Veckan som gått

En dag i Östanhol hos lillasyster. Här är en liten del av deras utsikt över Siljan... 

JW bakade bullar tills jag kom hem en dag! 

Här kommer några bilder från senaste veckan. Jag måste verkligen börja skriva dagbok, alternativt blogga oftare, för som det är nu minns jag inte vad jag gjort de senaste dagarna!

Men jag ser i alla fall på bilderna att det "händer saker". De översta bilderna på Knut är kanske en vecka gamla och sedan dess har han förändrats igen! Bl.a. fått ett mycket högre hårfäste... nu ser han ut som en helt underbar liten farbror!

Idag har vi bakat tjockbulla (ett mjukt matbröd) som vi gör varje år till jul. Min insats var ganska blygsam, jag hann inte baka så mycket men jag njöt av traditionen ändå.

Spring i benen

Nu har det gått mer än fyra veckor sen Knut föddes! I övermorgon blir han 1 månad! 

Vi har det så fantastiskt bra, jag känner mig så lyckligt lottad... Det är klart att det är jobbigt också, med all oro, en viss trötthet såklart, mycket hormoner och överkänslighet. Men jag hade inställningen att det skulle bli extremt jobbigt och sömnlöst första tre månaderna och det har ändå gått "lättare" än vad jag trott. Jag inser såklart att det kan vända om och sömnen kan bli sämre framöver, men just nu njuter jag av varje dag och timme med min älskade pojke. 

Jag börjar fundera på när och hur jag kan börja träna igen. Just nu går jag långa, raska promenader (cirka en timmes promenad) nästan varje dag. Det är skönt att gå utan sammandragningar och utan att väga så mycket. Jag orkar gå snabbt och trycka på i uppförsbackarna. Kroppen känns faktiskt väldigt bra och kanske kan jag börja med lätt styrketräning nu? Och så småningom lägga in lite joggning i promenaderna? Cykling/spinning kanske kan fungera? Jag inser att jag borde läsa på om träning efter kejsarsnitt, men det var det där med tiden... en "insikt" efter att ha blivit förälder, tiden räcker inte till allt den räckte till förut. 

Jag längtar efter att få börja springa igen, och tror som tidigare nämnt att 2014 blir ett "springår". Men mer om det en annan gång. 

Inte lätt att fånga de här fötterna på bild! 

Lyckliga dagar

Alla bilder har jag lånat från Elinas blogg. 

I morgon är det fredag igen! Det är helt osannolikt hur snabbt dagarna går. Än så länge upplever jag inte att jag har oceaner av tid men när jag kommit in mer i lunken som mammaledig kanske det kommer? Just nu går dagarna så snabbt och jag har ibland svårt att hinna med att ens ta en dusch.

Den här veckan har vi bland annat tillbringat tisdagen med min syster, Knuts faster och en annan mammaledig vän. Bilderna är från den underbara dagen.

Idag var min mamma här med oss hela dagen, plus Elina och Elis. Vi hade en så mysig dag med mycket gott att äta och många skratt. Bl.a. när Elina kallade Knut för både Elis, Nils och Sune innan hon till slut hittade rätt namn... våra amningshjärnor bidrar till många skratt!

Jag håller på och skriver en förlossningsberättelse som jag funderar på att dela med mig av.

Skidåkaren

Njuter nu av långa barnvagnspromenader nästan varje dag!

Den här tiden på året börjar jag titta väderrapporterna maniskt. Är det snö på väg? Jag avundas de som bor i Östersund, Kiruna och Bruksvallarna som redan kan åka skidor. Den här tiden på året brukar jag spendera många timmar i gymmet, för att stärka upp skidåkarkroppen. Att vara stark i överkroppen och bålen tycker jag är A och O för att lyckas i spåret.

Längdskidåkning har kommit att bli "min" idrott. Den jag lagt ner mest tid och resurser på, den där jag nått längst och presterat bäst. I år är det annorlunda! Jag har inte tittat på en väderrapport på länge. Jag vet inte hur mycket skidor jag kommer kunna åka i vinter, jag tippar att det kommer att bli mer springande och gymmande då det är mer lättillgängligt och "snabbt gjort", du behöver inte valla skidor, ta dig iväg till ett spår osv.

