Längtar

Jag längtar tills att bli frisk. Den här förkylningen har totalt bombat mig. Jag hoppas att nu när förkylningen gick från noll till brutal på ett dygn, så ska den försvinna lika snabbt som den kom!

Jag längtar tills Lidingöloppet är över. Jag ser inte fram emot det loppet alls. Inte på en fläck. Jag vill bara få det avklarat. I allra bästa fall blir det en upplevelse och rolig folkfest. Kanske tar jag kaffetermos med mig? Vad är maxtiden? Det känns trist att på mitt Klassikerdiplom kommer det finnas en skamfläck med. En riktigt pissig tid på Lidingöloppet. Förlåt, men så känner jag. Men kanske borde jag vara glad bara om jag kan vara med och genomföra det.

Efter Lidingöloppet längtar jag till jag, lillasyster och mamma åker till Turkiet i början på oktober!

När vi kommer hem därifrån startar skidträningen upp på allvar. Jag tänker mig ännu mer styrketräning, löpning med och utan stavar, backlöpning, terränglöpning, älghufs... tills snön kommer! I bästa fall faller snön i mitten på november, som för två år sen. Förra året kunde vi börja åka runt Lucia.

Slutligen längtar jag till vår nya lägenhet. Vi ska flytta - två meter - till grannlägenheten. Lägenheten där min syster med familj bodde tidigare. En underbar lägenhet med tre rum och kök, balkong med trapp direkt ner i trädgården, och framför allt - ÖPPEN SPIS! Som jag längtat efter att bo i ett hem med möjlighet att elda. Jag älskar att elda.

Det är fint att ha saker att längta efter! På kort sikt längtar jag efter nästa gång jag får ta nässprej, kvällsfika och att fira min älskling som i morgon fyller 25 år!

Jag faller inte

Jag har varit ganska stressad över Lidingöloppet. Jag har tyckt att det känns piss att min sommar och höst i löparskor blev förstörd av en trilskande vad. Lidingöloppet är sista delen i En Svensk Klassiker, och jag ville avsluta med stil!

Näst efter skidåkningen känns ju löpningen som "min grej" utav de fyra kraftproven i klassikern...

Härom dan var det som att en insikt ramlade ner i mig.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden...

Jag är inte särskilt kyrklig av mig, men Sinnesrobönen (som används mycket inom AA, Anonyma alkoholister) kändes målande.

Mitt liv står inte och faller med ett "dåligt" Lidingöloppet. Mitt liv står inte och faller med att den här träningsveckan blir knaper. Jag är jag, och jag faller inte med det. En målsättning faller, men jag är inte mina mål. Jag är vägen dit.

Det kändes skönt att dra det andetaget djupt. Jag ska starta och ta mig i mål på Lidingöloppet. Jag är igång och springer igen. Imorse sprang jag en fin liten tur längs Dalälven. I morgon springer jag i skogsterrägen i Kinnvallsjösätra.

Jag är levande och frisk. Jag är tacksam.



På väg hit



Sunday run

En dag stående i en monter, på en mässa, kan vara alldeles, alldeles... äsch, jag tror vi nöjer oss så.

Väl hemma drog jag och JW ut på en tur. Han på cykeln, jag i löparskorna. Den gamla klassiska niotolvan, 9.12 km i vanligt distanstempo. Och jag sprang utan smärta och stelhet, nu hoppas jag därmed att jag kan friskförklara mig själv från denna skadeperiod!

Jag ligger väldigt långt "efter" jämfört med vart jag skulle vilja vara, utifrån att Lidingöloppet är endast fyra veckor bort, men just nu är jag bara glad att jag kan springa!

Löparäpplet

I kväll fick jag liksom ta ett litet, litet bett av löparäpplet. Känna av smaken, hur gott det kan vara. En skymmande augustikväll, med krispig luft. En mjuk stig runt Limsjön och löv som börjar gå mot gult. En sambo som sprang med lätta steg och var farthållare, och som blivit riktigt springmotiverad sista tiden.

