Intensiva dagar

Sedan sist har det varit full rulle. Vi har nämligen haft dop för vår Knut Valentin! Vi valde att "bara" samla närmsta familjen, dvs. syskon med familjer, föräldrar och farföräldrar. Då vi är en stor familj blev det ändå över 30 stycken! Det var en solig aprillördag och det blev så fint allting. Vi kände oss som världens rikaste med våra familjer samlade för att fira Knut. Bilder därifrån kommer, när jag fått dem från mina systrar... 

Dessvärre har jag blivit dunderförkyld med halsont, hosta, trött och matt. Det känns tråkigt eftersom jag sprang så bra och tyckte det var så himla kul! Men det hade kunnat vara mycket värre och om några dagar är på banan igen. Tills dess händer det mycket annat spännande... hoppas kunna berätta mer sen. 

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Alltså, den här sömnbristen...

Som egentligen är en brist på "sammanhängande sömn".  Det känns nästan som en klyscha att klaga på sömnbrist som förälder till en bäbis. Och de första månaderna klagade vi verkligen inte! Knut sov så bra, vaknade bara 1-2 gånger för att äta. Jag kände mig inte alls urlakad av sömnbrist.

Men sen vände det... och nu vaknar han som bekant varannan timme hela nätterna. Ibland inte ens två timmar mellan gångerna. Han äter mer på nätterna än på dagarna. Fast varje gång han vaknar på nätterna vill han inte äta, ibland bara vara nära.

Jag blir ganska påverkad av detta. Orken och motivationen tar stryk. Jag längtar mer efter sömn, än efter ett tvåmilapass i löpskorna eller ett köttigt gympass. Trist men så är livet just nu och jag får anpassa situationen efter hur livet ser ut. Igår sprang jag drygt 5 km, fast jag tänkt göra distansrekord efter graviditet och springa 8-9 km. Men jag sprang i alla fall...

Den femte årstiden

När såg vi solen sist? För att inte tala om snön... tänk en gnistrande, solig vinterdag. Sådana som vi varit bortskämda med senaste vintrarna... Just nu är det bara vått och grått, grått, grått. Det ljusnar framåt 9.30 och blir mörkt igen 14.30. Och inte blir det särskilt "ljust" under de timmarna heller. Detta i kombination med ganska knackig nattsömn med förkyld bäbis innebär att energinivåerna inte är på topp.

Men det finns många mysiga stunder i rusket! Vi har umgåtts "fyra generationer" med JWs morfar. Vi har haft återträff med vår föräldragrupp, och berättat om vår förlossning för en grupp blivande föräldrar. Vi har idag haft en heldag i Östanhol. Vi har varje dag gått långa, snabba promenader för att norpa åt oss det dagsljus som finns. Mycket mys!

Nu hoppas jag att jag trots dålig sömn vaknar upp utan halsont och kan börja springa igen... jag tror nämligen att det skulle göra mig piggare!

Snuva...

Igår kväll kände vi inte riktigt igen vår Knut. Han var så "gnessig" (vilket bra ord det är förresten!) och kom aldrig till ro. I natt vaknade vi vid halv ett av ett illvrål. Knut hade blivit dunderförkyld! Det var så hemskt att höra hur han knappt fick luft. Det tog flera timmar innan vi somnade om. Nu har vi varit på BVC på ett redan innan bokat besök och fått goda råd. Det tog inte ens tre veckor innan han drabbades av sin första snuva...

Då BVC rekommenderade bl.a. frisk luft (bra för näsan och luftvägarna) har vi i alla fall gått en promenad idag. Även igår. Jag saknar friska luften mycket och får ny energi av att komma ut! Nu hoppas vi på en snabb tillfriskning för vår skatt.

Malin har lagt ut några underbara bilder på Knut på sin blogg förresten! Titta här! 

