Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

Vinterdrömmen i Kinnvallsjösätra

 Många gånger har vi nu avslutat det gamla året, och inlett det nya, i Kinnvallsjösätra. Sedan fyra år tillbaka finns det en stor liten pojke som heter Alvar i familjen. Han fyller år den 29 december, och vi firade därför honom innan vi for upp! På leksaksaffären ramlade Knut och slog upp ett jack vid ögat så inledningen på semestern blev onödigt dramatisk...

 Uppe i vårt winter wonderland!

 Jag förstår så innerligt väl att mannen som kommer härifrån och under en period var tvungen att arbeta i storstan, nästan blev sjuk av det. Sjuk av längtan hit.

 Nyårsafton!

 Fin Gustaf! Och papperstallrikar... men det är så tråkigt om någon måste stå vid disken halva kvällen.

 Elina med träningsvärk från längdskidåkningen...

 Efterlängtad snö-inne(ute)bandy

 

Nu är vi hemma igen och jag har gjort min första arbetsdag på nästan 15 månader... känns helt konstigt, det gör det.

Påsk på Vallen

Hemma igen efter ett litet påsklov i Kinnvallsjösätra! Hela stora familjen samlad, sjutton personer fördelade i tre stugor. Det är rörigt, stökigt, högljutt, det skrattas, skojas, bråkas, pratas, vi äter en hel väldig massa, gör många aktiviteter (denna helg slog nog rekord i antal utförda idrotter - längdskidor, promenader, slalom, löpning, landsvägscykling, innebandy och fotboll!) Vi sov inte så mycket, inte för att vi stannade uppe sent, jag lade mig 21-22 varje kväll, men vi hade det ändå helt underbart. 

Jag sprang i dagarna tre! Äntligen. 5, 6 och 6 kilometer. Första dagen i snöblandat regn och +4, då bygger en pannben...

 De här killarna åkte landsvägscykel! Per cyklade i dagarna tre.

 Och såklart hade vi den här lilla godisbiten med oss...

 Och vi fick de där soldränkta dagarna på fäbon som vi drömt om!

 Små påskkäringar!

 Knut i sin påskpresent från morfar och mormor! Som en liten påskkyckling hela han.

Action!

Träningsglädjen

Anmäld till årets Siljan Runt 120 km! Dags att plocka fram racern... 

Nu när jag fortfarande inte KAN träna pga. en seg förkylning, slår det mig VARFÖR jag tränar. Hur mycket det betyder för mig, och för min hälsa. Fortfarande sover jag och Knut väldigt dåligt på nätterna. Han vaknar, äter, somnar snabbt om, vaknar igen, äter litegrann, och sådär håller det på. Ska man då prioritera att träna? Ja, det är ju just det en ska! För träningen ger energi, träningen för dig piggare, starkare, gladare, friskare. Även när du har konstant sömnbrist.

När jag springer med "min löpgrupp" på onsdagarna så slår det mig också. Det är sådan GLÄDJE i att träna. Att utmana sig tillsammans med andra, att uppleva, leva, andas in all den där friska luften, svettas, plåga sig litegrann, känna lyckoruset och lugnet i kroppen efteråt. Att samla upplevelser och få känna sig sådär LEVANDE i varenda liten muskel och cell i hela kroppen.

När någon i all välmening säger att vi tjejer ska passa oss för att lyfta för tungt för att inte riskera att få "tjurnacke" tänker jag att det skiter jag i, om jag nu mot alla odds skulle få det. Jag vill bli stark. Om jag får stora muskler är det en sidovinst.

För faktiskt är det så med träningen, de där utseendemässiga fördelarna den eventuellt ger, det är bara sidovinster. Jag är så glad att det inte är därför jag tränar, att det inte är mitt huvudskäl! När jag ramlar in på en del Instagram- och Facebookkonton får jag känslan av att för många är dock utseendevinsterna huvudskälet till att en tränar. Alla dessa hundratals tusentals poseringsbilder, som inte inspirerar mig i alla fall. Däremot en bild på ett leende svettigt ansikte, som just kämpat sig genom ett löppass, den stolta blicken efter ett avklarat lopp, det ger mig inspiration.