Jag fick inte äta hela äpplet. Magen krånglade och vaden var stel och stum. Inte direkt någon ohanterlig smärta, men inte heller någon eufori. Det blev knappt 8 kilometer där jag fick lov att länga in korta gångavsnitt sista kilometrarna.

Men jag fick känna smaken, och jag vet att det är värt att fortsätta kämpa för.

Sommar och löpning

 

Löpningen under 2012 har verkligen inte gått radrätt! Men blir saker någonsin som man tänkt sig? Nej, det är bara att inse att ingenting någonsin blir som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå!

Vasaloppet och Vättenrundan, återkommande förkylningar, vadskadan... Men när jag väl har fått till det så har löpningen gett mig storslagna upplevelser, Påskutmaningen, Limsjön marathon, sommarsolståndslöpning till Åsleden, Blodomloppet, Vansbro terrängmarathon. Men däremellan har det inte blivit så mycket kontinuerlig löpning.

Nu hoppas jag att vaden börjar bli i skick att utöka löpträningen. Lidingöloppet ska avverkas, så är det bara. Annars går Klassikern 2012 om intet! Kanske är mitt först uppsatta mål för Lidingöloppet orealistiskt. Jag vet inte. Just nu får jag bara fokusera på att komma upp i distans och mängd igen. Fart sliter och korta intervaller, som är dökul, lär inte göra så mycket nytta nu. Jag vill gärna baka in en del backar i distanspassen. Distans och backar, det är så jag tänker mig det. Tror ni att jag tänker rätt?

Det är en besvikelse att jag åkte på en skada igen, jag tycker inte det är riktigt förtjänt, och jag känner en liten sorg att sommarlöpningen blev utebliven. Men nu kan det bara bli bättre, och att gräma sig gör som bekant ingenting bättre. Jag får se det positiva, att jag blivit starkare både i gymmet och på cykelsadeln under dessa 6-7 veckor...

Besök hos sjukgymnast

Fem veckor på dagen efter Vansbro terrängmarathon, uppsökte jag sjukgymnast. Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt ur löparperspektiv. Ibland vill jag bara skrika rätt ut av frustration! Jag saknar löpningen så förbannat och ser mina förhoppningar rinna mig ur händerna...

Min ordinarie sjukgymnast är på semester så idag besökte jag Insjöns Sjukgymnastik. Det är min vad och fotled som krånglat, jag har känt smärta när jag gått, sprungit och hoppat på foten. Många hobbydiagnoser har seglat genom mitt huvud... Doktor Google har konsulterats ett antal gånger utan att kunna ge ett svar.

Och svar fick jag inte nu heller, det hade jag heller inte förväntat mig. Någon form av överansträngning efter terrängloppet, kanske i kombination med Vansbrosimningen, tycks ge mig dessa problem. Vänster hälsena var tjockare än högre, men det var marginellt. Fortsatt aktivering, i form av icke-smärtsamma aktiviteter, rehabträning, töjning, stabilisering och eventuellt antiinflammatoriska tabletter.

I allra värsta fall kan det vara en stressfraktur, men det trodde hon inte. Möjligen en liten ledbandsskada.

Det är bara att fortsätta traggla på! Nästa vecka ska jag pröva ett pass där jag växlar gång och jogg tror jag.

Tunsta, Insjön utanför sjukgymnastiken



Gymnastik och jympa

Jag tittar på herrarnas gymnastik och förundras över kraften, styrkan, tekniken, konsten!

Det jag själv ska åka iväg på, ett pass Friskis&Svettis Utejympa är ungefär så långt ifrån det man kan komma. Min stora förhoppning är att jag kan hoppa, studsa och springa några steg på foten utan att det onda i vaden säger till. Igår gick jag kontakt med en sjukgymnast som gav mig en del råd.

Fast att sträcka ut sig såhär skulle vara hemskt skönt... 

Gymråtta i källaren

Även om vi jobbar nästan hela sommaren vill jag försöka fånga sommaren ändå... Det kan man göra med enkla sätt! Ta kaffetermos med sig och åka upp till Åsledstoppen en söndagsförmiddag. Tända grillen en eftermiddag. Eller som idag, åka ut till Leksboda, bli bjuden på sallad och ta ett svalkande dopp i Opplimmen tillsammans med Elina.

