lördag 14 december 2013

Underbara december

Tiden före jul är den allra mest härliga! Jag njuter som mest då. Därför har jag börjat "fuska", jag tar fram allt pynt, tomtar och änglar, redan första advent. Och granen ska helst kläs till Lucia... varför vänta längre? Det är ändå innan jag uppskattar det mest. Efter nyår vill jag mest ta bort allt och köpa årets första tulpanbukett...

I år är allt ännu mer underbart. Att sitta i soffan och mysa, amma och leka med Knut i vårt julpyntade hem...
Knut väger nu som en mindre julgris, 5.4 kilo... hans stadiga viktuppgång är frukten av täta amningar. Men jag är lyckligt lottad att amningen fungerar så bra och än så länge tycker jag att det är mysigt att amma.

Men en viss stress blir det tyvärr alltid också. Som när jag kom på att det är mindre än två veckor till julafton utan att jag köpt en enda julklapp...

Hur firar du julen? Är det glädje, stress eller både och?
Förra året, dagen före julafton på julfrukost i Tällberg. Tyvärr inte lika mycket snö i år, men när vi vaknade imorse snöade det för fullt så nu är det i alla fall vitt ute!
Jul på Åkerö
Vår julgran förra året! Innan denna helg är slut hoppas jag årets är påklädd... 

tisdag 10 december 2013

Måndag, tisdag...


Tjoho vilken måndag och tisdag! Igår var min barndomsbästis med dotter här, och Elina och Elis! Idag hade jag delar av föräldragruppen här på fika! Mycket härliga bäbisar och föräldrar.

Ett par inte jättelånga promenader har det blivit. Jag har även köpt hem appen "Mammamage" och jobbar på för att försöka stabilisera bålen, bäcken och de separerade magmusklerna. Det verkar som att man bara kan göra övningarna 1 gång om dagen? Nästa vecka har jag tid för efterkontroll, jag hoppas att barnmorskan ger klartecken till lätt träning och kanske längdskidåkning...

Nu hoppas jag Knut fortsätter sova en stund, jag känner mig rätt trött då vår lille juvel vaknade  både klockan 2, 4, 5 och 6 imorse...

söndag 8 december 2013

Andra advent

I helgen träffade Knut sin gammelfarfar och gammelfarmor för första gången! (Min sambos farföräldrar, alltså)
 Gammelfarfar var lycklig! Vi också!
 Knut har haft en helg där han ätit, ätit och... ätit! Däremellan inte helt nöjd. Men trots detta stod han i centrum för uppmärksamheten och var vår älskade lilla medelpunkt ändå, såklart!
Imorse visade termometern -14. Skulle jag och Knut våga oss ut? Han sover ju så mycket bättre ute, i vagnen... Vi fick råd från mer erfarna föräldrar och packade ner Knut i varm overall och åkpåse.

 Och han sov som en stock... när han väl kom in i värmen igen verkade han mest upprörd över att inte få vara utomhus längre! (Jag tyckte två timmar kunde räcka innan jag bar in vagnöverdelen)
Nu börjar han veva bredvid mig i soffan, så jag får skynda mig att avsluta detta inlägg...

fredag 6 december 2013

Den 20 oktober - min förlossning

Efter mycket velande, här kommer den, min förlossningsberättelse. Det är ingen heltäckande bild, det är bara mina ord, om min förlossning. Och ett som är säkert är att ingen förlossning är den andra lik! Men såhär gick det till när jag födde vårt efterlängtande och älskade barn! 

Allt började på tisdag eftermiddag den 15 oktober. Vi hade då passerat vårt beräknade förlossningsdatum med en vecka, och var mer än redo att DET skulle starta. Jag kände att något var annorlunda, ett molande ner i ryggen, sammandragningar som kom och gick och som gjorde ont! Det var spännande att gå och lägga sig den kvällen! Under natten fick jag en liten blödning och trodde att slemproppen var på väg att lossna.

Dagen därpå stannade JW hemma från skolan. Värkarna kom och gick, ibland ett par på 10 minuter men ibland längre emellan. Vi satt på vänt, skulle det dra igång mer och tätare snart? Jag satt mycket på pilatesbollen och vankade omkring i lägenheten. De här dagarna minns jag ganska suddigt nu. Det var en ändlös väntan där värkarna kom och gick med oregelbunden styrka och intensitet.

