Drömska decemberdagar

Drömskt är det utomhus, när hela världen är som doppad i kristyr. Varenda grässtrå och sten är täckt av gnistrande frost. Visst saknar jag snön, men det kan vara fint ändå.

 Det här ser ju harmoniskt ut, men i själva verket slutade det med att båda pojkarna grinade för att de prompt och därmed basta skulle hålla i samma spak.

Och så var det idag dags för det första luciafirandet, på Knuts fina förskola, Som vi förstått redan innan vägrade Knut inställa sig i tåget och betraktade det istället på tryggt avstånd, i våra famnar. Men han gick i alla fall med på att ha både tomteluva och ett ljus.

Och den största behållningen var att alla föräldrar fick fika tillsammans med barnen inne på avdelningen efteråt. Riktigt gofika med kaffe, varm choklad, hembakt bröd, ost och skinka och pepparkakor. Knut myste ordentligt att ha både mamma och pappa med sig på förskolan och få visa alla leksaker. Jag hade helst velat stanna hela dagen!

En bildström från underbara andra advent

 Knut fick äta på McDonalds i Mora på vägen upp, någon han tyckte var väldigt spännande.

 Knuts första ord på morgnarna, MOJMOJ! Sen kröp han in till henne i "under-tarren".

 Inte så mycket snö... men den räckte för en ljuslykta...

 Som Knut sedan rev...

 Att hjälpa, och beundra, morfar "oppa" var kanske helgens bästa.

 En kort, men ljuvlig, terränglöpningstur längs Klövjestigen.

Jag älskar att Knut älskar att vara i Kinnvallsjösätra! Han sa "nä hem!" när han förstod att vi skulle åka därifrån... de här dagarna var en sådan underbar energipåfyllning och kvalitetstid med min son och mina föräldrar, hans morföräldrar. Även med sambo JW som åkte hem en dag före oss andra för att jobba. Kinnvallsjösätra i vårt hjärta!

Minnen i adventstider





Ända sedan mitt och JWs första år tillsammans, har vi besökt Motala och hans farföräldrar i december månad. Ofta den andra advent. Med åren blev det en självklarhet att vi skulle ses den helgen. Nu gick Bernt bort i februari i år, och vi saknar honom så mycket. Nu i adventstider tänker jag särskilt mycket på Bernt och våra underbara vistelser på Järnringen i Motala. Inte bara i advent, utan alla tidpunkter på året... vårhelger med blåsippevandringar, valborgsmässoaftnar, semesterveckor på sommaren. 

 Att ut och springa hörde liksom till! Bernt var ju gammal storlöpare, och alltid nyfiken på våra löprundor. Någon gång när vi sprang intervaller nere på IP kom han dit och kollade. Vi var ju även med på Baltzarloppet några gånger. Ett annat roligt minne från en just adventshelg, var när Bernt ville att han och jag skulle kolla på triathletgymnasiets träningstävling i löpning. Helt plötsligt satt vi två i en fullproppad bil med coacher från skolan, på väg ut på vischan någonstans... saker som hände med den supersociale Bernt som kände allt och alla!

Och så fick vi alltid Bernts goda saffransbullar. Helt ärligt tycker jag lussebullar är en väldigt torr kopia i jämförelse... På kvällarna lagade jag och JW mat, ibland hade vi med oss en god älgstek som vi åt med potatisgratäng. Sen åt vi choklad, såg på tv och spelade kort och det var sådär fullkomligt avslappnat som det bara kan bli när man är hemma hos sina riktigt nära och kära.

 Den här bilden är från första året, 2009. Vi fikar nere på Motormuseumet.

Kära lilla hus! Så många fina minnen!

Nu har vi givetvis inte varit till Motala för sista gången, men det känns ändå både sorgligt och fint att tänka på alla minnena från våra vistelser på Järnringen. 

Never ending höst

Den här hösten alltså... den har verkligen frestat på! Förskoleinskolningen som nu pågått en sådär 3.5 månad, känns det som. Fortfarande kan Knut vara helt tröstlös på morgonen när jag lämnar honom. Emellanåt går det riktigt bra, han springer iväg in till en spännande leksak innan jag ens gått. Men så är det tyvärr inte alla dagar.


Och en lång förkylning och en tappad form. Jag började ju "så stort" att träna crossfit vilket var jättekul. Tyvärr kände jag att jag inte riktigt hade tiden som krävdes, det blev bara 1-2 pass i veckan som bäst och resterande pass löpning. Skulle jag kommit in i det på riktigt och lärt mig fler tekniska övningar, så skulle jag behövt träna crossfit åtminstone 3 gånger i veckan.


