. Intervaller ska ha en självklar plats i veckoschemat... och idag var det 400 m-intervaller på Siljansvallen i gassande sol som stod i planeringen.

Kände mig rätt seg och med orolig mage, ingen lovande inledning! Till sällskap på banan hade vi två "riktiga" friidrottare (100-200 m löpare?) som sprang så fort att det visslade när de for förbi!

Första varvet gick på blygsamma 1:41, motsvarande 4.12-tempo (kan det få räknas in i uppjoggen kanske..?) men sedan öste vi på snabbare även om varven var mer ojämna än sist (1.32-1.38) Jag var riktigt trött mot slutet och magen var orolig, men bestämde mig för att vinna mot "tanke-spöket" som sa åt mig att nu orkar du inte mer! Nu kommer sista varven att ta 2 minuter! Benen var ju trots allt rätt pigga även om varje varv gjorde mer och mer ont i pumpen och jag samlade på mig syra.

9:e varvet, det var jag mot den negativa rösten på axeln. Och jag sprang allt jag kunde, och när jag stannade klockan på 1:25 blev jag både glad och förvånad! Nytt rekord! 400 m i ett tempo motsvarande 3.32 min/km. 10:e varvet gick på 1:26 och efter det var jag tröttare än på riktigt länge. 400 m intervaller, passet jag avskyr innan och under, men älskar efteråt.

Elinas födelsedag i bilder

På begäran från födelsedagsbarnet laddar jag upp ett antal bilder från hennes firande förra helgen. En festkväll blir så mycket bättre om man grundar med backintervaller... På själva födelsedagen åt vi lunch i Rättvik och Elina fick present nummer ett, en ny vattenflaska. Sen fick hon löparshorts... det märks vilka intressen jag vill sponsra!
Elina och Per gör snittar...
Jag och mamma
I en lånad klänning...
Elina och Per, kvällens värdar!
Fina kusin Tora
Långbord med rosa duk!
Gustaf, eldmästare
Min syster och faster
Finns det något godare...
Älskade Odin! Barn är så härligt ärliga, eller hur är det... Idag strök han mig i pannan och sa "du är fettig"... (han menade svettig, men ändå. Tyvärr hände detta inte i direkt anslutning till ett träningspass utan när jag i mitt tycke var ren och fräsch)

Alvar Rune

I helgen var det dop för Alvar Rune i Rättviks kyrka. Efteråt blev vi bjudna på underbar sommarmat hemma hos Alvars farmor, min systers svärmor! Tuffingar, svåger och lillasyster.
Delar av familjen var fina i dräkt, däribland dopbarnet själv!
Mamma och pappa i "högtidsdräkter" (blått förkläde osv).
Alvar, vår älskling och minsting i familjen! Än så länge, för om tre veckor cirka får bror och hans fru sitt tredje barn!

onsdag 20 juli 2011

Äntligen, äntligen...

Tjohooo, nästan fem veckors semester ligger framför mig! Det känns väldigt overkligt, och underbart. Vi har inlett ledigheten på det bästa av vis. Jag startade med ett styrketräningspass och en glass. Därefter grillade vi med kära vänner nere vid Siljans strand och satt ute till klockan var över 23.00 och såg solen försvinna bakom blånande berg. Idag har vi träffat Norah, 6 dagar gammal och i kväll ska vi äta med vänner igen och sedan se på Harry Potter. Puh, det är stressigt att vara ledig!

tisdag 19 juli 2011

Jag gillar träningskompisar!

Igår bjöd jag in till snabbdistans, en bra start på veckan! Min bror, lillasyster och fästman anslöt. Under 3 km uppjogg hade vi dessutom sällskap av en kär vän. Det hade regnat hela dagen men lagom till vår löpning skingrades molnen och solen tittade fram. Jag hade flera dagars löpning i benen men kände mig förvånansvärt pigg ändå!

Efter uppjoggen stack vi iväg och det kändes som fjärilarna fladdrade. Min bror och JW fick sparra mot varandra. Det skulle ju vara lite utmanande, och det är ju tyvärr ingen utmaning för dem att ställas emot mig. Det var en bra idé visade det sig för de fick båda ett utmanande pass, där de avklarade sina 6.18 km i 4.30-tempo.

