lördag 30 juni 2012

Löpning x 4

Idag hade jag tänkt springa ett långpass. Sista chansen att få till en långpanna innan Vansbro Terrängmarathon 23 km på torsdag! Men då jag även ville få tid att umgås, så passade det bättre att splitta passet på... fyra! Dagens skörd blev 26 kilometer löpning uppdelat på fyra pass! Som ett Limsjön Marathon i miniatyr. 
 
Pass 1 - 9.1 km. Den klassiska rundan "Niotolvan" med JW. Han jobbade en delad tur och klämde in ett löppass i rasten. Bra jobbat!
Pass 2 - 5.53 km. Ut till Leksboda över Krökbacken och Gronnholar. 
Pass 3 - 5.36 km. Barnvagnsjogg runt Bodlindor med storasyster. Vi släpade runt på en trött hund och två tunga barnvagnar, inga joggingvagnar direkt... 
Pass 4 - 6.00 km. Hem från Leksboda, samt en sväng runt kvarteret för att jämna till siffran. 
Totalt 26 kilometer. Mellan passen fyllde jag på med lunch, nötcreme, kaffe och kanelbullar! 
Och under 2/4 pass lyssnade jag på Anja Pärsons Sommarprat i P1. Jag fick rysningar och log många gånger. Det här etappupplägget passar mig ganska bra, det kände jag även under Limsjön Marathon. Jag tar till mig vilan bra under pauserna och känner mig pigg under etapperna.

Jag hade nog inte i dagsläget orkat springa i samma tempo i 26 kilometer, eller orkat ett marathon den 19 maj med ganska obefintlig marathonträning. Men med etappupplägget orkar jag! Att det sedan säkert är "bättre träning" att springa ett sammanhållet långpass är en annan femma. Dock är jag ganska säker på att jag inte kommer känna mig sliten i morgon efter detta.
Väl hemma fick jag mig välbehövlig dusch, stretch, lättöl och ostsmörgåsar! Nu ska jag snart dra igång middagen till min karl kommer hem från jobbet. Det blir ugnsrostad färskpotatis, lax och tzatziki. Åh, vad gott det ska bli. Ingen middag är så god som den efter flera timmars träning...

fredag 29 juni 2012

One Way - hur tänkte ni nu?

Härom morgonen stod det i lokaltidningen att elitåkaren Maria Rydqvist reagerat på One Ways lansering av skidor. Titta på artikeln här!


One Way-skidstavar används av nästan hela världseliten på längdskidor. Inför lanseringen av deras skidor tänkte de att... Vi prövar något nytt och fräsch, ett spännande grepp! Vi tar en bild på en tjej som står med en bikini på glänt, halvkåt mun och förförisk blick! 


Eller!?

Någon som blir sugen på att köpa stavar eller skidor? Inte jag i alla fall... Jag  blir mest trött, och förbannad, och övertygad om att jag aldrig kommer köpa deras produkter.Kan inte sådana här bilder anmälas på något sätt? Bilden i sig har ju ingenting alls att göra med skidåkning! Den är ju enbart sexistisk. Hade de inte kunnat tagit en bild med styrka, kraft, svett, snö, muskler, mjölksyra, glädje? En sådan bild inspirerar. En sådan bild får mig att bli sugen på en produkt.

Uppdaterat: Jag har nu anmält reklamen till Reklamombudsmannen (tidigare Näringslivets Etiska Råd mot könsdiskriminerande reklam)

En vecka

En arbetsvecka gjord på nya jobbet. Det tar på krafterna att vara ny på en arbetsplats, ny i ett yrke! Jag har känt mig som överkörd av en traktor varenda kväll. Ändå har det varit en skaplig träningsvecka så långt och jag har hunnit med att träffa flera vänner.

Och nu... fredagarnas fredag! Få känslor är så sköna som den känsla man får efter en lång arbetsvecka! Och framför mig ligger två lediga dagar som ska fyllas med en hel del löpning och cykling!

onsdag 27 juni 2012

Simångest

26 maj, badpremiär i Siljan!
Jag är alltså anmäld till Vansbrosimningen. 3000 meter i en iskall älv. Tillsammans med tusentals andra. Det känns inte alls så lockande. Jag önskar att jag vore som Lina, en fisk i vattnet som crawlar fram och dessutom njuter av det.