JW har jobbat mycket och ofta långa dagar, och då han pendlar så blir det jag som både lämnar och hämtar på förskolan. Det är inget jag vill slippa, men sista timmen på jobbet sitter jag på nålar när jag vet att jag vill hämta hem Knut så snabbt som möjligt. Inte för att han har det dåligt när han väl är där, tvärtom. Det är mer en inre stress jag inte rår på. JW kommer ofta hem mellan fem halv sex, och åker klockan 7.00 på morgonen. På kvällen har ofta en av oss en aktivitet, som tennis, löpning, crossfit, hockey eller annat... så vi går om varandra mycket. Ja, det var dagens utläggning och förklaring på min känsla. Jag tror även att oron över samhällsutveckling, lidande människor på flykt, terror och krig lägger sig som ett filter över allting.


I morgon är det äntligen dags för adventspyssel, en helig dag, en ledig fredag vigd åt detta. Tillsammans med min lille pojke numer, så det mesta måste göras klart kvällstid när han sover då han inte är så road av att städa och hänga upp julgardiner.


Och redan onsdag den 16 december går jag på jullov, 2.5 vecka ledigt väntar då. Jag längtar så.

Löpgrupp i Leksand

I kväll är det åter dags för #löpgruppleksand - som så många andra onsdagskvällar senaste åren. Jag startade upp löpgruppen i februari 2014, vilket gör att vi nu är inne på fjärde terminen! Jösses, Knut var bara 2.5 månad då, i början av februari 2014. Jag hade precis själv börjat springa några sammanhängande distanspass. 

Det är stort för mig att tänka tillbaka på alla kvällar, alla tjejer som varit med, sprungit, svettats, pressat sig, förflyttat sina gränser. Att "ha en löpgrupp" är en riktig egoboost, den feedback jag får betyder så mycket. Hur deltagare beskriver hur de gått ifrån att inte kunna jogga 3 km, till att "med lätthet" springa en mil. Hur de pratar om blodsmak i munnen och illamående, men också om hur roligt det är, hur de längtar till onsdagskvällarna, hur löpgruppen fått dem att älska löpning, och börja springa kontinuerligt. 

Och min roll är ganska liten, egentligen. Jag sparkade igång gruppen och står där på kvällarna med ett upplägg, en visselpipa, en klocka, men allt som sen sker gör vi tillsammans. 

Ofta är jag självkritisk. Funderar på passen efteråt, blev det där så bra egentligen? Hade de roligt? Och varför är det så många som kommer någon enstaka gång, men aldrig mer? Samtidigt är det ju många som också kommer vecka efter vecka, termin efter termin. Såklart kan inte upplägget passa alla. Och skulle "alla" som någon gång dykt upp vara med varje gång, så vet jag inte hur stor gruppen skulle vara. 60, 70 personer? Fler? Den här terminen har vi varit många, ofta runt 20, men nu har det tunnats ur mot slutet av terminen. Så har det varit även tidigare terminer. Det tar jag med ro, även om jag tycker det är synd att många säkert resonerar som så att nu är det ingen idé längre. Jag tror ju att det skulle bli lättare att ta sig över tröskeln att komma vid nästa termins uppstart, om man var med något pass denna termin. Jag kan sakna "stammisar" från tidigate terminer, samtidigt som det blir nya "stammisar" som kommer varje gång. Och sedan ett stort antal som kommer då och då. När det passar. Och det är ju så det ska vara. Enkelt, ingen kostnad, ingen föranmälan. Bara att dyka upp, ge järnet, kanske få inspiration. Vårt motto, svettigt, peppigt, glädjefyllt. Utmanande, utvecklande. 

 En av de första gångerna höstterminen 2015.

 Den allra första gången! Februari 2014. Kolla underlaget!

Hösten 2014 och tidningsfotografering.

Himmelska heldagar

Jag och min lillasyster och tillika bästa vän, hade den oerhörda lyckan att få varsin son med 7 månaders mellanrum, att bo i samma kommun och därmed kunna dela många, många föräldralediga dagar tillsammans...

Vi myntade snabbt begreppet heldagar. Dessa heldagar spenderade vi alltså tillsammans alla fyra, antingen på Hagagatan eller i Östanhol. Dagen inleddes redan i 8-tiden, ibland ännu tidigare om Elina och Elis åkte med pappa Per. Det viktiga var att dagens inleddes innan förmiddagsfikat. Kaffe och smörgås. Om vi var ambitiösa hade man bakat bröd, oftast inte. Vi hade lite tur också då våra kottar ganska ofta sov samtidigt. Efter förmiddagskaffet väntade kanske någon uteaktivitet, Kyrkis eller lekpark, eller lek/promenad utomhus i Östhol.