Drömmare

Nu börjar jag verkligen längta efter ordentlig träning... det kändes som en näsknäpp att få halsont precis efter första försiktiga passet. Eller ja, riktigt första var det väl inte. Men det var tänkt som ett startskott.

1 februari ska jag och Limsjön marathon starta en träningsgrupp för tjejer i Leksand och det vore ju kul om "ledaren" orkar springa litegrann själv... Den här veckan hoppas jag verkligen få till några pass. Att det är -15 och snö får jag se som en bonus!

Egentiden

På nyårsdagen fick jag ont i halsen. Så tråkigt men inte otippat då "alla andra" i min närhet var sjuka. När jag är helt frisk igen kommer jag att gå-springa varannan, var tredje dag initialt. De dagar jag inte springer går jag långa raska promenader som vanligt. Men nu håller jag mig till promenader och mammamage-träningen tills jag är helt frisk!

Just nu har jag det som kallas för "egentid". Jag lyckades lägga Knut vid 20.30 (han är en kvällspigg bäbis som oftast lagt sig samtidigt som oss om kvällarna), JW är hos en granne och ser på fotboll. Jag tände ljus, kokade te och tog fram en skål smågodis. Och läste ikapp bloggarna jag saknat. 

I vår hoppas jag få lägga eventuell "egentid" på träning. Sticka ut på ett löppass utan vagn, gå till gymmet och styrketräna eller gå på ett pass. Den sortens egentid kan jag se fram emot. 

I övrigt så känner jag ingen längtan att vara varken hemifrån eller vara ifrån Knut. Jag är så nykär i min lilla pojke och struntar blankt i om man förväntas (?) vilja lämna ifrån sig barnet för en massa egentid. Men såklart förstår jag att det kan komma en tid då jag längtar efter att få vara mer för mig själv, något jag har ett rätt stort behov av vanligtvis.

DETTA längtar jag enormt efter! På bilden springer jag och brorsan iväg på ett längre distanspass.

Skidåkaren

Njuter nu av långa barnvagnspromenader nästan varje dag!

Den här tiden på året börjar jag titta väderrapporterna maniskt. Är det snö på väg? Jag avundas de som bor i Östersund, Kiruna och Bruksvallarna som redan kan åka skidor. Den här tiden på året brukar jag spendera många timmar i gymmet, för att stärka upp skidåkarkroppen. Att vara stark i överkroppen och bålen tycker jag är A och O för att lyckas i spåret.

Längdskidåkning har kommit att bli "min" idrott. Den jag lagt ner mest tid och resurser på, den där jag nått längst och presterat bäst. I år är det annorlunda! Jag har inte tittat på en väderrapport på länge. Jag vet inte hur mycket skidor jag kommer kunna åka i vinter, jag tippar att det kommer att bli mer springande och gymmande då det är mer lättillgängligt och "snabbt gjort", du behöver inte valla skidor, ta dig iväg till ett spår osv.

Men jag hoppas ändå i mitt skidåkarhjärta att få ett antal pass även säsongen 13-14. Några kvällar i hårda spår i Källan, någon solskenstur på Granberget. För den här tiden på året tickar ändå igång någonting i mig. Längtan till att få sätta på sig pjäxorna, knäppa på skidorna och staka iväg...

Olika längtan

Min abstinens efter att få röra mig ordentligt är stor. Samtidigt går processen snabbt, att vänja sig vid en ganska inaktiv tillvaro där jag ibland inte ens går utanför huset på en hel dag. Idag var jag barnvakt åt Elis, och vi gick en liten promenad.

På kvällskvisten kände jag mig nästan sjuk av längtan efter en cykeltur, en vända i löparskorna, eller en promenad. Att få andas och fyllas av den kalla luften, få rosor på kinderna, röra mig litegrann. Jag gick en sväng på 2-3 km runt Limhagen. Det går sakta, jag får sammandragningar av att gå, jag är inte helt hundra frisk, men ändå! Åh! Jag blev omsprungen av löpare och gick förbi min backintervallbacke.