Måndagkvällen avslutades sedan med ett besök på gymmet. På vägen dit såg jag löpare som sprang i den ljumma sommarkvällen... Själv kröp jag ner i vårt källargym som en gymråtta. Något positivt i eländet är att jag sista veckorna fått till 3-4 timmar styrketräning i veckan, med bra kvalitet. Och då kommer utvecklingen snabbt. Min kropp älskar styrketräning och jag har ganska lätt för att bygga explosiva muskler. Idag lyfte jag 40 kg 8 rep x 3 set i bänkpress. Målet är fortfarande att lyfta på 50 kg i början av september. Som sista övning ställde jag mig i stakmaskinen och drömde om vintern...

Ett vykort från Vansbro

En pigg bror - En trött syster

Från de flesta lopp får man beställa fotografier för dyra pengar. Men inte Vansbro terrängmarathon inte! Där får man helt gratis ladda ner högupplösta bilder från deras hemsida. Tack för fantastisk service!

Bilden slänger mig tillbaka dit, in i de djupa Västerdalaskogarna, myrarna, spångarna, den tvåldoftande sommarskogen, den brännande solen. Tänk att jag fick göra det tillsammans med min bror! Att han sprang med mig i 18 av 23 km, fast han var så stark.

Nu vill jag kunna springa igen! För hur häftigt det än var, så är det harmligt att jag gjorde illa mig...

Deppig och peppig på samma gång

Något hände när jag sprang Vansbro Terrängmarathon. Jag vrickade till många gånger under loppet, det är inga konstigheter, det blir så i den terrängen. Ont gör det inte heller, då, när musklerna är varma och mjuka.

Men efteråt har jag fått problem med vänster ben. De sista tio dagarna har jag bara sprungit två gånger och då har smärtan tilltagit. Det känns stelt, ömt och stumt ända från foten och upp i vaden, både baksida och framsida vad. Det känns även instabilt, som om ligament(?) blivit uttöjda. Jag känner av smärtan både när jag går och springer. När jag cyklar eller styrketränar känner jag ingenting. Någon som har en idé? Är stretch bra i detta läge, eller kan det rentav försämra om det nu är något som slitits ut, töjts ut? Det känns deppigt eftersom jag nu har fullt löpfokus, mot Lidingöloppet, efter simning- och cyklingsäsong som tagit tid.

Som tur är, behöver man ju inte sluta träna för att man har ont på ett ställe. Jag får ta chansen att styrketräna och cykla istället! Förra veckan kickstartade jag styrketräningen med över fyra timmars styrketräning. Från noll till hundra eftersom jag skolkat med styrketräningen under en period. Särskilt nöjd är jag med lördagens pass då jag verkligen lyckades köra slut på mig. Ibland kan det vara svårt på ensamma gympass, men jag gick in för att plåga musklerna ordentligt. Det gav utdelning, den träningsvärk jag fick i magmuskulaturen har jag aldrig varit med om! Och jag kom åt både höga, låga, sneda och djupt sittande magmuskler. Nu ska jag bli superstark, och skadefri!

Cirkeln

I söndags när lyckokänslorna över Limsjön marathon låg som bomull under fötterna, kände jag även något annat. En stickande känsla i halsen. I måndags var halsen svullen och röd, och en till förkylning ett faktum.

Det är minst den femte förkylningen sedan februari och jag börjar känna mig ordentligt trött på det. Samtidigt som jag skäms över att bli nedstämd över förkylningar, det är väl inte så farligt egentligen! Men återkommande sjukdomsperioder gör mig väldigt begränsad i det liv jag vill leva. Jag har inte varit frisk i mer än tre veckor i sträck. Och egentligen har jag de sista två åren haft problem med väldigt täta halsvirus.