På fredagen fyllde jag 29 år. Jag började bli kraftlös och trött. På nätterna lyckades jag inte sova mer än ett par timmar i sträck, jag vaknade av värkar som gjorde ont och gick upp och värmde vetekudden flera gånger per natt. Det var inte min bästa födelsedag. På eftermiddagen ringde jag BB igen, som krasst konstaterade att det kanske bara är förvärkar du har, som inte leder till att du öppnar dig alls. Då bröt jag ihop, alla dessa timmar och smärta och det leder ingenstans?

På lördagen kändes allt som inbillning. Värkarna kom alltmer sällan. Vi var på simhallen och badade och på kvällen åkte JW iväg och såg på NHL-hockey hemma hos en kompis. Det verkade ju i alla fall inte komma någon bäbis. Jag satt hemma håglös i soffan och åt godis. JW kom hem sent på natten. En timme efter att han kommit hem vaknade jag och gick på toaletten…Då såg jag en ny blödning. Jag hade även fått värkar igen. Jag ringde BB. Den här gången sa de åt oss att vi kunde åka in för en kontroll!

Resan genom Sågmyraskogarna var beckmörk. JW var lugn, jag var inte så lugn. Jag satt och väntade på värkar, och att känna rörelser från Kotten i magen. Blödningen oroade mig. När vi till slut kom in på förlossningen klockan 04:50 kändes det tryggt. De kopplade på CTG och mätte värkar och hjärtslagen från Kotten. Det var häftigt att hela tiden kunna följa, att kunna se när värken kom, nådde sin topp och klingade av. Fram emot morgonkvisten fick vi frukost och sov litegrann i förlossningssalen. Barnmorskan ville att jag skulle undersökas av läkare på morgonronden.

Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm och livmodertappen var helt utplånad. ”Förhållandena” kändes mjuka och gynsamma, sa doktorn. Det blir nog bäbis snart, ni ska nog inte åka hem till Leksand i alla fall sa hon. Vi uppmanades att gå en sväng på stan och komma tillbaka efter några timmar, för att se om värkarna tagit mer fart. Det kändes så hoppfullt! Nästan halvvägs öppen! Vi gick en sväng på stan, vilket inte är sådär vidare värst kul en kylig söndag förmiddag när allt är stängt och folktomt, och du dessutom har värkar… Vi åkte tillbaka till sjukhuscafeterian och där tog värkarna mer fart igen!

Tillbaka uppe på förlossningen blev jag påkopplad på CTG och hjärtljud igen. Jag hade cirka 2 värkar på 10 minuter. Vid 13.30 började vår nya barnmorska Linda som kom att följa oss hela vägen. Hon var noga med att berätta att man vill hela tiden se att förlossningen ”går framåt”. Det visade sig snart att min förlossning inte gick framåt som önskat. Värkarna kom och gick, jag hade ont, jag stod och vaggade mot ett gåbord, jag satt i sängen och djupandades, men inte öppnade jag mig mer för det…

Nästa steg blev därför att ta hål på hinnorna vid 15-tiden. Jag upplevde att värkarna tog mer fart, men undersökningarna fortsatte att visa att jag inte öppnade mig mer än till 5 cm. Timmarna mellan 14.00-19.00 minns jag i efterhand som en suddig dimma av smärta. Det kändes oändligt, utdraget, skulle det aldrig ta slut? Jag minns att jag tänkte att det här är tortyr. Modet sjönk allt mer när jag trots täta värkar inte öppnade mig. Jag var trött och slut, energin i kroppen var helt förbrukad. Jag hade svårt att dricka något samtidigt som jag förstod att kroppen behövde energi. Till slut prövade jag lustgas, men kände inte att det gav så mycket mer än ett obehag. Jag fick värkstimulerande medel klockan 16:42.

Framåt 18.00 började vi prata om epidural. Jag var rädd att detta skulle bidra till att förlossningen blev ännu mer utdragen, eftersom epidural kan leda till att värkarna försvagas. Linda trodde att snarare skulle det påskynda förloppet, då jag kunde få mer värkstimulerande medel.