Om inte alltför lång tid hoppas jag kunna gå promenader med barnvagn och så småningom börja springa. Men jag har ingen brådska, var sak har sin tid. Jag har en idé om hur jag ska ta mig tillbaka till en stark och uthållig kropp men det kommer få ta den tid det tar. Jag kommer inte ge mig ut och springa efter någon vecka, om någon oroade sig för det. Under senhösten och vintern gissar jag att den mesta tiden kommer gå spenderas hemma, då vi ska lära känna varandra i en liten familj, få ordning på saker och ting, jag hoppas att vi kommer tända ljus och en brasa och inte känna press att ut och göra saker. Hösten känns som en bra tid att få barn på, på så sätt. Det händer inte så mycket och det är mer "okej" än annars att tillbringa mycket tid hemma.

Nu när det inte ens är ett tvåsiffrigt antal dagar kvar till "vårt datum" är längtan efter att få bli tre nästan olidlig...

Ett år senare

Den 2 september 2012 sprang jag Niotolvan runt Lima, Krökbacken, Vargnäs, Lycka, Tibble och hem. Lidingöloppet närmade sig med stormsteg och jag hade störts av ont i vaden under halva sommaren och hösten. Just denna kväll sprang jag utan värk och kände mig stark.

Exakt ett år senare, samma klockslag, likadant väder, cyklar jag samma tur på min rosa damcykel. Jag känner mig inte asball när jag motionscyklar på en damcykel, men ut ville jag, ha frisk luft och låta benen röra sig. Jag cyklade en sväng på cirka 11 km i makligt tempo.

Augusti summerar jag till drygt 17 timmars "träning". Det är skapligt för att vara på smällen i vecka 31-35, men samtidigt känns det som jag tränar väldigt måttligt. Av de 17 timmarna är ett antal timmar promenad, visserligen iförd träningskläder och löparskor, men ändå, promenad. Något jag alltid haft svårt att se som träning. Just nu fyller promenerandet dock en viktig roll.

Överlag har jag nog tränat mindre som gravid, än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har ju mått bra hela tiden (peppar peppar) men tröttheten har påverkat mig mycket mer än jag anat. Och det är ju helt okej, såklart. Nu jobbar jag bara tre dagar till och sen hoppas jag få mer ork. Kanske kommer jag inte direkt skruva upp träningen under graviditetens sista veckor, men ork att promenera, styrketräna och koka äppelmos. Och träna avslappning och läsa på om förlossning, något jag känner mig väldigt oförberedd inför...

Bulleformen och morotskaka

Igår avklarade jag ett bra pass på gymmet, biceps, axlar och rygg. Det var kul, men är samtidigt nedslående hur svag jag blivit av att inte köra maxstyrka på länge. Kroppen både känns och ser annorlunda ut. Ibland kan jag sakna det starka och mer muskulösa, när jag nu har formen av en bulle. Samtidigt så önskar jag inget annat än att vara precis såhär, just nu!

Efter jobbet idag sved ögonen av trötthet och jag lyckades näppeligen hålla mig vaken över middagen. Både jag och sambon somnade och sov middag i säkert 45 minuter... det gjorde gott, och det gjorde även den 5 km raska promenaden med Annika. Det var härligt höstigt ute och vi hann avhandla en hel del. Men mycket mer finns, tur att hon nu bor i Leksand! Så kul med unga, drivna människor som väljer att flytta hit!

Jag ser något där nere... kan det vara mina fötter?

Jag och Annika 

Nu väntar en bit morotskaka på mig... åh, det har jag glatt mig åt hela dagen! 

Orken

Min ork är verkligen en annan nu. Mindre.

Efter en intensiv arbetsdag och över två timmars föräldragrupp är jag ganska trött. Jag önskar jag skulle orka träna i kväll, men en programpunkt per kväll räcker mer än nog. I kväll orkar jag inte både föräldragrupp och träning, till exempel.

Det känns så ofantligt skönt att snart sluta jobba! Då får jag mer tid att vila och mer tid att vara pigg.

Tar på krafterna! 

Träningspassen jag längtar efter

När jag cyklar runt Limsjön på min rosa damcykel (vad gör man inte...) drabbas jag av en våldsam längtan till löpning. Limsjön är verkligen löpning för mig. Det finns många träningspass jag längtar efter att så småningom kunna genomföra!