Simning är inte min grej! Att simma en knapp kilometer på fredagsmorgnarna, i en varm bassäng, med tända ljuslyktor längs bassängkanten... det är något helt annat. Nu är jag livrädd.
1. Vad händer om folk får panik runt mig? De kanske liksom försöker använder mig som flotte och klättrar upp på mig, och därmed drunknar jag?
2. Bottnar man i Vanån?
3. Får man använda flytväst?
4. Vad är maxtiden?
5. Finns det depåer efter banan? Där man får stanna och vila, äta och dricka? Det tycker jag man kan förvänta sig med tanke på den minst sagt saftiga anmälningsavgiften...

Enda anledningen till att jag gör detta är såklart En Svensk Klassiker. Nu har jag gjort Vasaloppet, Vätternrundan och är anmäld till Lidingöloppet. Då vill jag slutföra detta även om det aldrig känts jätteviktigt för mig att göra en Klassiker. Men är jag såhär nära så ska jag då göra klart det!

tisdag 26 juni 2012

Test av CEP-kompressionsstrumpor

På väg mot Vätternrundan
Sommarsolståndslöpning
Nu har jag under tre tuffa pass testat CEP-kompressionsstrumpor från Runforest!
1. Vätternrundan, landsvägsccykling 300 km
2. Åsleden bergslöpning
3. Banintervaller 800 meters

Strumpornas utseende är oslagbart. Det är helt enkelt de snyggaste löparstrumpor jag ägt. De är verkligen knallrosa! Strumporna finns även i grönt, orange, vitt och svart. Jag känner mig både proffsig och snygg med strumporna på. När jag och brorsan kom springande hem från berget ropade en överförfriskad midsommarfirare snygga strunpor! Som sagt, de syns!

Storleken på strumporna väljer du genom att mäta din vad, för bästa kompressionseffekt. Jag gjorde detta och tyckte att den storlek jag fick var rätt. Strumporna ska sitta åt för att det ska vara en kompressionseffekt! Det kan ta en stund att få på sig dem, men så ska det vara. 

Strumpornas effekt är jag nöjd med. Under Vätternrundan satt de där de skulle, även om strumporna inte är anpassade för så kalla förhållanden. Men att ens sitta säkert på plats under 30 mil tycker jag är ett gott betyg. Under löppassen har strumporna suttit som gjutna, och jag tycker att de gör ett bra stöd åt vaden.Vissa kompressionsstrumpor är inte så tighta, och då känns det mer som en vanlig strumpa. Jag tycker även att det är bra att tån är extra fodrad då jag varit med om att andra löparstrumpor går sönder i tårna efter bara ett fåtal användningar. 

Jag har tidigare hört att CEP är kompressionsstrumpornas Rolls-Royce och efter mitt eget test måste jag hålla med. Det är de bästa strumporna jag testat! 

måndag 25 juni 2012

Sommarens första banintervaller

Fram med snabba benen!
Nu jäklar! Nu ska jag banne mig springa intervaller varenda vecka. Det här var ju riktigt kul! Ett nästan perfekt löparväder, +12 grader och duggregn... Inte så uppskattat väder i semestertider men för min kvällssysselsättning passade det ganska bra. Jag begav mig bort till Siljansvallen. Efter knappt 4 km uppjogg väntade 5 x 800 meter.

Jag kände mig förvånansvärt stark i kroppen och sprang intervallerna på tider mellan 3:30 som långsammast till 3:14 som snabbast. Sista intervallen den överlägset snabbaste... Enligt Garmin sprang jag sista intervallen (3:14) i motsvarande 3:56 min/km vilket jag var väldigt nöjd med. Men enligt Garmin låg varje intervall runt 830 meter istället för 800, detta troligen pga. dålig banteknik, att jag mesar i kurvorna och springer därför längre än 800 meter. När jag förde över tiderna till träningsdagboken lade jag dock intervallerna som prick 800 meter. Frustrerande, någon annan som har samma enorma I-landsproblem..?