Jag beslöt mig för att pröva, vad som helst som kunde ta mig bort från smärtan... Det blev allt svårare att ”ta emot värken” med någon energi och inbjudning, jag kände mest fasa när den rullade in gång på gång.
En narkosläkare tillkallades. Att få epiduralen var fruktansvärt. Jag skulle ligga blickstilla på sidan och ”skjuta ut med ryggen som en katt”. Nålen förs in mellan ryggkotorna och får inte läggas fel. Samtidigt fick jag täta värkar under tiden, och jag fick inte röra mig. Det var fasansfullt. Men när det började verka… det var som att få sig själv och sin kropp tillbaka. Jag kände värkarna komma, men den taggtrådsliknande skärande smärtan var borta. Smärtans toppar var avskurna. Jag kunde klara av det. JW beskrev det som att det efter ett antal timmar gick att få ögonkontakt med mig igen. Jag kunde dricka glassdrink och skriva sms. Jag kände mig stärkt och peppad inför fortsättningen, nu kunde jag få mer värkstimulerande medel och sedan krysta ut vårt barn!

Men ingenting blev riktigt som vi tänkte oss…

Så småningom insåg vi att Linda började reagera på Kottens hjärtljud. De var ömsom snabba, ömsom långsamma. Innan jag skulle få ytterligare värkstimulerande, i princip maxdos, ville hon att jag skulle undersökas av en läkare. Läkaren tog bl.a. ett blodprov från Kottens huvud, för att mäta mjölksyrahalten hos bäbisen. Det låg i överkant vilket indikerar att barnet är stressat.

Och så säger läkaren, helt lugnt, att jag tror att det här kommer att sluta med ett kejsarsnitt.

Jag blev mest förvånad. Kejsarsnitt? Det hade aldrig ens flugit förbi i mitt huvud under alla timmar och dagar. Men då barnet visade stress, och förlossningen ej gick framåt, gjordes den bedömningen. Jag hade under alla timmar bara öppnat mig till totalt 5.5 cm. Läkaren menade att det var bättre att ta ett ”planerat akut snitt” där jag kunde vara vaken, och inte vänta ut ett eventuellt katastrofsnitt. Jag kände i det läget ingen besvikelse, bara en känsla av att jag ville att det skulle vara över. Och en stark oro för barnet, det enda jag ville var att de skulle ta ut vårt barn på ett säkert sätt. Vi kände oss båda fokuserade, samlade, om än oroliga. Beslut om snitt fattades vid 21.00-tiden. Vi hann aldrig meddela de där hemma. JW fick byta om till operationskläder. Operationsteamet med flera läkare och sjuksköterskor gjorde sig klara och jag rullades ner till operation.

Nere i operationssalen kände jag mig som paralyserad. Jag kände mig trygg med personalen, men ändå på något sätt skräckslagen och totalt utlämnad till deras yrkesskicklighet och kunnighet. Jag kände att det enda jag kunde göra var att lita totalt på dem. Jag fick min bedövning genom den kanal i ryggen där jag fått epidural. Ett skynke sattes för, varken jag och JW såg operationen.

Jag kände hur de drog och bökade i magen, men ingen smärta över huvud taget. Jag minns att jag vid ett tillfälle frågade om det gick bra.

Och sen till slut… lyftes han ut ur min kropp. Han som legat där i över 40 veckor, som en häftklammer som inte lossnade. Och så kom skriket. Det mest fantastiska skrik, han skrek en lång stund och det var ett skrik av liv och kraft.

Och jag fick veta att vi fått en son, vår Knut. Och han var världens vackraste och helt perfekt.

Jag mådde dåligt alldeles efteråt. Min kropp skakade som i frossa av chock, mediciner, spänningar som släppte. Skakningarna slutade inte förrän långt efter att vi var tillbaka uppe på förlossningen. Min kropp var bedövad, jag kände ingenting från magen och ner, kunde inte ens vifta på en tå. Jag mådde illa och spydde. Jag kunde inte hålla i min son av rädsla för att tappa honom ur min famn.

Men smärtan försvann snabbt och bleknade bort när jag höll mitt barn i famnen. Nu minns jag de här första dagarna, frånsett från några ynkliga timmar på söndag eftermiddag, som de mest omvälvade i mitt liv. Vi tre, en liten familj, i vår sal på BB. Med vårt älskade lilla barn ute i världen, hemma hos oss.


 Äntligen! Första morgonen på BB.
 Hemma!
 Och 6 veckor senare...
Igår kväll - en arg bäbis och en lycklig mamma.

söndag 1 december 2013

Sex veckor i rasande fart





Mitt bloggande går verkligen inget vidare just nu! Dagarna går och bloggen den mår... dåligt? Idag är det sex veckor sen Knut föddes! Han växer så det knakar, nu väger han snart 5 kg! Nästan 4900 gram när han vägdes i torsdags. 