Men jag hoppas ändå i mitt skidåkarhjärta att få ett antal pass även säsongen 13-14. Några kvällar i hårda spår i Källan, någon solskenstur på Granberget. För den här tiden på året tickar ändå igång någonting i mig. Längtan till att få sätta på sig pjäxorna, knäppa på skidorna och staka iväg...

Snuva...

Igår kväll kände vi inte riktigt igen vår Knut. Han var så "gnessig" (vilket bra ord det är förresten!) och kom aldrig till ro. I natt vaknade vi vid halv ett av ett illvrål. Knut hade blivit dunderförkyld! Det var så hemskt att höra hur han knappt fick luft. Det tog flera timmar innan vi somnade om. Nu har vi varit på BVC på ett redan innan bokat besök och fått goda råd. Det tog inte ens tre veckor innan han drabbades av sin första snuva...

Då BVC rekommenderade bl.a. frisk luft (bra för näsan och luftvägarna) har vi i alla fall gått en promenad idag. Även igår. Jag saknar friska luften mycket och får ny energi av att komma ut! Nu hoppas vi på en snabb tillfriskning för vår skatt.

Malin har lagt ut några underbara bilder på Knut på sin blogg förresten! Titta här! 

Tacksam och lycklig

Nu har mitt "nya liv" som föräldraledig börjat. Det känns så lyckligt att jag ska få vara hemma med Knut i ett år till! Jobbet har aldrig känts så långt borta... Att vi ska få all denna tiden tillsammans, och sen han och hans pappa. Sverige är på många sätt helt fantastiskt. All denna vård vi fått, både under graviditet, förlossning, och nu på barnavårdscentralen. För allt detta betalar vi noll kronor. Hittills har min enda kostnad varit 100 kronor när jag tog bort agrafferna hos distriktssköterskan...

Knut är än så länge väldigt nöjd med tillvaron. Ändå finns det alltid saker att oroa sig för. Det blir en utmaning för mig att hantera. När all denna kärleken finns kommer oron att något är fel eller något skulle hända på köpet... Idag har vi tillbringat dagen hos min lillasyster i Östanhol. Ytterligare en fantastisk grej, jag och min syster - och mina syskon som är mina bästa vänner - får vara föräldralediga samtidigt. Jag är så oändligt tacksam över allting.

Statusuppdatering

Dagarna rinner iväg så fort! Jag har knappt hunnit öppna upp datorn under hela veckan, och det gör ingenting. Vi har haft många besök och även en hel del tid för oss själva, vi tre. Jag och Knut har även varit ensamma några gånger och det har gått fint.

En 45 minuters svettig promenad tog vi härom dagen... rädd för mjölkstockning var jag i princip vinterklädd.

Igår tog jag bort stygnen (stiften) från mitt 20 cm sår som löper över magen. 17 st agraffer skulle plockas bort. Efteråt tyckte jag att jag hade mer ont än innan. Just såret efter snittet är väl det enda som stör litegrann i tillvaron just nu. Jag känner mig begränsad i vad jag kan göra, bära, lyfta, dra... Jag vill vara försiktig för att inte störa läkningen och få en fulare läkning och ärrvävnad. Samtidigt vill jag orka vara aktiv! Nu vet jag att man såklart även efter en vaginal förlossning kan vara "tilltygad". Jag känner faktiskt ingen direkt besvikelse över att det blev snitt annars. Förlossningen var så extremt utdragen att när han väl kom ut var det bara skönt att det var över. Visst hade jag sett framför mig att krysta fram mitt barn och få upp den hala lilla bäbisen på bröstet... men jag känner likväl att jag "fött" mitt barn och jag har troligen haft fler värkar än de flesta.

Det var läget just nu! Idag ska vi våga oss på att åka bort till våra föräldrar på lunch respektive middag. Fortfarande sover Knut som en liten stock, och vi ska vara på plats om 30 minuter...

Kusinträff i veckan