Summa summarum, en rolig löparkväll i kväll!

Recept mot gäspighet

Koka rabarberkräm, rosta müsli, laga middag och matlådor, tvätta, förbereda middag till en annan dag... Det ägnade jag söndagskvällen åt. Planering är nyckeln för ett vardagsliv som fungerar. Nu är jag dessutom heltidsarbetande igen efter min lyxiga tillvaro som 80 % arbetare.

Och nu är en dag avklarad. Jag känner mig trött och nöjd. Det var väldigt skönt att ta cykeln till jobbet imorse och vara där på högst två minuter. Och det var skönt att vara hemma i nästan samma stund som arbetsdagen var slut, och då dessutom ha handlat.

Regnet och gråvädret gör mig gäspig. Receptet på det får bli 800 meters intervaller på bana. Det var ohyggligt länge sedan jag sprang banintervaller, det var länge sedan jag sprang intervaller överlag. Nu är det dags!

söndag 24 juni 2012

Maxad midsommar

Oj, oj, oj vilken maxad midsommarhelg det har varit! Och ändå har jag känt att jag skulle behövt klona mig för att kunna hinna med att umgås med alla jag ville... alla familjemedlemmar, vänner, hemvändare som kommer till byn denna magiska helg med aldrig mörka nätter. 

Så mycket gott jag ätit, så många underbar människor jag umgåtts med, så många skratt, sena, ljusa nätter, blomsterängar, klänningar, kohagar, majstångsresningar, jordgubbstårtor... 

                                            

 Med midsommarklänningen i ryggsäcken sprang jag ut till Leksboda för midsommarfirande!





 Hemma i min systers och hennes familjs hus bjöds det på en underbar inflyttnings- och midsommarfest!

 Så mycket gott...
 Min snygga pappa

Och på midsommardagen var det dags för nya festligheter! Nu i en stuga i Åkersbodarna. Än en gång midsommarbuffé och härligt sällskap och många skratt.

 Tokfröknarna Hanna och Julia anordnade femkamp... Jag skrattade så jag kiknade mer än en gång.


Styrsjön

Några mysiga fikastunder, löpturer och mycket annat fick inte plats på bild här, men finns varmt bevarat som en liten skatt ändå.

Fler bilder från helgen finns annars både här och där.

fredag 22 juni 2012

Going up, up, up - Sommarsolståndslöpning







När resten av Leksand igår satt och drack rosé och grillade - vilket också är underbart, somrigt och härligt på alla sätt - så gav jag och storebror oss iväg på ett helt annat äventyr.

Klockan 21:00 sprang vi iväg på sommarsolståndslöpning. Upp till Åsledsbergets topp skulle vi! Jag hade legat för länge i solen på dan och kände mig ömsom iskall, ömsom hettande men löpsteget kändes ändå ganska lätt...

I alla fall tills stigningarna börjar. Nere från platten upp till toppen är det 4 km av grusvägar som going up, up, up! Mitt mål var att orka springa uppför hela tiden. Tyvärr vek jag ner mig och tog några promenadsteg vid ett tillfälle när andningen pep som värst. Andreas var stark och försvann framför mig.

När jag närmade mig toppen på berget var det som att springa in en vägg av sol. Jag såg ingenting. Och sen såg jag allting. Det var som en värld sköljd i guld, en magnifik solnedgång i Siljan, över blånande berg och små byar med röda hus. Det går aldrig att återge en vy, en utsikt, på bild på samma sätt som att vara där. Att uppleva det. Att stå där med svetten rinnande och känna att det var verkligen värt det.

Klockan var nästan 23:00 när vi var hemma igen. Drygt 17 km och en upplevelse rikare! För det är upplevelsesamlare vi är!

Trevlig midsommar till Er!

torsdag 21 juni 2012

Magiska kvällar






Igår eftermiddag flydde vi midsommarhetsen i Leksand och for ut till mina föräldrars stuga. Denna stuga ligger magiskt bredvid Siljan i total avskildhet. De sista bilderna är tagna klockan 23:00 på kvällen - det är ljust nästan hela natten nu.