Med anledning av det besökte jag vårdcentralen igår. Jag fick ta några prover som visade på virus, som vanligt. Jag trodde inget annat heller, men det är mönstret - att infektionerna återkommer hela tiden som gör det till ett problem. Jag ska få träffa en läkare den 11 juni för att ta mer prover och försöka få ett svar på varför jag är så infektionskänslig. Troligen är det väl inget annat än den onda cirkeln.

För de som undrar kan jag berätta att jag återhämtar mig ordentligt, har vilodagar varje vecka, äter mycket grönsaker och så mycket ingefära och vitlök att jag snart blir förgiftad.

Dessutom ska jag operera bort en tand i morgon, så helgen kommer nog bli alla tiders!

Men på tal om cirklar, så har jag i alla fall börjat läst en bok. Cirkeln.

Annars tar jag vecka för vecka nu och ser vad som händer... Något gott i den påtvingade vilan är att känslan i knäet är borta nu.

Fula lilla trynet

Vilka fantastiska bloggläsare och vänner jag har! Efter att jag lyft fram det där fula lilla trynet som förpestat min lyckokänsla inför kommande skidtävlingar så känns det bättre. Det kanske är så att små fula trynen dör i kontakt med ljus och värme?

Jag är fortfarande stressad över att jag inte är helt frisk ännu. Samtidigt får jag lita på att jag gjort en bra grundträning och jag var i bra slag redan vid Intersportloppet i januari. Om jag får till några bra skidpass till så kanske mina tävlingar blir som jag vill, ändå. Och framför allt så ska det bli roligt! Det roligaste som finns är ju att gå i mål i Mora. Kanske satsar jag i framtiden på att göra en Carina Hammarstrand och åka alla loppen i Vasaloppsveckan...

Det är ju inte alltid vila är fel. Jag tror på något sätt att om man inte "ger" kroppen vila ibland, så kommer kroppen tvinga till sig vila förr eller senare. På ett eller annat sätt. Jag jämför mig inte med elitidrottare, men om man tittar på världscupåkare som Johan Olsson och Ida Ingemarsdotter så verkar ju inte vila förstört deras form utan snarare varit bra för deras prestationsförmåga. Mängdträna är roligt, men minst lika viktigt är att vila och kvalitetsträna. Det är svårt att leva så när vilodagar känns fattiga och trista, men just nu har jag inget val. Hur tänker du om vila och vilodagar? 

Annars längtar jag så det värker efter vyn på bilden. Kinnvallsjösätra, Fejmån, Vålbrändan. Såklart bor vi där i samband med Vasaloppet (det ligger inte mer än någon mil från starten i Berga by) men jag vill dit och bara njuta av solskensdagar och lugna turer med kaffetermos, också.

Yogad och klar!

Klockan 7:00 imorse slog jag upp en bildörr under ögat. Den tunna, genomskinliga huden under ögat gick sönder och jag fick ett jack. Det var en rätt intensiv smärta, det rann några tårar och jag kommer antagligen få fira nyår med en blåtira! Är rätt svullen runt ögat nu.

Trots den dåliga morgonen begav jag mig iväg på mitt livs första yogapass! Ni minns kanske att jag blivit inbjuden till en hemlig yoga? Det var för fyra månader sedan. Nu tog jag mig dit!

Vi yogade i en vacker konsthall och till skenet av tända ljus. Hur var det då? Mer fysiskt än jag trodde, bålen fick jobba en del, även armar och ben. Mina korta muskler skrek efter nåd när vi tänjde och sträckte... Nu har jag stiftat bekantskap med både Krigare, Hund, Kobra, Fisk, Sfinx, Tranor, Solhälsningar, Ko och flera andra. Väldigt, väldigt välbehövligt för min kropp som är stel efter löpning, skidåkning och styrketräning!

-6 grader

Äntligen kallt! Jag njuter av varenda kallt andetag... på vägen till och från bilen.

Efter en veckas förkylning med halsont är jag fortfarande inte frisk. Igår när jag stod och gjorde frukost kände jag att det började droppa ur näsan. Tyvärr inte snor utan blod. Blödde näsblod flera gånger igår, och har ont i halsen. Det är tråkigt, stressande, jag blir abstinent på det sätt man blir när man inte får det dagliga påslaget av träningsendorfiner... det som kroppen är van vid att få. Att mysa hemma på kvällarna med den förträffliga Tjuvarnas Jul och gott fika är härligt, men jag vill ju göra andra saker också.

