Nu springer jag!

Jag trappar långsamt upp!

Nu har jag sprungit två pass utan gångpauser. Det första i förrgår. Drygt 4 km, delvis fick jag pulsa i snö som nådde mig upp på vaderna. Idag kändes som första "riktiga" löpningen, 5 km på 30 min blankt. Det är en sådan fantastisk känsla att få springa igen! Att inte alla som kan springer, det är ofattbart. De borde tänka på alla som vill men inte kan, och springa för deras skull om inte annat...

Och löpningen är verkligen ett dränage för oro och olust...

Vi har en liten gosse som fick feber av sina första vaccinationer igår. Det har varit mycket bära, vyssja, amma, trösta senaste dygnet. Hur mycket jag än vill vara med honom hela tiden, så var det skönt att få springa en stund. Knut hade det bra hemma hos pappa, sovande i vagnen. Och jag fick ny energi och kände mig mindre orolig när jag kom hem. Nu är han dessutom feberfri. Efter en stund skickade jag ut pappan på samma distans, fast han sprang snabbdistans och avverkade sträckan en sådär 6 minuter snabbare än jag.

Det är dags att ta tjuren vid hornen och låsa upp gymkortet också. Sist jag var där var i oktober, några dagar efter beräknad förlossning. 

Januaridagar i Kinnvallsjösätra

I väntan på att Elina ska lägga ut betydligt bättre bilder från vårt lilla vinterlov i Kinnvallsjösätra, håll till godo med mina mobilbilder. Vi kom hem idag efter en jobbig bilresa idag genom snörök, drivor av snö, blåst och dålig sikt. Knut sov dock hela vägen hem... Han trivdes förresten lika bra i fäboden på "Vallen" som på ett slott, en anpassningsbar kille! Jag njöt som alltid av detta ställe som känns som hemma för mig. 

Säsongens första längdskidor fick jag också åka, det var så glädjefyllt och gav mig en längtan efter mera! Vi hade härliga dagar, med vackra vinterlandskap med mängder av fluffig pudersnö, våffelfrossa, umgås i underställ hela dagarna, elda i vedspisen, basta, goda middagar och mycket skratt. 

Nu är klockan 20.22 och jag ser i kors av trötthet. 6.30 är numera sovmorgon och vår pojke vill äta ofta, ofta mest hela nätterna. Jag börjar bli lite trött av att inte sova mer än ett par timmar i sträck. Han sov betydligt bättre de första två månaderna... 

En liten stuga som jag inte skulle ha något emot att äga. 

En bal på slottet

De sista dagarna har gått i "firandets tecken". Det började i fredags med att min JW blev färdig sjuksköterska! Vi var på ett högtidligt examensfirande i Kristinekyrkan i Falun. Jag fick bita mig i läppen för att inte gråta när JW tågade ner med sin klass efter att ha mottagit "sjuksköterskebroschen". Så mycket slit som ligger bakom det, nu är tre år till ända som student och det nya livet som yrkesarbetande börjar! 

Tidigt i lördags morse packade vi in oss i svärföräldrarnas bil och reste mot vackra Görvälns slott i Järfälla. Där skulle Cecilia och Johan gifta sig, och deras son, Knuts kusin, namnges! Åh, vilken dag! 

 Och ögonen tårades igen. Så vidunderligt vackra, starka och fulla av kärlek.

 En trött kille... som piggnade till efter en långpromenad med farbror.

 Axel hade såklart masdräkten på sig!

 Flera av gästerna hade Leksandsdräkter.

Vi bodde kvar på slottet och det var det flottaste hotell jag bott på! Knuts första natt på hotell, han var som en liten kung! Det ska vara stil på stället, tyckte han.

Jag hade köpt en ny klänning från Asos. Hår och makeup blev ett hafsverk klockan 5.55 på morgonen men med lite rouge på kinderna så ser man ju i alla fall mer levande än död ut.

Det var ett och ett halvt underbart dygn. All mat som serverades var fantastisk god och liksom smälte i gommen. Frukostbuffén var inte den största, men nog den bästa, jag ätit. Alltifrån hembakt, nybakt bröd till plättar med körsbärssylt och vispgrädde...

Hemma igen tog jag mig igen igenom motståndet och gav mig ut på en kort springtur. Längsta och snabbaste hittills, jag varvade 3-4 min jogg med 1-2 min gång.

Knut hade ätit ganska nyss men trots detta fick han ett totalt sammanbrott när jag var borta. Jag avslutade springturen med att handla, och fick efter ett telefonsamtal hemifrån SPRINGA hem med matkassarna i händerna. Den synen... Jag möttes av en liten pojke som var helt ifrån sig. Han åt, sov, åt och sov igen i nästan 13 timmar. Med några matstopp förstås. Det tar på krafterna att gå på fest!

Snöjogg

Åh, vad jag BEHÖVDE det här. Jag var ganska trött efter en dålig natt och efter middagen slog den till, den där segheten... som gör att soffan skriker kom, kom! Lägg dig här!