Och därför ska jag och min storebror snart ut på ett riktigt äventyr, en upplevelse! Vi ska springa upp på Åsledsberget, en lång och brant tur men jag tror utsikten som väntar där uppe, sent i kväll med utsikt över Siljan och bygden, blir magisk.

tisdag 19 juni 2012

Pepp på löp


En heldag med mitt nya jobb idag, som avslutades med Gustav Wasa-kryssning på Siljan och tre rätters middag. Middagen var ingen höjdare, men efterätten (Rättviksglass) var god. Nu väntar några dagars ledighet till, nästa måndag börjar allvaret! 


Annars är jag väldigt peppad att springa, springa, springa! Långpass, intervaller, distanspass i mellanmjölksfart, allt vill jag ha! På torsdag kväll planerar jag och storebror en sommarsolståndslöpning, det ser jag mycket fram emot! Igår kväll sprang jag och Elina Opplimmen runt, en mysig tur men min kropp var inte riktigt sig lik. 

söndag 17 juni 2012

Vätternrundan 2012 - the story

Det var med skräckblandad förtjusning jag stod på startlinjen med mitt team bestående av mestadels familjemedlemmar. Lycklig för att slippa stå utanför och att få vara en del av den underbara stämningen före start, livrädd inför att jag verkligen inte visste hur jag skulle klara 300 km på landsvägscykel.

Kapitel 1 15 mil genom natten med cykellycka, styrka och hopp
Att äntligen få rulla iväg klockan 21:40, en ljum försommarkväll med solen sakta sjunkande... det var en upplevelse i sig! Och cyklarna rullade lätt. Vår grupp cyklade främst i en stor klunga, många var det som inte erbjöd inte så mycket draghjälp. Vi höll ett bra tempo ändå och cykelvädret var i det närmsta perfekt. Första kontrollen i Hästholmen efter 44 km hade vi bestämt oss för att skippa och vi susade förbi. Jag drack saft och åt en Snickers i farten. Himlen skymde allt mer, solen som gick ner öch färgade himlavalvet rosa. Ända fram tills Gränna gick det lekande lätt. Fram dit, 80 km, höll vi över 30 km/h som snitt! I Gränna stannade vi, sträckte på benen, gick på toaletten, åt och drack.


Nu var himlen helt svart och det långa bandet av cyklister syntes genom de röda baklysena som lyste som eldflugor. Att cykla i mörkret gick ändå bättre än jag kunnat föreställa mig. Mellan Gränna och Jönköping fick vi testa på en del backar, men inte heller det kändes tungt. Det kändes som vi trummade på uppför och flög nerför. Vid 91 km passerade jag personlighetsrekord, längre än jag någonsin cyklat! 
Så pigg och glad i Jönköping!
Fantastisk frukost
Det gick fort fram till Jönköping, cirka 11 mil avverkade. Fyllda av gott mod och självförtroende åt vi delikatessmiddagen (frukosten?) bestående av köttbullar, mos och lingon. Klockan var ungefär 01:30 och jag undrade när den stora dippen skulle komma? Vi hade bestämt oss för att hålla ihop gruppen fram tills Jönköping och därefter se, jag var inställd på att få cykla själv därifrån. Det var en glad överraskning att jag hängde med, även om jag inte drog mycket. 


Mellan Jönköping och Fagerhult väntar banans mest kuperade mil. Genom Jönköpings stadsdelar var det fest, studenter som vinglade omkring och tjoade, bilar låg framför oss¨och spydde avgaser. Det var skönt att lämna stan och komma ut på mindre vägar istället. Visst var det en del långa stigningar, men benen kändes starka. 


När vi kom fram till depån i Fagerhult hade vi cyklat cirka 14 mil. Himlen började att ljusna, en svag strimma av gryning i horisonten. Halva loppet nästan avverkat, och vi kände oss alla så pigga! Det kändes helt osannolikt, skulle Vätternrundan verkligen kunna bli såhär fantastisk? Det började tisslas om möjliga tider, vi kände oss ostoppbara... 