Dagarna går

Även om det känns som jag gör mest ingenting, så försvinner dagarna i ett nafs. Jag är inne på min tredje vecka som ledig! Ännu finns det mycket att sysselsätta sig med, och snuvan vägrar lämna min kropp. Sedan sist har vi firat JWs födelsedag både en och två gånger, busat i Leksboda, kokat äppelmos, haft en mysig shoppingdag med lillasyster i Falun och varit hos barnmorskan.

Kotten lurade oss först och barnmorskan trodde nästan att hen vänt om och lagt sig med huvudet upp. Vi fick göra ett litet ultraljud och där visade det sig, som tur är, att Kotten bara trängt ner sitt huvud längre ner i bäckenet.

Vi fick börja lördagens kalasmiddag med att se LIF vinna över Färjestad! En av de bästa presenter JW kunde få.

 Finbesök ända från Motala!

 Härligt septemberväder har det varit...

 JW leker någon form av blindbock med Alvar på axlarna. Jag blev trött bara av att titta på...

Store lille snickaren! Det kändes som han växt flera centimeter sen vi sågs sist. 

Oklart leveransdatum

Dagarna flyger fram! Det är min andra vecka som ledig och i morgon är det redan onsdag. Jag har just tryckt i mig en smoothie med röda vinbär, hallon, banan, äpple, citron och ingefära - tycker mig nämligen känna ett illavarslande svidande i halsen.

Peppar peppar, men under graviditeten har jag varit friskare än någonsin. Ni minns säkert mina återkommande halsvirus som ställt till det tidigare. Det var i december förra året jag var "riktig förkyld" med halsont sist. Det vore inte alls kul (är det någonsin det?) att bli sjuk nu för jag har mycket skoj inplanerat denna vecka...

Snart är det satsumastider igen... just nu äppeltid! 

Nu har vi genomgått föräldragruppens fyra träffar. Det har varit himlarns bra tycker jag! Det känns väldigt overkligt att förlossningen faktiskt skulle kunna starta när som helst, att bäbisen i min mage är "färdig". Men det kan samtidigt dröja kanske 4-5 veckor! Konstigt det där... 

Vidunderligt

Vilken vidunderligt vacker morgon!

Några enstaka plusgrader, dimma som svävar över älven, solen som bryter igenom. Jag och mamma möttes upp 6.30 för en rask promenad. Det kändes först som en mindre bra idé efter en natt med knackig sömn, toabesök, sendrag i vaden, vrida och vända sig. Men när vi kom ut och efteråt, en utomordentligt bra idé!

Ha en underbar fredag - vad har du för planer för helgen?

Hit men inte längre

Det var som att semesterenergin räckte till denna vecka. Nu när jag jobbar fjärde veckan efter semestern känner jag mig ganska urlakad. Jag skulle mest vilja ligga hemma, bli ompysslad, omhändertagen och kelad med som en liten katt...

Men, efter denna veckas slut jobbar jag ju bara tre veckor till och det är ju nästan ingenting! En av de veckorna är dessutom JW ledig vilket innebär att jag kan luta mig tillbaka efter jobbet.

Jag tog mig i kragen och begav mig till gymmet för ett pass med mest bröst, biceps och axlar. Jag stirrade längtansfullt mot bänken och bänkpress, men lät den vara. I vinter är jag förhoppningsvis tillbaka och pumpar bänk igen.

I morgon ska jag ut på mycket skoj, både "babyklubb" med två bäbismammor, och landsvägscykling med en tuff donna. Det blir en bra torsdag!

Glädjebesked och tankar om stresstressen

Igår var en helt underbar dag, den 17 juli 2013. Ja, det har varit många fina dagar nu... lediga, soliga dagar och störst av allt så har en ny liten familjemedlem kommit till världen! Vad han ska heta vet jag inte än, men att han är världsfin vet jag! Dessutom har Sofie också fått barn, exakt 7 dagar före. Men Sofie fick 12 dagar för tidigt medan Cecilia gick ungefär lika mycket över tiden... 

Vi firade med trädgårdsfika, banankaka, jordgubbar och vispgrädde. En liten spontan övernattning hade vi också, Odin sov över! 

