Slutet av ett år och början på ett nytt

Och så var den julen utdansad så när som några julkuddar i soffan, och ett par överlevande julstjärnor. Jag hade ett långt jullov mellan 17 december och 4 januari, vilket var helt underbart. Varje dag njöt jag av, och speciellt att få umgås så mycket med Knut. 

Under lovet var vi mycket hemma... frågan är om jag ens lämnade kommungränsen? Jag tror inte det. Och det var precis så som jag ville ha det. 

 Snön kom till slut... men julafton blev en helt grön historia. Här prövar Knut att åka längdskidor för första gången. Mycket bobåkande blev det också!

 Vårt hus är så fint i vinterskrud! Den enda årstid vi inte sett och upplevt huset i. Det var ju förra våren som vi började hänga här. På bilderna är det fortfarande väldigt lite snö, nu har det kommit massor!

 Knut gillar att vara utomhus, oavsett väder...

 och får härliga rosiga kinder efteråt...

 Julgranen i Östanhol.

 Och nu, eller i helgen snarare... iskallt och strålande vackert. Tulpaner och kokosbollar.

2016 blir ett spännande år! Förhoppningsvis förvandlas denna kula till en bäbis någon gång i början av sommaren. Knut ska bli storebror, vi ska bli tvåbarnsföräldrar! Hur häftigt är inte det?

Drömska decemberdagar

Drömskt är det utomhus, när hela världen är som doppad i kristyr. Varenda grässtrå och sten är täckt av gnistrande frost. Visst saknar jag snön, men det kan vara fint ändå.

 Det här ser ju harmoniskt ut, men i själva verket slutade det med att båda pojkarna grinade för att de prompt och därmed basta skulle hålla i samma spak.

Och så var det idag dags för det första luciafirandet, på Knuts fina förskola, Som vi förstått redan innan vägrade Knut inställa sig i tåget och betraktade det istället på tryggt avstånd, i våra famnar. Men han gick i alla fall med på att ha både tomteluva och ett ljus.

Och den största behållningen var att alla föräldrar fick fika tillsammans med barnen inne på avdelningen efteråt. Riktigt gofika med kaffe, varm choklad, hembakt bröd, ost och skinka och pepparkakor. Knut myste ordentligt att ha både mamma och pappa med sig på förskolan och få visa alla leksaker. Jag hade helst velat stanna hela dagen!

En bildström från underbara andra advent

 Knut fick äta på McDonalds i Mora på vägen upp, någon han tyckte var väldigt spännande.

 Knuts första ord på morgnarna, MOJMOJ! Sen kröp han in till henne i "under-tarren".

 Inte så mycket snö... men den räckte för en ljuslykta...

 Som Knut sedan rev...

 Att hjälpa, och beundra, morfar "oppa" var kanske helgens bästa.

 En kort, men ljuvlig, terränglöpningstur längs Klövjestigen.

Jag älskar att Knut älskar att vara i Kinnvallsjösätra! Han sa "nä hem!" när han förstod att vi skulle åka därifrån... de här dagarna var en sådan underbar energipåfyllning och kvalitetstid med min son och mina föräldrar, hans morföräldrar. Även med sambo JW som åkte hem en dag före oss andra för att jobba. Kinnvallsjösätra i vårt hjärta!

Himmelska heldagar

Jag och min lillasyster och tillika bästa vän, hade den oerhörda lyckan att få varsin son med 7 månaders mellanrum, att bo i samma kommun och därmed kunna dela många, många föräldralediga dagar tillsammans...

Vi myntade snabbt begreppet heldagar. Dessa heldagar spenderade vi alltså tillsammans alla fyra, antingen på Hagagatan eller i Östanhol. Dagen inleddes redan i 8-tiden, ibland ännu tidigare om Elina och Elis åkte med pappa Per. Det viktiga var att dagens inleddes innan förmiddagsfikat. Kaffe och smörgås. Om vi var ambitiösa hade man bakat bröd, oftast inte. Vi hade lite tur också då våra kottar ganska ofta sov samtidigt. Efter förmiddagskaffet väntade kanske någon uteaktivitet, Kyrkis eller lekpark, eller lek/promenad utomhus i Östhol.

De kaotiska luncherna (när barnen började äta själva...) var en stund vi ofta sade till varandra ja just DEN HÄR stunden kommer man ju inte sakna när man börjar jobba... Efter lunchen såg köket ut som ett krigsfält... vi satt och funderade på pappornas avslappande luncher på jobbet där de fick sitta i lugn och ro i säkert ofantliga 30 MINUTER! Hur de säkert kände hur maten smakade!

Eftermiddagsfikat var ofta en liten guldstund, med kaffe och något gott... Jag minns med ett leende hur bestört Elina blev när jag vid ett tillfälle sade att jag hade som ambition att sluta fika på vardagar. Det höll inte kan jag säga... i våra sömnlösa liv så fanns kaffe och kaka där som en räddare i nöden. Mycket prat blev det såklart, sömn var ju ett kärt ämne och något vi diskuterade nästan jämt. Jämförde, berättade, led med varandra och bristen på sömn. För våra pojkars benägenhet att äta på nätter är en likhet... att sitta och skriva till varandra på WhatsApp under nätterna var ett sätt att hålla sig vaken.

Jag minns den allra första heldagen när Knut var född. Han var kanske knappt 2 veckor gammal och vi skulle åka till Östanhol. Det var början på november, precis två år sedan alltså och även då snöfattigt och varmt. Jag vågade inte köra bilen själv med spädgrisen i baksätet, så JW fick skjutsa dit oss. Knut låg och sov i sitt babynäste i soffan. Vi pratade, fikade, ammade, allting var sådär lite skört och ömtåligt och så oerhört skönt att få dela det med någon.

Nu blir det inte så många heldagar tillsammans, men när vi får till det, som i förra veckan, då njuter vi desto mer! Och nu är ju killarna så stora att de kan leka och röja tillsammans. Att sitta i köket och höra hur min och min systers son busar och skrattar så de kiknar tillsammans inne på Knuts rum, det är en lycka det!

Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

Den här hösten

Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...