Nåja, jag hoppas på att vara igång om ett par dagar! I helgen och nästa vecka ska det komma mycket snö, åtminstone i Malung-Sälen. I sådana fall handlar det bara om dagar innan längdskidorna åker fram och på...

Min start som racercyklist

Igår tog jag första steget mot att bli landsvägscyklist. Jag, sambon och redan cykelfrälste svärfar besökte Cykelcity i Borlänge. Jag hade tänkt vänta tills efter jul med att köpa cykel och följde mest med som sällskap...

Men, efter en stunds kikande bestämde jag mig ändå för att prova en cykel. En svart-blå Trek med ett bra växelsystem, inte sämsta sorten (ni hör ju vilken nybörjare jag är). Vi rullade ut cykeln utanför affären så att jag skulle prova. Jag blir ganska stressad av sådana här sammanhang, när man är så totalt blåst på ett område där alla andra kan mycket. Flera från personalen, JW och svärfar stod och tittade på.

Men hallå, vad är det för konstiga trampor? De såg ut som på en spinningcykel. Eller som en slags stigbygel. Ingen sa något så det är väl jag som är korkad. Jag kör in foten i bygeln och tänker att jag sitter upp, som på en häst liksom. Men en racercykel är inte som en stadig häst, och BANG! Cykeln och jag faller som en fura mot asfalten. Jag tar i med armbåge och lår och får ett rejält brännsår på armbågen.

Trots mitt stukade självförtroende så köpte jag cykeln... nu äger både jag och sambon varsin racer! Förhoppningsvis hinner vi cykla något innan snön kommer!

Planerad vila och skvaller i ett

Jag kanske inte alls är sjuk egentligen... utan bara har planerat in detta träningsuppehåll som en del i ett långsiktigt tänkande?

Tyvärr inte, men om jag låtsas att det är så, så känns det bättre. I Jonas Coltings Klassiker-program ligger ett lugnare träningsprogram under höstveckorna 39-41. Triathleten Jojje Borssén (som för övrigt gifte sig med alpinstjärnan Therese Borssén i Rättviks kyrka i juli) skriver på sin blogg om två veckors planerat träningsuppehåll för att sedan kunna köra på mot sina Ironman-målsättningar. Det finns faktiskt flera fördelar med att ta några veckor betydligt lugnare träning någon gång under året.

Jag hoppas t.ex. att det minskar risk för skador framledes. Inte bara snuvan läker ut, även annat i kroppen. Att parallellt med detta träna extra rörlighet, stretch och core är en fördel.

Sega förkylningar drabbar inte bara motionärer utan även elitidrottare. Anders Svanebo, Charlotte Kallas pojkvän (elitskidåkare), låg däckad i 2.5 vecka i förkylning för inte så långe sedan. Ingen anledning att stressa upp sig ännu alltså? Jag har ju bara varit däckad i 1 vecka.

Tänk så mycket skvaller jag lyckades väva in i detta blogginlägg! Nästan som en kändisbloggare! Det märks att man har för mycket tid för surfande när jag inte kan träna... (fast det där om Borssén och Kalla-Svanebo var ju inga nyheter direkt...)

Jag gör en plan...

Idag är jag hemma och är sjuk. Förkylning, halsont och hosta lämpar sig inte så bra i offentliga miljöer... jag blir ju själv irriterad på personer som släpar sig till jobbet oavsett skick och sprider sina baciller. Jag sitter hemma och tittar på min rosa cyklamen istället. Det är höstkänsla när man köper den blomman!

Träna gjorde jag sist i torsdags. September blir en riktigt dålig månad. Jag kommer gå in i hösten med usel form... Visst, börja om från början blir det ju inte av en (två) förkylningar men visst känns det som att jag backar.