Jag och syster sprang tillsammans och det kändes så himla bra! Benen var fulla i kräm och andningen kändes lätt. Jag stannade klockan på dryga 30 min och var väldigt nöjd med att ha sprungit i 4.54-tempo. Inte för att det är superdupersnabbt eller så, men mest för att känslan var så bra. Att jag faktiskt känner att jag blir snabbare nu. Fast det törs jag knappt säga. För då ökar mina förväntningar och förhoppningar på att kunna prestera när det verkligen gäller också. *

Men, för att sluta där jag började. Det är så himla kul med träningskompisar! Vilken extra dimension det ger på träningen!
Bild från en annan gemensam tur, bergsturen till Åsleden!

måndag 18 juli 2011

Ett nytt namn i världen

Det bästa som hänt på lång tid är att mina vänner fått en dotter och min gudson Nils har fått en lillasyster! 13 juli föddes Norah. Om någon dag får jag träffa henne, jag längtar så!

söndag 17 juli 2011

Skrynkel och damm i sommartid

Den där tvätten vi tvättade i veckan ligger fortfarande och skrynklar sig ovikt i påsar. På golvet finns grus, gräs, små bitar av äggskal och dammråttorna är väl snart stora som griskultingar. Men... det är ju sommar. Det är backlöpning, sommarfester och dop som ska avhandlas. Hemarbete får vi göra en annan dag helt enkelt!

fredag 15 juli 2011

How to know you are doing a golf player, part II

Frånsett golfbollar, klubbor, peggar, grästussar och annat som finns här och var i hemmet så finns det fler sätt att veta att du delar säng, tandborstmugg och kylskåp med en golfspelare. Som idag...

Min JW är en duktig golfspelare. Det är ofint att skryta men jag skryter gärna om honom och resten av min familj. JW har tävlat mycket och har 1.8 i hcp. Eller var det 1.3. Jag minns inte exakt. Ner till 4 i hcp kan "de flesta" komma (en överdrift). För att få ett hcp under 4 måste du "tävla dig till det". Jag har lärt mig mycket om golf sista åren och frågar nu världsvant Spelar ni foursome eller bästboll idag?

Idag spelar han tävling med elitlaget i klubben. Och såklart öser regnet ner hela dagen. Och då sitter jag med viss oro i hjärtat över att han ska bli blöt, kall och sjuk. Min gubbe! Sluta regna, dumma regn!
Grattis på födelsedagen älskade Elina! Du är så mycket, du kan så mycket. Du är världens bästa moster och faster, sötaste sambon, du är bäst på att fika, du kan läsa mina tankar nästan innan jag tänkt dem själv. Du är hoppfull, smart och begåvad, du står upp för dina värden, mot orättvisor och förtryck. Du är min träningskompis, min Slans och du är den jag ringer och smsar vareviga dag. Du kan fotografera som ingen annan, du har rest och sett världen men du njuter av att dricka kaffe och äta ostsmörgås hemma. Framför allt annat är du min lillasyster och min bästa vän och jag älskar dig oändligt och ändligt igen.

onsdag 13 juli 2011

Fika är livet!

Fika är livet! Jag älskar fika, frukostfika, förmiddagsfika, efterlunch-fika, eftermiddagsfika, kvällsfika.

Fika är så enkelt. Att bjuda på en middag är något helt annat. Kaffe och smörgås, det räcker så långt.

Fika kan vara så mycket olika saker. Det kan vara alltifrån kaffe och födelsedagstårta till kaffe och ostsmörgås. Det bästa fikat? Det är nog att fika utomhus, kaffe i termos, smörgås, med rödblossiga kinder, solen i ögonen. Sommar som vinter. Förmiddagsfikat är det viktigaste - jag klarar inte en förmiddag utan kaffe och macka!
Kaffe kokat över öppen eld, Fejmån, juni 2011...

tisdag 12 juli 2011

Måndag - veckans bästa dag!

Det är bara att bestämma sig för att måndag är veckans bästa dag. Och det kanske är sant? På måndagen har man hela veckan framför sig. Den här veckan väntar många roliga saker, bad, träning, 24 års kalas och dop!