Kapitel 2 - 15 mil av hällregn, gråt och till slut målgång
Vid depån i Fagerhult såg jag de första regndropparna falla. Klockan var ungefär 03:30. Vargtimmen - men jag kände ingen längtan efter att sova. Efter vi lämnat Fagerhult började regnet tilltaga. Inte långt efter det var vår grupp med om en otäck krasch. En cyklist ramlade, jag och Pär hann ej stanna eller vika undan och körde in i honom. Vi låg alla tre på backen. Jag klarade mig fint, men de andra två fick både cykelproblem och skrubbsår och det tog en lång stund innan vi tilltufsade kunde fortsätta att cykla mot Hjo. 

Det kalla regnet strilade ner och vätan gick snabbt igenom kläderna. I det här läget, när vi bara cyklat kanske 1 timme i regnet, kunde jag vara positivt mentalt och tänkte Det är bara vatten, det är bara vatten, jag klarar det... Det var innan jag började frysa. 

Framme i Hjo hade vi cyklat nästan 18 mil. Fysiskt kände jag mig fortfarande pigg. Vi tryckte i oss lasagne och försökte värma oss en stund. Utanför regnade det allt mer... Pausen i Hjo blev lång, vi fick vänta länge på både mat och toaletter. Inne på toaletten spolade jag händerna med hett vatten och försökte återfå rörlighet i stelfrusna leder. Det var outhärdligt att ge sig ut i regnet igen. Många bröt loppet där. 

Vi var ändå vid gott mod när vi cyklade vidare, vi sjöng Leksandsramsor och försökte skämta bort eländet. När en lastbil kom och körde förbi oss och vi blev duschade av det kalla vägvattnet kunde vi inte annat än sucka... Blötare kunde vi ju ändå inte bli. Men jag blev allt kallare och allt mer knäckt. Himlen var grå som betong och det fanns inget hopp om att det skulle sluta regna ens för en minut. 

Vid depån i Karlsborg hade vi cyklat över 20 mil. Regnet öste ner och minerna på cyklisterna var allt annat än glada. Jag hade svårt att varken äta eller dricka men tryckte i mig ljummen blåbärssoppa. Jag såg många som bröt och tankarna om att själv bryta började spinna i huvudet. De enda tankar jag kunde tänka var att jag ville hem. Hem, hem, hem! Jag ville hem till en varm dusch, torra kläder och en säng. Det var som ett fundamentalt behov, den enorma längtan efter att bara få sluta, bara få komma hem. Men hur skulle jag kunna bryta, hur länge skulle jag inte behöva vänta på en följebil eller buss som kunde ta mig därifrån? 

Mellan Karlsborg och Broviken har jag inga starka minnen, bara suddiga bilder av regnet, kylan, tystnaden. Ingen pratade, alla var inneslutna i sig själva och försökte hålla fokus på att cykla framåt. Vi fortsatte ändå hålla ett bra tempo, vi ville ju hemåt så fort som möjligt...

När vi svängde in mot depån i Broviken bara grät jag. Mina tänder skallrade och musklerna skakade som i kramp. Jag kunde inte använda vänster hand vilket försvårade växlingsarbetet en del. Nu ville jag verkligen bryta! Och i Broviken stod Pärs föräldrar. De kan ta med mig hem! tänkte jag. I Broviken är det 7 mil kvar, vilket innebär flera timmars cykling till. Det kändes ohanterligt långt, och i detta läge sket jag fullständigt om jag bröt eller gick i mål. Jag mådde så dåligt, det kändes som min kroppstemperatur var 32 grader och jag kunde inte kontrollera vare sig tankar eller muskler. Pärs mamma berättade i efterhand att hon själv nästan gråtit när hon sett hur jag mådde och hur hemskt det kändes att "skicka iväg oss". De vågade inte berätta för mig att de hade husbilen med sig, de trodde väl att jag sprungit dit då, hoppat in och aldrig kommit ut. Jag ville verkligen inte fortsätta, men på något sätt satt jag ändå på cykeln och vi fortsatte mot Hammarsundet... 
Min hjälte som jag har att tacka för allt
Mellan Broviken och Hammarsundet var det 30 långa kilometer. Jag minns inte mycket av dessa kilometer, men jag tänkte att når jag Hammarsundet, så är det bara 40 km kvar. Jag fick så mycket stöd av de andra, JW försökte få mig att andras lugnt och faktum var att det hjälpte att andas djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen. Fuck you Vättern, mumlade jag för mig själv. Ett moget resonemang i det läget. När vi äntligen nådde Hammarsundet lyckades jag få i mig både dryck, energigel och godis. Men fler än jag mådde dåligt, JWs händer skakade så mycket att kaffet skvimpade ur när han skulle dricka. Han fick inte i sig en mun. 