Under veckan som gick började JW sin sista praktikperiod som sjuksköterskestudent, det närmar sig examen! Det innebär att han tyvärr är borta mycket just nu. Jag hade mycket sällskap av andra under veckan men vi saknade pappa förstås. Eftersom det är första advent idag så adventspysslade vi en del. Jag gick många långa promenader och tog några försiktiga joggsteg. I morgon tänkte jag gå en promenad runt Limsjön cirka 8 km. Det är nog sista chansen innan snön kommer. I vår kommer jag och Knut att röra oss där ofta, hoppas jag!

Glad advent på er och hoppas ni kikar in här ibland, de glesa inläggen till trots... 

lördag 23 november 2013

Veckan som gått



En dag i Östanhol hos lillasyster. Här är en liten del av deras utsikt över Siljan... 


JW bakade bullar tills jag kom hem en dag! 
Här kommer några bilder från senaste veckan. Jag måste verkligen börja skriva dagbok, alternativt blogga oftare, för som det är nu minns jag inte vad jag gjort de senaste dagarna!

Men jag ser i alla fall på bilderna att det "händer saker". De översta bilderna på Knut är kanske en vecka gamla och sedan dess har han förändrats igen! Bl.a. fått ett mycket högre hårfäste... nu ser han ut som en helt underbar liten farbror!

Idag har vi bakat tjockbulla (ett mjukt matbröd) som vi gör varje år till jul. Min insats var ganska blygsam, jag hann inte baka så mycket men jag njöt av traditionen ändå.

måndag 18 november 2013

Spring i benen

Nu har det gått mer än fyra veckor sen Knut föddes! I övermorgon blir han 1 månad! 

Vi har det så fantastiskt bra, jag känner mig så lyckligt lottad... Det är klart att det är jobbigt också, med all oro, en viss trötthet såklart, mycket hormoner och överkänslighet. Men jag hade inställningen att det skulle bli extremt jobbigt och sömnlöst första tre månaderna och det har ändå gått "lättare" än vad jag trott. Jag inser såklart att det kan vända om och sömnen kan bli sämre framöver, men just nu njuter jag av varje dag och timme med min älskade pojke. 

Jag börjar fundera på när och hur jag kan börja träna igen. Just nu går jag långa, raska promenader (cirka en timmes promenad) nästan varje dag. Det är skönt att gå utan sammandragningar och utan att väga så mycket. Jag orkar gå snabbt och trycka på i uppförsbackarna. Kroppen känns faktiskt väldigt bra och kanske kan jag börja med lätt styrketräning nu? Och så småningom lägga in lite joggning i promenaderna? Cykling/spinning kanske kan fungera? Jag inser att jag borde läsa på om träning efter kejsarsnitt, men det var det där med tiden... en "insikt" efter att ha blivit förälder, tiden räcker inte till allt den räckte till förut. 

Jag längtar efter att få börja springa igen, och tror som tidigare nämnt att 2014 blir ett "springår". Men mer om det en annan gång. 


Inte lätt att fånga de här fötterna på bild! 

torsdag 14 november 2013

Lyckliga dagar



Alla bilder har jag lånat från Elinas blogg. 
I morgon är det fredag igen! Det är helt osannolikt hur snabbt dagarna går. Än så länge upplever jag inte att jag har oceaner av tid men när jag kommit in mer i lunken som mammaledig kanske det kommer? Just nu går dagarna så snabbt och jag har ibland svårt att hinna med att ens ta en dusch.

Den här veckan har vi bland annat tillbringat tisdagen med min syster, Knuts faster och en annan mammaledig vän. Bilderna är från den underbara dagen.

Idag var min mamma här med oss hela dagen, plus Elina och Elis. Vi hade en så mysig dag med mycket gott att äta och många skratt. Bl.a. när Elina kallade Knut för både Elis, Nils och Sune innan hon till slut hittade rätt namn... våra amningshjärnor bidrar till många skratt!

Jag håller på och skriver en förlossningsberättelse som jag funderar på att dela med mig av.

måndag 11 november 2013

Skidåkaren

Njuter nu av långa barnvagnspromenader nästan varje dag!
Den här tiden på året börjar jag titta väderrapporterna maniskt. Är det snö på väg? Jag avundas de som bor i Östersund, Kiruna och Bruksvallarna som redan kan åka skidor. Den här tiden på året brukar jag spendera många timmar i gymmet, för att stärka upp skidåkarkroppen. Att vara stark i överkroppen och bålen tycker jag är A och O för att lyckas i spåret.