Förr i tiden gick jag alltid på 75 min bodypump på måndagar, det var mitt älsklingspass. Igår såg jag att det stod just bodypump (powerbar kallas det här) på sommarschemat och planerade in en måndagskväll med dubbla pass! Först 70 min pump och sedan 7 km löpning med två fina tjejer. Vanligtvis styrketränar jag i gymmet ensam med tyngre vikter och färre rep och set. I pump kör du väldigt många repetitioner med ingen vila. Svetten droppade runt mig och både armar och ben skakade. Jag blev förbannad att jag orkade så klent i jämförelse med vad jag orkar på gymmet. I gymmet tar jag 40 kg i bänkpress (3x6-8), under gårdagens pass hade jag problem med 20 kg! Visserligen hade vi först kört ett antal armhävningar, men ändå... Alla knäböj och utfall med drygt 25 kg på ryggen (skivstång) sved också ordentligt.

När jag cyklade hem och åt en banan i farten kände jag mig som triathlon-Lina. Dubbelpass hör inte till vanligheterna längre. Vi sprang ner till Limsjön och runt. Jag kände mig seg i början men det släppte efter några kilometer, och vi kunde avsluta löpningen starkt. Somnade strax efter 22 och sov stenhårt till klockan ringde imorse...På gymmet i vintras.

måndag 11 juli 2011

Jag måste erkänna att det börjar kännas rätt jävligt att jobba nu. Jag är fruktansvärt trött på morgnarna, och längtar innerligt efter att slippa väckarklocka. Jag längtar innerligt efter att bo på hotell, gå på Scandinavian Masters i golf, åka till Motala, Hinnsjön och Kinnvallsjösätra. Jag längtar efter att vara hemma, ledig, bada, träna och fika bort hela dagarna. Där har ni semesterplanerna. 4.5 veckas ledighet väntar, det är 1.5 vecka kvar.

lördag 9 juli 2011

Fyrahundringar, svett och bad

Igår kväll - efter en brakmiddag med lillasyster&Per - kändes det sådär halvsmart att ha planerat in 400 m-intervaller på lördag förmiddag. Men ibland blir det ju bättre än man förväntat sig! Intervallerna löptes tillsammans med Hanna, och gick i farten 1:35-1:27. (De flesta på 1:33). Jag blev glad att jag fixade sista intervallen på 1:27 (motsvarar 3.38-tempo)!

Efteråt ser man (jag) ut som efter ett bikramyoga-pass, även om bilden är från gårdagens löpning och inte dagens. Men fasiken, det ÄR ju kul att springa fort och plåga sig med intervaller!

Efter löpningen badade vi i sjön och hade picknick. Nu väntar grillning i kväll igen! Sådana här dagar är ju sommaren bara bäst!

fredag 8 juli 2011

Budgetsommar

Äntligen fredag! Det finns ett par fördelar med att jobba heltid
-mer lön
-fredagarna känns om möjligt ännu bättre!

Fast visst ja, denna veckan har jag bara jobbat 80 % eftersom jag var loppledig i onsdags.

Mera lön skulle ju dock inte sitta helt fel! Det känns som kontot är tomt fast det är väldigt långt tills nästa lön. Jag lägger en del pengar på mitt stora intresse, utrustning, kläder, tävlingsavgifter osv. Och andra sidan så lägger jag nästan inte en krona på andra kläder, skor, väskor, alkohol, fikar/äter sällan ute, köper inte flaskvatten, köper sällan inredningsartiklar osv osv.

Men men. Sommaren går ju att njuta av relativt billigt, det är mat och bil som är dyrt. Men att bada och springa är gratis, vilken tur!

Trevlig helg kära bloggläsare! Det är ni som gör bloggen! Om ni har idéer och önskemål om bloggens framtida utveckling så lyssnar jag gärna. Jag vet ju att vissa läsare är mer intresserad av träning än andra, men med den här mixen jag har nu hoppas jag de flesta hittar något av intresse.

torsdag 7 juli 2011

Mera Vansbro!

Kul att det finns ett stort intresse kring terränglopp och Vansbro! Nästa år kanske vi är ett stort gäng som startar!? Det finns mer läsning... Bild lånad från Dalarnas tidningar och artikeln med mig och JW! Läs den!

I Dalademokraten finns också reportage och bilder.

Vansbro Marathon hemsida kan man läsa att 105 st löpare startade igår och ALLA gick i mål! Otroligt!

Ousa var en av löparna och beskriver terrängen som "Lidingö X 10".

Och Karin kom på en lysande andraplats i damklassen - marathondistansen. Som ju var längre än ett marathon, 43 km!