Det sistnämnda väldigt mysigt, men tre personer varav en tjockis i vår 160 cm säng gjorde att jag sov som en kratta. Dagen idag var inte riktigt lika rolig. Jag har mest gått hemma, gjort nödvändiga men tråkiga saker, varit trött och känt stress över att semestern är slut på måndag! Jag gruvar mig för att börja jobba, för jag "vet" att det inte kommer vara tal om något lugnt tempo mina sista 7 veckor på jobbet. Och jag blir stressad av stressen - att det inte är bra att stressa för Kotten i magen som också får påslag av detta, men att bli ännu mer stressad för att jag är stressad, det blir en ond cirkel. Någon som har tips om hur man kan tänka om detta?

Efter en lång eftermiddagssovning orkade jag ge mig ut på en 28 km tur med landsvägscykeln, uppiggande och en riktig stressreduktion. Nu ser jag fram emot tre härliga helgdagar. 

Köttiga tankar

Kött, kött, kött. Efter hela förra veckans grillfrossa (jag tror att vi grillade minst 4/7 kvällar) känner jag mig fortfarande däst som en lejonhanne på savannen.

Nu är jag riktigt trött på kött. Det känns inte heller bra att äta så mycket kött, både av etiska och hälsomässiga skäl. Jag har ju varit vegetarian i ett antal år och vill egentligen äta begränsat med kött, och framför allt äta "bra" kött (alltid svenskt, helst vilt, i andra hand lokalproducerat osv.)

Världshälsoorgansiationen rekommenderar ett äta HÖGST 500 gr rött kött i veckan då ett högre intag kan öka risken för mag- och tarmcancer. Rött kött innebär i princip allt kött frånsett fisk och fågel. Om man inte bryr sig om det etiska, så kanske man ändå bryr sig om sig själv och sina närstående så pass att det känns aktuellt att minska köttmängden?

Så, ett sommarlöfte - jag ska verkligen försöka äta betydligt minde kött framöver.

Många bra vegetariska recept finns på Systrarnas receptsamling!

Förbryllad och förbannad

Att jag är ett fan av Underbara Clara är ingen nyhet! (Och vet ni, en gång har hon t.o.m. kommenterat den här bloggen! Det var när jag skrev om att jag plockat röda vinbär.)

Även om hennes blogg är mysig, inspirerande och vansinnigt kreativ, så älskar jag den ändå allra mest när hon är Arga Clara - och släpper lös samhällskritiken och ger sin syn på jämställdshetsfrågor, barnfrågor och politik. Hon skrev om amning tidigare i veckan på ett bra sätt, läs det här!

Härom dagen skrev hon ett så bra inlägg - angående den KRITIK (!!!) hon får för att hon tränar och ibland bloggar om det. Det handlade om att "kvinnans kropp är allmän egendom". Detta är något jag och många andra får erfara ständigt - även när det handlar om "mammakroppen"...

Det tycks nämligen vara så att en gravid kvinna - eller en nyförlöst kvinna - är allmän egendom. Dels att kommentera hur stor eller liten man är, hur magen ser ut och ta på magen. Det kan ibland vara rena övertramp som får mig att undra vad syftet är, vill man oroa eller sätta igång funderingar när man t.ex. kommenterar att en kvinnas gravida kropp är "för liten, är du säker på att allt är som det ska?" och så vidare. Jag har inte varit med om det, men fått höra att jag är väldigt tjock för att vara i den vecka jag är i. Tack för jämförelsen!?

Även de nyförlösta verkar få höra en hel del. Det mesta handlar såklart om hur DUKTIG du är om du snabbt går ner i vikt, kommer i smaljeansen och de gamla kläderna. Men även här kan kvinnor få kommentarer om att man blivit "för smal och utsugen"  och det kan väl verkligen inte vara bra? Jag vet inte varför folk tror att detta ständiga värderande av kroppen och vikten är något som någon mår bra av.

Missförså mig rätt - jag vill gärna prata graviditet och det är helt okej att folk kommenterar att jag ÄR gravid, eller att jag är fin, men värderande omdömen från obekanta eller halvbekanta människor betackar jag mig för.