Upplevelselöpning till Åsledstoppen
Jag och brorsan springer upp till Åsledstoppen. Fysiskt utmanande, en upplevelse för både kropp och själv, en viss björnrädsla, belöningen när man når toppen och den vidunderliga utsikten breder ut sig.

Medelhårt distanspass
Ett pass på 12-15 km där jag varken springer långpasslångsamt eller snabbt. Utmanande, särskilt om passet är upp emot 15 km och jag försöker hålla skapligt tempo. Sista kilometrarna är kroppen trött men ändå stark.

Stakpass på Granberget
Ett längre stakpass i hårda spår på Granberget. Drygt 30 km där jag stakar majoriteten av passet i isiga och hårda spår. Det får gärna vara ganska kallt ute, så det är tomt på folk i spåret. Bålen och armarna får jobba ordentligt och belöningen efteråt, att efter en dusch sitta varm i soffan och fika, är enorm.

Tungt gympass
Ett pass där tung styrka står i fokus och jag verkligen pressar musklerna. Bänkpress såklart, även brutalbänk, kanske ett battle i armhävningar eller plankan. Efteråt är armarna så trötta att jag inte orkar tvätta håret.

Backintervaller på Hägergatan
Uppvärmning runt Lima by, och därefter ett antal intervaller uppför Hägergatan. Gärna en kolsvart, fuktig kväll i slutet av hösten där resten av Leksands befolkning är på hemmamatch i hockey. Det känns som att springa i en spökstad, luften är frisk och syrerik och backen älskar mig och jag den.

400 m-intervaller på Siljansvallen
Gärna tillsammans med lillasyster eller någon annan. Det är varmt ute och blåsten piskar lövkronorna runt vallen. Tartanen är mjuk och fjädrande och vi pressar oss, springer snabbt!

Solskensåkning till Vålbrändan
Tillsammans med min JW och kafferyggsäcken stakar vi, om det går, minst en vända till Vålbrändan och fikar i solen lutade mot en timmervägg.

Höstlöpning runt Limsjön
Såklart höstlöpning runt Limsjön, där stigen doftar barr och våta löv, luften är lätt att andas och steget är lätt. Antingen ett enda varv där jag förhoppningsvis kan hålla bra tempo, eller flera varv i ett långpass.

Långpasslöpning runt Leksand
Ett riktigt njutpass i lågfart där jag kommer långt och ser mycket. Mot slutet av passet är jag helt tömd i alla reserver och känslan är så ofattbar skön, utrensad och ren i både ben och huvud.

Kuperat skidpass i Källan
Flera varv i hårda spår i Källan, där jag springer uppåt med bra fäste och susar nerför. Fort ska det gå! Och det får gärna vara riktigt kallt ute.

 Att cykla bakom andra som springer är trevligt, men inte riktigt samma sak...

Torsdagar är bra dagar

Efter en optimal uppladdning - blåbärspaj, kaffe och bäbisprat - så gav jag mig ut på landsvägshojen. Mitt sällskap fick förhinder men jag cyklade ändå. Det känns fortfarande riktigt bra att cykla även om jag blir väldigt flåsig i backarna upp mot Hästberg. 

 Ingen färgglad ballong - men en vecka 33-mage! Nu är över 80 % av graviditeten avverkad, det känns smått overkligt.

 Jag tog på pulsband för en gångs skull, det var kul att se om pulsen var annorlunda (högre) nu som höggravid. Och det är den? Jag har visserligen hemskt dålig koll på puls... 151 i medelpuls var inte så farligt, men maxpuls 175 är riktigt högt för en cykeltur och jag såg att många gånger var pulsen över 170. Att medelpulsen inte blev högre beror på att under rullpartierna blir pulsen riktigt låg. Enligt klockan gjorde jag av med över 800 kalorier. Det lät också ganska mycket för ett cykelpass på 1.12 timme? Men i kombination med gravid också så är det bara att äta allt jag kan i kväll för att inte gå back.

Det är så vackert när man cyklar in i Rälta och åkerlandskapen breder ut sig! Men nästan ännu vackrare är faktiskt vyn när man kommer söderifrån och rullar in i Yttermo. Åh, där skulle jag gärna bo! Kanske i det gula villa Villekulla-huset?