40 km kvar, det kändes som en hanterbar sträcka. Och äntligen började regnet sluta strila... efter 6 timmar i oupphörligt ösregn! Kläderna var genomvåta och tunga, men det var en stor lättnad. Mitt växelsystem blev trögt av allt vatten, men nu kändes det hoppfullt! Och jag var relativt pigg i kroppen efter 260 km cykling. Nu var det bara vi fem, jag, JW, svärfar, Cissi och Pär som kämpade de sista milen. Team Järnringen, namnet på gatan där vi alla bodde, där farföräldrarna bor. Vi turades om att dra även om jag aldrig stod för någon större insats. Jag började förstå att jag kanske skulle lyckas gå i mål? Överallt såg vi dock fullpackade följebilar, folk som stod i dikena och busskurer och väntade på att bli upphämtade. Efteråt såg vi att över 2200 personer bröt, "rekordmånga".

Visst började jag bli fysiskt trött sista milen. Knäna värkte, men jag orkade lägga på en fartökning uppför Medevibackarna. Sista depån i Medevi stannade vi inte på. De sista 20 kilometrarna kändes långa, men nu fanns det glädje, stolthet, kämparglöd... Vi ökade takten rejält sista milen och körde in på "förväntad målgång". 

När vi rullade över mållinjen, vi fem i samlad klunga, kände jag mig framför allt lättad. Jag hörde våra underbara supportrar ropa från sidan. Med ostadiga ben klickade jag ur mig från pedalerna och insåg att det är över... vi gick i mål, vi klarade det! 

13.21 h efter att vi lämnat starten i Motala var vi där igen. Vi höll 26 km/h som snitt under cyklingen, exkl. de stopp vi gjorde. Det är en tid som jag hade varit glad för i vilket fall, under alla förutsättningar. Men nu kändes inte tiden som det viktiga, det var att gå i mål. Och det gjorde vi!

Jag hade aldrig gått i mål utan mina medcyklister. Aldrig. Om inte de hade stöttat mig och uppmuntrat mig hade jag brutit flera gånger om. All kärlek till dem som orkade det, fast de säkerligen led lika mycket själva. 
Om jag vill göra det igen? Kanske... det är ju trots allt kul att cykla och de 15 första milen var magiska! Med mer cykelträning och bättre väder kanske Vätternrundan kan bli riktigt skoj?
ÄNTLIGEN!

lördag 16 juni 2012

I mål på Vätternrundan 300 km!

Här står vi innan start, Team Järnringen! Förväntansfulla och intet ont anande om vad som väntar...

Innan start var jag illamående av nervös. Jag kände mig som en välgödd gris på väg mot slakt, fullproppad av energi och vila. 13 timmar och 21 minuter senare rullade vi över mållinjen i Motala, tillbaka där vi började.

Nu är det godnatt! En längre loppberättelse om både ett magiskt flyt och många, många timmars lidande i hällregn och förfrysning kommer senare...

torsdag 14 juni 2012

5220 gör sig klar för start

Tack för alla peppande, glada kommentarer! Det känns gott ska ni veta. Ofta under lopp tänker jag på kommentarer och peppning jag fått, låter det mala som ett mantra i huvudet... det hjälper när det går tungt!

Nu är det bara en timme tills vi åker ner mot Motala. Det känns lyxigt att ha farföräldrar boende där. Motala känns ju nästan som hemma och under de sista åren har vi varit där ofta.

Det är många tankar som far i huvudet, väder, kläder, mat, dryck, teknik, punktering, klungkörning... Hur ont kommer det att göra? Vädermässigt ser det just nu ut att bli bra under kvällen och nätten, men mycket regn framåt morgonen. Så, ju längre jag är ute, desto blötare lär jag bli.