Någon mer som har erfarenhet av att "mammakroppen" är allmän egendom?

Både depp och pepp

Idag känner jag mig inte så fredagspeppig utan mer deppig. Det är för mycket krav och förväntningar på prestation, prestation, prestation. Jag blir inte alls särskilt upphetsad och triggad av detta, utan mest trött och inspirationslös. Det är ingen positiv kraft som väcks i mig, när krav klistras på mig utifrån. Jag har idéer om hur jag skulle vilja göra, men när allt blir för styrt in i minsta detalj tar det kål på lustkänslan.

Kanske är jag även mer stresskänslig än vanligt, jag vill inte och orkar inte stressa mig igenom hela veckorna.

Nu ser jag fram emot helgen. Jag hoppas få träffa alla de sex små syskonbarnen på något sätt kommande dagar.

Kolla förresten den häftiga bilden som min syster och hennes sambo tog förra helgen. Två björnar sprang förbi utanför deras hus i helgen! Där kan man snacka kraft!

Toppen- och bottenlistan

Toppenlistan

Min bästa grannes arga lapp! Jag älskar att det inte bara är jag som skriver en och annan lapp, och även jag blir heligt förbannad på omogna drumlar som inte vet skillnad på mitt och ditt, med mera...

Vår nya trollalmanacka! Jag älskar att planera, för då får jag glädjas åt samma saker så många gånger. Det är härligt om jag redan nu vet vad jag ska göra under sommarveckorna. för då kan jag redan nu glädja mig åt det. Med denna väggalmanacka blir det lättare att planera.

Bottenlistan
Den huvudvärk jag haft nästan dagligen i flera veckor. Idag ringde jag barnmorskan som sa att det var vanligt i dessa veckor pga. stora hormonförändringar just nu. Men det är inte mycket som känns lättsamt när huvudvärken är konstant... igår tog jag mig ett varv runt Limsjön (torrt!) men idag orkar jag inget annat än tvätta och baka.

Hemska dagar

Det sista 1.5 dygnet har varit fruktansvärda. Jag vaknade igår morse och mådde hur illa som helst, var ändå på väg till jobbet... som tur var sjukanmälde jag mig och somnade om. Under dagen blev jag bara sämre med kräkningar och toalettbesök. Jag fick inte behålla någonting, varken mat eller dryck. JW blev också dålig. Att må så illa är plågsamt, du kan inte ens vända dig i sängen eller soffan utan att det känns som att magen vänds upp- och ner...

Idag är jag något piggare, men har fortfarande ingen aptit och har ätit två bananer på hela dagen. Sover mycket och har ingen energi, vilket inte är så konstigt när man inte får någon energi in.

Tittar på bilderna från den härliga vårvinterlöpningen i söndags och måndags, när jag kände mig så stark och pigg och njöt av de ljusa kvällarna! Just nu känns det som en utmaning att röra sig alls, men snart så...

Tre bilder och ett tack!

Jag älskar bloggen! Till skillnad från ankdammen på Twitter (jag måste SLUTA!) där stämningen ofta är hätsk och otrevlig, är bloggen som en oas i öknen. Titta bara så många kloka råd och tankar ni delade med er av till mig. Det tycker jag är helt sagolikt, att människor kan ta sig tid och skriva genomtänkta tips. Jag lär mig så mycket av bloggen, att läsa andra bloggar och få feedback från er. Stor kram till er för det! 

 Eld en måndagskväll.

 På väg på middag en lördagskväll.

Vackra randiga tulpaner en fredagskväll.

På lustjakt

Vart är glädjen i min skidåkning? Jag har sökt med ljus och lykta efter den ett tag nu...

Fast förhållandena oftast är skapliga (även om det varit långtifrån en toppvinter) så känner jag mig kusligt omotiverad.