Längdskidåkning har kommit att bli "min" idrott. Den jag lagt ner mest tid och resurser på, den där jag nått längst och presterat bäst. I år är det annorlunda! Jag har inte tittat på en väderrapport på länge. Jag vet inte hur mycket skidor jag kommer kunna åka i vinter, jag tippar att det kommer att bli mer springande och gymmande då det är mer lättillgängligt och "snabbt gjort", du behöver inte valla skidor, ta dig iväg till ett spår osv.

Men jag hoppas ändå i mitt skidåkarhjärta att få ett antal pass även säsongen 13-14. Några kvällar i hårda spår i Källan, någon solskenstur på Granberget. För den här tiden på året tickar ändå igång någonting i mig. Längtan till att få sätta på sig pjäxorna, knäppa på skidorna och staka iväg...

fredag 8 november 2013

Snuva...

Igår kväll kände vi inte riktigt igen vår Knut. Han var så "gnessig" (vilket bra ord det är förresten!) och kom aldrig till ro. I natt vaknade vi vid halv ett av ett illvrål. Knut hade blivit dunderförkyld! Det var så hemskt att höra hur han knappt fick luft. Det tog flera timmar innan vi somnade om. Nu har vi varit på BVC på ett redan innan bokat besök och fått goda råd. Det tog inte ens tre veckor innan han drabbades av sin första snuva...

Då BVC rekommenderade bl.a. frisk luft (bra för näsan och luftvägarna) har vi i alla fall gått en promenad idag. Även igår. Jag saknar friska luften mycket och får ny energi av att komma ut! Nu hoppas vi på en snabb tillfriskning för vår skatt.

Malin har lagt ut några underbara bilder på Knut på sin blogg förresten! Titta här! 

tisdag 5 november 2013

Tacksam och lycklig


Nu har mitt "nya liv" som föräldraledig börjat. Det känns så lyckligt att jag ska få vara hemma med Knut i ett år till! Jobbet har aldrig känts så långt borta... Att vi ska få all denna tiden tillsammans, och sen han och hans pappa. Sverige är på många sätt helt fantastiskt. All denna vård vi fått, både under graviditet, förlossning, och nu på barnavårdscentralen. För allt detta betalar vi noll kronor. Hittills har min enda kostnad varit 100 kronor när jag tog bort agrafferna hos distriktssköterskan...

Knut är än så länge väldigt nöjd med tillvaron. Ändå finns det alltid saker att oroa sig för. Det blir en utmaning för mig att hantera. När all denna kärleken finns kommer oron att något är fel eller något skulle hända på köpet... Idag har vi tillbringat dagen hos min lillasyster i Östanhol. Ytterligare en fantastisk grej, jag och min syster - och mina syskon som är mina bästa vänner - får vara föräldralediga samtidigt. Jag är så oändligt tacksam över allting.

fredag 1 november 2013

Statusuppdatering

Dagarna rinner iväg så fort! Jag har knappt hunnit öppna upp datorn under hela veckan, och det gör ingenting. Vi har haft många besök och även en hel del tid för oss själva, vi tre. Jag och Knut har även varit ensamma några gånger och det har gått fint.

En 45 minuters svettig promenad tog vi härom dagen... rädd för mjölkstockning var jag i princip vinterklädd.

Igår tog jag bort stygnen (stiften) från mitt 20 cm sår som löper över magen. 17 st agraffer skulle plockas bort. Efteråt tyckte jag att jag hade mer ont än innan. Just såret efter snittet är väl det enda som stör litegrann i tillvaron just nu. Jag känner mig begränsad i vad jag kan göra, bära, lyfta, dra... Jag vill vara försiktig för att inte störa läkningen och få en fulare läkning och ärrvävnad. Samtidigt vill jag orka vara aktiv! Nu vet jag att man såklart även efter en vaginal förlossning kan vara "tilltygad". Jag känner faktiskt ingen direkt besvikelse över att det blev snitt annars. Förlossningen var så extremt utdragen att när han väl kom ut var det bara skönt att det var över. Visst hade jag sett framför mig att krysta fram mitt barn och få upp den hala lilla bäbisen på bröstet... men jag känner likväl att jag "fött" mitt barn och jag har troligen haft fler värkar än de flesta.