De kaotiska luncherna (när barnen började äta själva...) var en stund vi ofta sade till varandra ja just DEN HÄR stunden kommer man ju inte sakna när man börjar jobba... Efter lunchen såg köket ut som ett krigsfält... vi satt och funderade på pappornas avslappande luncher på jobbet där de fick sitta i lugn och ro i säkert ofantliga 30 MINUTER! Hur de säkert kände hur maten smakade!

Eftermiddagsfikat var ofta en liten guldstund, med kaffe och något gott... Jag minns med ett leende hur bestört Elina blev när jag vid ett tillfälle sade att jag hade som ambition att sluta fika på vardagar. Det höll inte kan jag säga... i våra sömnlösa liv så fanns kaffe och kaka där som en räddare i nöden. Mycket prat blev det såklart, sömn var ju ett kärt ämne och något vi diskuterade nästan jämt. Jämförde, berättade, led med varandra och bristen på sömn. För våra pojkars benägenhet att äta på nätter är en likhet... att sitta och skriva till varandra på WhatsApp under nätterna var ett sätt att hålla sig vaken.

Jag minns den allra första heldagen när Knut var född. Han var kanske knappt 2 veckor gammal och vi skulle åka till Östanhol. Det var början på november, precis två år sedan alltså och även då snöfattigt och varmt. Jag vågade inte köra bilen själv med spädgrisen i baksätet, så JW fick skjutsa dit oss. Knut låg och sov i sitt babynäste i soffan. Vi pratade, fikade, ammade, allting var sådär lite skört och ömtåligt och så oerhört skönt att få dela det med någon.

Nu blir det inte så många heldagar tillsammans, men när vi får till det, som i förra veckan, då njuter vi desto mer! Och nu är ju killarna så stora att de kan leka och röja tillsammans. Att sitta i köket och höra hur min och min systers son busar och skrattar så de kiknar tillsammans inne på Knuts rum, det är en lycka det!

Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

Den här hösten

Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...

Två år!

Såhär skrev jag för två år sedan...

Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?

Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut. 

Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också. 

Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två. 

Det är så lätt att förlora sig i nostalgiska tillbakablickar. Titta på bilder på den där pyttelilla varelsen med mörkt fjun på huvudet, tänka på hur det var där i allra första början. Det är så otroligt speciellt med ett nyfött barn... 

Nu är han både väldigt liten och stor på samma gång. Han är en egensinnig, envis, charmig, glad, kramig och pussig pojke som pratar dagarna i ända. Det är inte många tysta sekunder! Varje dag kommer nya ord och det blir alltmer meningar. Han älskar Pippi Långstrump, Bompadraken och Q Pootle 5. Grannbarnen och kusinerna är hans bästa kompisar. Grannflickan "Dea" (Dorotea) är djupt beundrad och finns hon i närheten duger ingen eller inget annat. 

Livet med Knut är så himla roligt! Jag har ju nu varit mamma i två år. Många klyschor stämmer, att egentiden blir minimal, man är trött ofta, det är utmanande och svettigt... men jag slås så väldigt ofta av hur roligt jag tycker det är! Jag älskar att hänga med Knut, våra lediga dagar tillsammans är det bästa som finns. Och just att umgås ihop och göra saker blir ju bara roligare ju större han blir. Och kärleken, alltså... den är obeskrivlig. Av den anledningen skulle jag vilja ha många barn, för att få uppleva den här kärleken flerdubbelt... 

TVÅ ÅR! 

Fredagslyckan

På sommarkalas.

En del klyschor stämmer.

Som den att fredagen känns aldrig så fantastisk som efter en hel arbetsvecka... jag tror faktiskt Knut håller med. För första veckan har han varit 5 dagar i rad på förskolan. Jag tror han kommer vara helt färdig i kväll. Men nu har vi ledigt i tre hela dagar! Åh, den lyckan!

Förra helgen gifte sig min storasyster, en sagolik dag på alla sätt och vis. Jag hoppas hon blåser liv i sin gamla blogg och lägger ut ett mastigt inlägg sedan. Eller kanske Elina, som var den som tog alla bilder.

Nästa helg ska jag springa Lidingöloppet 15 km... hur tänkte jag där? Jag känner mig i sådär halvdålig form efter sommaren, har tränat ganska ostrukturerat, litegrann styrketräning, litegrann löpning, ganska mycket vilodagar... men förra veckan startade vi upp löpgruppen igen och denna onsdag var vi 25 stycken som kutade backintervaller tillsammans! Så coolt!