Imorse sken solen från en blå himmel och minusgraderna höll sig runt beskedliga -8, stigande. Ändå kändes det bara jobbigt att packa ihop alla saker och åka till Granberget. Valla skidor, göra i ordning vätskebälte, ordna med kläder och utrustning, in med allt i bilen, åka iväg... Att få stanna hemma och ta en längre löptur kändes betydligt mer lockande.

Väl ute i spåret fungerade det okej, även om jag tycker pulsen är för hög. Jag hade planerat att åka ett långt pass, men klarade bara av att åka drygt 23 km. När jag åkte hem, svettig och röd i ansiktet, var det med en känsla av misslyckad.

Jag ligger hyfsat till i milantal, får jag vara frisk i februari är inte det problemet. Det är mer motivationen som saknas.

Varför är det så? Jag har ju längtat så efter skidåkningen. Kanske har jag tappat bort glädjen i stressen efter att samla så många mil som möjligt och få en bra form inför tävlingar. Det är femte vintern jag tränar inför skidtävlingar och jag har utvecklats mycket varje säsong.

Jag tror även att det hade varit bra med ett mer seriöst träningsprogram, kanske skulle jag bett om hjälp eller köpt ett träningsschema anpassat för mig. Om jag haft en struktur att hålla mig till och fått en större variation i passen tänker jag att motivationen blivit större.

Tränings/sparringkompisar hade också varit en motivationshöjare. Nu åker jag 99 % av passen ensam. Det är helt okej när jag väl är i spåret, men resorna till och från spåret, fikapauserna osv. blir roligare om man är flera... Tidigare år har jag åkt mer tillsammans med andra, som också tränat inför lopp.  

Jag saknar annan träning, enkelheten i löpning t.ex. För säga vad man vill, men skidåkning är omständligt! Det är en riktig materialsport, och väder och vind påverkar betydligt mer än vid löpning. Men framför allt saknar jag lusten.

Så, vad ska jag nu göra? Jag är ju liksom anmäld till ett visst lopp... Ett lopp som känns ungefär 45 km för långt i dagsläget. Jag tänker inte bestämma mig idag, men snart måste jag bestämma mig. Ska jag försöka satsa på några, eller något, annat lopp istället? Åka mindre skidor och träna mer annat även om det blir på bekostnad av den totala milmängden?

De närmsta veckorna får utvisa detta.

Och ursäkta den något pretentiösa tonen... Det är ju ingen världskatastrof det handlar om.

Sömnen

Jag är som ett litet barn i vissa avseenden, om jag inte får mina basala behov uppfyllda fungerar ingenting. Jag är inte personen som kan låta bli att sova eller äta och fungera ändå...

Och det är därför bloggen blivit nedprioriterad denna veckan. Jag har prioriterat sömnen. Sömn är jätteviktigt för mig, jag vill helst ha 8 timmar för att känna mig fungerande på normal kapacitet. Jag är beredd att prioritera bort andra saker för att få sova ordentligt.

Behovet av sömn är individuellt, men jag tror samtidigt att sömn är en såpass viktig faktor att en och annan skulle må bra av att prioritera den högre. Ofta om man känner att man inte mår bra tror jag att man kan hitta svaren ganska nära sig, har jag sovit och vilat ordentligt, ätit ordentligt, fått frisk luft och så vidare?

Hur viktig är sömnen för dig?

Zzzzzzzzzzzzzzzzz....

Den ständiga frågan

Ibland tänker jag att jag ska råsatsa på bloggen. Köpa en bättre kamera, lägga upp nytagna foton varje dag, uppdatera oftare, skaffa en tydligare nisch...

Ibland vill jag bara lägga ner. Det är många som gjort just det på sistone, helt eller delvis. Jag saknar dem i bloggvärlden... Det är Anki, Mikael, Annika, Sofia och många fler. Jag läser färre och färre bloggar, det är bara de jag länkar till som jag läser regelbundet. Andra tittar jag sporadiskt på.