Jag är trött, törstig och har stumma ben idag. Men inget farligt alls, mest en skön känsla och en längtan efter nya upptåg! Nu blir det mer fartträning på programmet, jag tror att de två kommande tävlingarna är 10 km-lopp nämligen.

onsdag 6 juli 2011

Vansbro terrängmarathon




Nu sitter jag i soffan med värkande ben efter målgång i Vansbro terrängmarathon! Känner mig sådär lagom mörbultad och misshandlad...

Vi kom till Vansbro i god tid till starten och hann med att träffa både Karin och bli intervjuade av lokaltidningen! Vinkade av marathonlöparna och fick själva hoppa på bussen som tog oss ut i skogen, till starten för 23 km-klassen på halva banan. Det var grått och varmt ute, ganska kvavt.

Jag och JW pinnade iväg i lugnt tempo, det kändes så skönt att inte känna tidspress prestationsångest utan mer förväntan inför äventyret! Första metrarna var en vanlig grusväg och det kändes ju lättsamt, skulle det fortsätta så?

Nej, naturligtvis inte. Ibland sprang man över mjuk mossa, ibland små stigar, ibland spångar. Hela tiden fick vi hålla blicken på backen för att inte falla på stenar och rötter. Några gånger var det nära att jag stöp. Loppets första mil gick relativt bra, JW fick kramp i en vad och gjorde en kisspaus. Klättringen upp mot berget Knösen (900 höjdmeter) var rejält pulshöjande, men faktum är att det var nästan jobbigare att ta sig hela vägen ner sen! Det var väldigt brant, stenigt och stigen var som en smal "ränna". När vi till slut kom ner för Knösen började loppets bästa kilometrar för min del. Vi var fyra löpare då som sprang på rad längs de smala stigarna och jag "drog". Jag pinnade på, hoppade hit och dit över stenar, fick den underbara känslan av att vara en evighetsmaskin!

Vägen mot Hästingsleden (11.5 km från mål) var nästan banans vackraste. Små, svarta spegelblanka sjöar, myrmarker, illröda hjortron som lyste bredvid spångarna. Vi hade tappat våra medlöpare bakom oss och sprang helt ensamma i skogen. Vid vätskekontrollen på Hästingsleden åt vi godis, banan och drack vatten och sprang sedan vidare genom skogen. Vi sprang uppe på en smal "rygg" och nedanför oss såg vi vatten och skog.

Med knappa milen kvar började dock den tuffa banan ta ut sin rätt. Jag fick ont på en massa konstiga ställen, såklart för att man fick hoppa både i sidled och med höga knän för att ta sig fram, plus att stigen hela tiden gick upp och ner, ner och upp!

Vid Gladtjärn var det mycket folk som hejade som attan! JW behövde uppsöka dass och under tiden åt jag en kanelbulle och drack vatten. Vidare... bara 7.5 km kvar men det kändes långt. Dock plockade vi en del placeringar hela tiden och det är ju alltid peppande! Vid sista riktiga kontrollen åt/drack jag ingenting (chips och avpyst läsk) Länge ville man inte stå still heller för då åt myggen och bromsarna upp en... Sista 5 km var ordentligt tuffa. Mina fotleder och knän värkte och jag var ordentligt trött. JW fick dra sista kilometrarna och hejade på mig framåt, vidare. Jag dör, sa jag. Nä då, sa JW. Det är snart över. Och snart såg vi målet och passerade det samtidigt, hand i hand!

För mig och JW tog det cirka 2.5 timme att ta oss igenom det 23 km långa terrängloppet. Ingen tid att skryta med men vi är jättenöjda, och trötta! För JW var det ett saftigt distansrekord och han sade sig underskattat längden något... och jag underskattade terrängen och trodde man skulle kunna springa på ungefär som vanligt, haha! Men vilket pass! En ordentlig genomkörare för hela kroppen, där vi fick träna både kropp och psyke. 23 km kändes långt i den terrängen, längre än vad det var. Man lurade sig ofta då kilometrarna känns längre efter små slingrande stigar. Efter mål gick vi ner och kylde benen i Vanån innan vi åkte och köpte korv och godis. Tyvärr fick man varken medalj eller något i matväg efter målgång. I övrigt ett välarrangerat och personligt lopp där funktionärerna ansträngde sig för att göra det bästa för oss.

Hädan efter kommer min respekt för terränglöpare att vara enorm... Att springa utan vägar i kuperad terräng är väldigt tufft! Men även väldigt roligt! En bra kväll tillsammans med sambon min.