Samtidigt får jag verkligen tänka till nu, hur vill jag strukturera upp hösten? Jag vill bygga upp en bättre grund, träna mer planerat, strukturerat, fokuserat. Skala bort och lägga till. Jag vill göra något bra inför mina riktiga mål under 2012 (Tjejvasan och Klassikerloppen). Fram med papper och penna, gör upp en plan!

Bittermandel...

...låter ju i alla fall trevligare än bitterf...a. Även om jag snart utvecklas till en sådan.

Varför så bitter? För att min förkylning tagit om som man säger. Nu har jag och JW varit hemsökta av denna sjukdom med feber, halsont och hosta i sammanlagt 4 veckor. Jag trodde mig ha tillfrisknat, började träna, blev sjuk igen i fredags. Så nu sitter jag här med halsont och hosta som river djupt nere i bröstet. September är inte min månad! Alla planer jag gjort upp går åt skogen. Bergslöpningen till Åsledenstoppen som jag skulle springa idag blir det naturligtvis ingenting med. September blir sämsta träningsmånaden på väldigt länge...

Beror det på att jag började träna för tidigt? Jag vet inte. Jag tycker jag skött mig bra i övrigt, sovit, boostat upp kosten med mycket frukt och grönt osv. Dricker mitt ingefärate varje morgon.

Jag kan ändå glädja mig åt att tjejer jag känner kickade ass på Lidingöloppet 30 km igår! Ja, de visade verkligen vilka som bestämde där ute i terrängen! Grattis Anna, Andréa, Karin och Lina! Jag är sanslöst imponerad av era prestationer. Ta Andréa som exempel, hon födde barn för 7 mån sedan och sprang igår 30 km på 2.35...

Om allt går som det ska står jag på startlinjen nästa år. Nu är jag anmäld till både Vasaloppet och Vätternrundan, och då kommer jag att vilja avsluta Klassikern också...

DNS på Tjejmilen

Det blev ett DNS för mig på Tjejmilen. (Did Not Start) I torsdags fick jag halsont... inte bara nervös-ont, utan riktigt ont. Jag vet hur det känns efter sommarens 2010 ständiga bekymmer med återkommande halsinfektioner. Som mina syskon sade, det vilar en förbannelse över mig och storlopp. Av 8 tävlingar hittills under 2011 har jag fått lämna återbud till 2. Nu borde det väl vara slut på det i alla fall...

Det kändes bittert eftersom det var mitt och Elinas lopp. Loppet då jag ville persa på 10 km. Bittert eftersom jag på förra årets Tjejmilen startade sjuk och höll på att ha ihjäl mig själv. Det misstaget gör jag inte om... och när jag hade halsont även på lördag morgon var beslutet oundvikligt. Alltså - DNS. Nog om det eländet. Det finns ju roligare saker att berätta om, en helg i Uppsala och hur det är att vara supporter!

Ärtmuskel och ärtiga aktiviteter

Efter en del Google-surf har jag ställt (ytterligare) en hemmasnickrad diagnos, Piriformis syndrom, även kallat falsk ischias. Piriformismuskeln kallas även ärtmuskeln och ligger djupt inne i skinkan. Problemen drabbar ofta löpare, vandrare och ibland i samband med långa sittningar t.ex. resor eller stillasittande arbete. Mina problem uppstod ju efter 7+9 h i bil på fyra dagar i kombination med en del backlöpning och terrängvandring.

Två sista dagarna har jag tränat annat. Igår var det ett spinning + box-pass, idag blev det ett långt besök i gymmet. Där fanns nu en stakmaskin. Jag kunde knappt slita mig, staktränade totalt drygt 2000 m och kände det bränna härligt i skidåkarmusklerna! Det är nog inte helt fel med alternativ träning ibland. Långt där borta syns en liten gul prick... För mitt uppdrag som coach fortsätter jag förvalta trots att jag inte kunnat springa. Igår stod 800 m-intervaller på schemat. Det sved att inte få vara med själv, men jag trivs i tränarrollen också! Min adept är ju riktigt stark och snabb, hon ska bara förstå det själv också!