Det var läget just nu! Idag ska vi våga oss på att åka bort till våra föräldrar på lunch respektive middag. Fortfarande sover Knut som en liten stock, och vi ska vara på plats om 30 minuter...
Kusinträff i veckan

måndag 28 oktober 2013

Första gången

Allt är nytt! Bada, gå med vagnen, hitta rutiner... fast "rutiner" med en bäbis som är drygt en vecka är förstås svårt. Precis som vi börjar tycka att vi ser ett mönster, så ändras det. Knut är på många sätt som de flesta nyfödda, älskar att ligga nära, känna värme och hjärtslag, vill äta ofta och sova ofta.

Två promenader har vi varit ut på. Det är så skönt med frisk luft och jag känner mig rätt pigg i kroppen. Svag i magmuskulaturen såklart, bara att sträcka upp sig ordentligt kräver sin koncentration. Jag vet så lite om hur man ska tänka om motion nu när jag är snittad. Att gå ska vara bra, men inte lyfta. Hittills har vi gått korta promenader men snart kanske jag törs gå lite längre sträckor... förutsatt att Knut fortsätter att gilla att åka vagn!

fredag 25 oktober 2013

De första dagarna





Nu har vi varit hemma i knappt två dagar. Vår lilla bäbis är 5 dagar. Vi kan inte se oss mätta på honom... ibland vill jag nästan väcka honom bara för att få hålla i honom. Ofta sover han på oss, eller i sitt babynest. Idag hade vi tänkt göra barnvagnspremiär men det får nog vänta tills i morgon... dagarna går så fort. Igår var moster Elina, kusin Elis och sen farbror Johan här.

onsdag 23 oktober 2013

Den villkorslösa, oändliga kärleken...



Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?

Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut. 

Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också. 

Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två. 

lördag 19 oktober 2013

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10...

Jag var mentalt förberedd på att "gå över tiden". Det är jag nu glad för, då jag åtminstone inte trodde att jag skulle få barn före eller på utsatt datum.

Men jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att gå över 10 dagar. Hur det skulle kännas och vara. Det är en situation som är svår att förklara... Den här väntan liknar ingenting annat. Men vi blir så enormt peppade och stärkta av alla vänner och familj.

Första dagarna var jag fortfarande pigg, +1 dag styrketränade jag, +4 dagar cyklade jag 12 km. Men från i tisdags kväll, +6, när (för)värkarna började, så känner jag mig inte så pigg längre. Jag sover nattetid med 90-120 minuters intervaller och vaknar av värkar och ont i kroppen. Men mest är det utmattande mentalt.

Jag vet inte om jag kommer blogga något mer nu innan förlossningen, det finns inte så mycket att skriva om heller då dagarna ser ganska likadana ut. Igår fyllde jag år och idag har jag varit ute på en del trevligheter visserligen.

Håll tummarna! Och häng med på Instagram där det går snabbare att få fram ett inlägg... där får ni bland annat se småfågelmataren som jag fick av JW i present. Jag är helt orimligt till mig över denna, att sitta och se fåglarna komma flytgande och hämta frö. Idag började jag nästan gråta när det kom en domherre...
Bilden lånad här... 

torsdag 17 oktober 2013

Kom ut, kom ut!


Idag är vi åtta dagar över tiden och går in i vecka 42! (Vecka 41+0).

Det har varit några spännande dagar... för att göra en lång historia kort så fick jag värkar i tisdags kväll som sedan dess kommit och gått med oregelbunden styrka och mellanrum. Under förmiddagen idag klingade det nästan av helt, så det känns som två steg fram och ett bak.

I morgon fyller jag 29 år. Jag hoppas verkligen att Kotten vill komma till oss då!

söndag 13 oktober 2013

Hösthästar och prassellöv

Det har varit en fin helg det här, även om jag inte har fått göra det jag helst vill just nu. Vi har varit på loppis, fyndat en snygg ljusstake för 15 kronor, fikat med familjen Andersson Hansen, blivit bjudna på middag av svärmor, fikat på Siljans konditori, cyklat 12 km idag, nu är JW ute och springer... Och en hel del vila mellan dessa aktiviteter! 
 Hösthäst i Vargnäs.
 Lycka by.
 Strandpromenaden.
 Ute och cyklar.

Dagens träd.

Jag hoppas ni haft en underbar helg i höstsolen. Alltså, när var det "dåligt" väder sist? April? Vi får hoppas att detta även innebär mycket nederbörd i form av snö i vinter! Eller kommer det torra vädret stå sig året ut?