Men jag bytte om och tog mig ut. Nu sprang jag 3 min - gick snabbt 2 min. Jag gjorde så i 4 km totalt. På slutet sprang jag lite mera. Det kändes så bra och jag är glad att jag "orkar". Det känns som jag hade kunnat springa hela tiden, vilket jag tror att jag kan. Men det är bäst att inte förhasta sig. Det är så mysigt med snöjogg! Och känslan efteråt med rödrosiga kinder, den känslan...

Drömmare

Nu börjar jag verkligen längta efter ordentlig träning... det kändes som en näsknäpp att få halsont precis efter första försiktiga passet. Eller ja, riktigt första var det väl inte. Men det var tänkt som ett startskott.

1 februari ska jag och Limsjön marathon starta en träningsgrupp för tjejer i Leksand och det vore ju kul om "ledaren" orkar springa litegrann själv... Den här veckan hoppas jag verkligen få till några pass. Att det är -15 och snö får jag se som en bonus!

Den femte årstiden

När såg vi solen sist? För att inte tala om snön... tänk en gnistrande, solig vinterdag. Sådana som vi varit bortskämda med senaste vintrarna... Just nu är det bara vått och grått, grått, grått. Det ljusnar framåt 9.30 och blir mörkt igen 14.30. Och inte blir det särskilt "ljust" under de timmarna heller. Detta i kombination med ganska knackig nattsömn med förkyld bäbis innebär att energinivåerna inte är på topp.

Men det finns många mysiga stunder i rusket! Vi har umgåtts "fyra generationer" med JWs morfar. Vi har haft återträff med vår föräldragrupp, och berättat om vår förlossning för en grupp blivande föräldrar. Vi har idag haft en heldag i Östanhol. Vi har varje dag gått långa, snabba promenader för att norpa åt oss det dagsljus som finns. Mycket mys!

Nu hoppas jag att jag trots dålig sömn vaknar upp utan halsont och kan börja springa igen... jag tror nämligen att det skulle göra mig piggare!

Egentiden

På nyårsdagen fick jag ont i halsen. Så tråkigt men inte otippat då "alla andra" i min närhet var sjuka. När jag är helt frisk igen kommer jag att gå-springa varannan, var tredje dag initialt. De dagar jag inte springer går jag långa raska promenader som vanligt. Men nu håller jag mig till promenader och mammamage-träningen tills jag är helt frisk!

Just nu har jag det som kallas för "egentid". Jag lyckades lägga Knut vid 20.30 (han är en kvällspigg bäbis som oftast lagt sig samtidigt som oss om kvällarna), JW är hos en granne och ser på fotboll. Jag tände ljus, kokade te och tog fram en skål smågodis. Och läste ikapp bloggarna jag saknat. 

I vår hoppas jag få lägga eventuell "egentid" på träning. Sticka ut på ett löppass utan vagn, gå till gymmet och styrketräna eller gå på ett pass. Den sortens egentid kan jag se fram emot. 

I övrigt så känner jag ingen längtan att vara varken hemifrån eller vara ifrån Knut. Jag är så nykär i min lilla pojke och struntar blankt i om man förväntas (?) vilja lämna ifrån sig barnet för en massa egentid. Men såklart förstår jag att det kan komma en tid då jag längtar efter att få vara mer för mig själv, något jag har ett rätt stort behov av vanligtvis.

DETTA längtar jag enormt efter! På bilden springer jag och brorsan iväg på ett längre distanspass.

Julafton till nyår

2014 - ett nytt år! 2013 var det mest fantastiska året hittills... 2012 var på flera sätt ett mindre bra år med en hel del motgångar. Men så kom 2013, och inte många veckor in på det nya året fick vi veta att vi väntade Knut. Och sedan följde det mest spännande, magiska och kärleksfulla året hittills i livet!

Vi firade julafton hos mamma och pappa, juldagen hos Knuts farfar och juldagen hos hans farmor. Nyårsafton firade vi hos lillasyster i Östanhol, sex vuxna och tre bäbisar födda 2013! Även om jag har en tudelad inställning till fyrverkerier var det häftigt att stå på deras altan och blicka ut över Siljan och se mängder med fyrverkerier från olika stränder och hamnar runt sjön.

Julen har varit underbar. På minussidan finns att både JW och Knut blivit sjuka igen. Jag känner tyvärr en viss stress att inte "räcka till" också. Vi har väldigt stor familj och många vänner, som jag skulle vilja hinna träffa mycket mer. Var och en av dem. Men dagarna och tiden räcker inte riktigt. På det sättet kan jag längta till januari, vardag, rosa tulpaner, falukorv och löpturer.

Och igår, på årets första dag, så inledde jag löparåret. Jag varvade gång 2 min med springning 2 minuter i totalt 25 minuter. Det kändes lätt, bra och lyckligt. Väl hemma igen kämpade jag på med de tråkiga "Mammamage"-övningarna.

2014 - vilket år det kommer bli! Knuts första år! Elis som fyller 1 redan i mars. Limsjön marathon! Bäbisar som kommer födas av nära och kära till oss!