Att klä sig rätt är inte lätt! Jag har inte så mycket cykelkläder, har köpt en del och lånat en del. På uppdrag av Runforest.se ska jag testa ett par CEP kompressionsstrumpor. Jag funderar på att hårdtesta strumporna genom att ha dem på mig under Vättenrundan! En mer utförlig utvärdering av strumporna kommer i bloggen efter både löp- och cykeltester.

Under loppet kommer jag att ha telefon med mig, och kanske lyckas jag skicka iväg någon tweet? Glöm därför inte att följa mig på Twitter! JonnaFartfylld heter jag där! Mitt startnummer är 5220!

Nu kööööööör vi!


onsdag 13 juni 2012

En lång natts färd mot dag

Jag hade bestämt mig. Jag skulle inte köra Vätternrundan. Jag sålde platsen till Siljan Runt, åkte upp till fäbon, drack kaffe och sprang i skogen.

När jag kom hem drog vi ut och cyklade. Det kändes så skönt att cykla bara för skojs skull, inte för att jag skulle köra ett lopp. Och då gick det helt plötsligt mycket bättre! Jag vågade ligga i rygg på de andra, jag körde helt plötsligt mycket snabbare än tidigare. Jag kände mig stark. Och då började ett litet frö att spira...

Men, jag är fortfarande väldigt dåligt förberedd. Jag har inte ens vågat räkna ihop hur få mil jag cyklat, det tror jag skulle sänka mig mer än höja mig. Jag har vid ett tillfälle cyklat drygt 9 mil, i övrigt ligger mina träningspass på 5-7 mil som längst. Jag är en rookie, en nybörjare. De faktorerna kan jag inte ändra på. Däremot kan jag själv välja inställning!

Och vet ni, det känns nästan skönt att inte vara så himla förberedd. Att köra helt förutsättningslöst. Att inte ha en aning om hur det kommer att gå eller kännas.

Jag ser fram emot ett äventyr! En upplevelse på cykelsadeln tillsammans med människor som står mig nära! Jag vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont, att benen kommer att stumna, att kroppen kommer bli tom och slut. Att det kommer att bli en pina, och kanske också en glädje. Det kommer att bli en lång färds natt mot dag. Med många fikastopp. Ett 300 km långt fikalopp?

21:40 på fredag kväll startar jag Vätternrundan 2012. Håll tummarna för mig och att jag går i mål!

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd. (Karin Boye)

De första tramptagen, oktober 2011.

tisdag 12 juni 2012

En dag som försvann

Nämen oj... vart tog denna dag vägen? En tur till Rättvik och Team Sportia, städning av trapphus, källare och tvättstuga, en promenad då jag plockade årets första stora bukett av midsommarblomster, handling, matlagning, firande av ytterligare en examen och därefter 32 kilometer lätt cykling.

Men det kändes som dagen bara försvann!

måndag 11 juni 2012

Ett starkt hjärta


En semesterdag hemma i Leksand. Det kan jag vänja mig vid! Det blir inte så många sådana denna sommar, så det gäller att njuta av de dagar som är.

Och vädret kom som på beställning. På eftermiddagen när jag vill äta fruktsallad med turkisk yoghurt, dricka en stor kopp kaffe och läsa slutet på Den femte årstiden, då hällregnade det. Och senare, när jag skulle springa, då strålade solen.

Det blev kanske ett av vårens bästa löppass. Denna sjukdomsförföljda vår när jag allt som oftast känt mig tung, halvsjuk, trött. Nu har jag känt mig pigg, lätt och stark i kroppen de sista passen. Och det är skönt när kilometertiderna stämmer med känslan i kroppen! 11.2 kilometer på 59 minuter, 5:18-tempo. Det får jag vara glad för!

Ang. det sjukdomsförföljda så var jag hos läkaren idag. Hon kunde mest konstatera att jag är fullt frisk just nu, och att det är svårt att säga varför jag är/varit så infektionskänslig. Läkaren lyssnade på mitt hjärta och frågade om jag höll på med gymnastik. Idag när jag sprang tänkte jag mycket på mitt hjärta, det här kan jag, det här orkar jag, jag har ett starkt hjärta som ska få jobba hårt idag!