Leksandsrundan ÖST

Igår fick jag uppleva ännu en magisk kväll på cykeln. Idag går vi in i vecka 32, och jag är glad för varje dag och vecka som jag kan träna, svettas, känna endorfinerna rusa i kroppen och somna trött i kroppen av träning och lycklig i hjärtat!

Leksandsrundan ÖST beskrevs som följande: Leksand, Yttermo, Häradsbygden, Ytteråkerö, Insjön, Lustholen, Sätra, Brenäs, Nedre Helgnäs, Sjövik, Dimbo, Östra Rönnäs, V Rönnäs, Berg, Romma, Hälla, Ullvi, Tibble, Leksand. Det kändes som en utmanande och spännande tur då det inte är en tur jag vanligtvis cyklar, eller byar jag någonsin besöker annars.

Och det var så overkligt vackert.

Inte för att jag tog kort på det vackraste. Ofta breder vyerna ut sig när jag är på väg upp- eller nerför, och inte vill stanna för att fotografera. Sensommarkvällen var ljummen och vindstilla, dofterna mättade av säd, hö och bär. Jag svär att jag kände doften av hallon från vägrenen ett antal gånger! I hagarna gick klungor med får eller kor.

Innan Rönnäs cyklar man upp, upp och sedan ner, ner. Och där uppe på höjderna är det den mest magiska utsikt. Vi pratar ofta om utsikten från Siljansnäs och Tällberg. Frågan är om inte utsikten från höjderna innan Rönnäs är av samma kaliber... och igår när solen lyste upp sjön som glittrande guld och de blånande bergen som inramning. Obeskrivligt!

Efter många backar kom vi till slut fram till Romma by där vi serverades kaffe, kanelbullar, pizzabullar och småkakor i bystugan.

Det var så mysigt att träna tillsammans med JW, det händer inte alltför ofta! Nu när jag inte springer sådär vidare värst, och inte spelar jag golf heller... och han i sin tur inte suttit upp på cykeln sedan Vätternrundan! Min svägerska och hennes syster stod för dagens kraftprov som cyklade hela turen på treväxlade damcyklar (med barnstol bak). En prestation att ta sig uppför alla backar på en cykel där man inte får mycket gratis!

Från Romma by gick det raketfort tillbaka till Leksand. Turen slutade på 33.5 km och det var betydligt jobbigare än sist, men vilken kväll!

Leksandsrundan SYD och en guldtimme

För några veckor sedan föddes babyn "Leksandsrundan", berättade skapare Bodil Wilén vid gårdagens start. I år är det "provcykling", förhoppningsvis växer arrangemanget till nästa år. Tanken är att man under fyra kvällar ska passera genom 50 Leksandsbyar. Varje tur mäter 30-40 km och under turen serveras fika av en av byarna man passerar! 

 Igår var det dags för Leksandsrundan SYD och jag var med! En vacker tur på ca 30 km. Leksand, Åkerö, Heden, Åkersbodarna, Hästberg, Rältlindor, Jonheden, Rälta, Djura, Rälta, Västannor, Häradsbygden, Gärde, Mjälgen, Yttermo, Leksand löd beskrivningen. 

 Jag hade fint sällskap av svärfar och bonus-svärmor!

 Efter drygt 20 km cykling vek vi av ner mot ångbåtsbryggan i Rälta by - en plats där jag aldrig varit förut. En så vacker plats och vilket fika sen! Hembakta bullar och sockerkaka med flädersaft smakade så gott.

Behöver jag ens säga att jag älskar den här typen av snälla arrangemang? Där alla känner sig välkomna och kan vara med, alltifrån barn till pensionärer, oavsett om du har en landsvägshoj eller damcykel, snabbcyklist eller njutcyklist - eller både och! Vi cyklade lugnt, pratade och jag kände mig så stark och pigg. Drygt 34 km slutade turen på och det var en underbar cykelkväll!

I morse drog jag på mig träningskläderna igen. Friskvårdstimmen denna vecka blev en riktig guldtimme spenderad med finaste Felicia. 07.15 möttes vi upp och gick en rask 5 km powerwalk efter strandpromenaden. Det var morgonkyligt och friskt ute och vi hann avhandla många ämnen - även om det fanns mycket kvar att prata om!