Men varje gång jag börjar fatta ett beslut om en nedläggning så ändrar jag mig. Jag tycker fortfarande att det är roligt! Jag lär känna nya människor! Jag tycker om att utveckla mina funderingar utan att ha ett begränsat utrymme som på Twitter, eller i en enda bild som på Instagram. Jag tycker om att skriva och låta orden flöda, även om jag vet att man tjänar på att låta texten i blogginlägg vara kort.

Sen råkar det vara väldigt mycket annat just nu... Det är julfika med kompisar, julbord med jobbet och mycket annat som trängs om tiden. 

Men jag skulle behöva inspiration! Ge mig tips, vilka bloggar får jag inte missa? Jag vill veta! 

Säsongspremiär på längdskidorna

Idag var det äntligen, äntligen dags för längdskidpremiär! Senare än för två år sedan, men 10 dagar tidigare än i fjol... Jag kände mig alldeles nervös och pirrig när jag packade in i bilen och åkte till Källan.

Det kändes, som det alltid gör första gången, kantigt och stelt. Jag var inte pigg heller, kanske fortfarande rester av min halsinfektion. Därför nöjde jag mig med två varv (10 km) och hoppas kunna åka skidor varenda kväll i veckan!

När jag tittar tillbaka i träningskalendern för hösten så konstaterar jag det jag redan vet, hösten 2012 (september, oktober och november) har varit riktigt dålig för mig träningsmässigt. Det känns tråkigt då träningen är min stora passion som skänker så mycket energi och glädje till livet. Styrketräningen har gått godkänt och där har jag utvecklats, men konditionsmässigt vet jag inte när jag sist hade så dålig form. Efter Lidingöloppet i slutet på september har jag sprungit alltför lite, och framför allt alltför korta pass. Det är lätt att vara efterklok men jag vet mycket jag önskar att jag gjort annorlunda. Mer A1-pass (väldigt lugna långpass) blandat med A3-pass (kvalitet). Hellre helvila i flera dagar när jag inte känt mig pigg, än att genomföra dåliga pass, och ändå tvingats vila i slutändan. Det finns såklart fler sidor av mina dåliga träning och den kassa formen, men jag delar inte allt med bloggen och jag tror att jag framöver kommer att orka och vilja mycket mera!

Nu är det bara att hoppas, och tro, att vintern är här för att stanna och att jag kan få åka riktigt mycket skidor i vinter. Det är tre månader till Vasaloppet och jag hoppas på många skidmil! Om jag får vara frisk och skadefri är inte 100 mil ett helt orealistiskt mål för säsongen. Det är i alla fall dit jag tänker sträva!

BANG BANG ORANGUTANG

Jag BANGADE på dagens snabbdistans. Jag tänker inte rada upp någon lam ursäkt (det går alltid att hosta fram några...), det var en ren bangning. Jag orkade verkligen inte. Jag har världens sämsta självförtroende i löpning just nu, och att pressa mig till max i en snabbdistans kändes inte lockande. Det känns inte som att jag är där ännu. Istället cyklade jag till gymmet och genomförde ett pliktskyldigt mage-rygg-pass.

 

Det enda jag vill just nu är att fika, lyfta bänkpress och åka skidor. 

Och ibland blir jag så sorgsen när jag tänker på världen vi lever i, det här jordklotet som vi delar, människor och djur. Det är ett faktum att vi snart inte ens kommer kunna åka skidor, att våra årstider kommer suddas ut till en grå massa. Och att vi inte kan åka skidor kommer vara det minsta problemet. 

Ibland känns det bara hopplöst. Och spelar det ens någon roll vad vi gör när USA under 2011 släppte ut mer växthusgaser än någonsin tidigare? Det här oroar mig mycket i perioder, det är slitna ord men vad vill vi lämna över för jordklot till våra barn och barnbarn? Vad kan jag göra, vad kan du göra? Någonstans måste alla kämpa och dra sitt strå till stacken, även om det bara handlar om att åka kollektivt när man kan, äta mer vegetarisk mat och inte slösa på vattenresurserna. Små slattar i träningsvattenflaskan kan du t.ex. använda till att vattna blommorna med!