Ett nytt år

Det är ett nytt år, och då smids det planer. Hemma i stugorna sitter vi och drömmer om kommande år och allt vad det ska bära med sig...

Förra året stod En Svensk Klasssiker och Limsjön marathon i fokus för mig som tävlingsmål. Jag deltog även i några andra tävlingar, Vansbro terrängmarathon 23 km för att nämna en upplevelse!

När man gör en Klassiker blir man ganska bunden av detta upplever jag. Det är fyra långlopp under ett år, i olika grenar, och träningen styrs mot detta. Det var roligt men ibland pressande och stressande.

Om jag under 2012 detaljplanerade året med en kulspetspenna, drar jag i år upp riktlinjer med breda penseldrag. Faktum är att jag inte tänker ha ett enda uttalat mål om personbästa. Det skulle vara i Vätternrundan då, där coach Göran pratar om att gå under 11 timmar...

Jag vill vara fri att göra ändringar och ändra färdriktning under resans gång, att ha roligt, att samla på mig ännu flera upplevelser!

Vätternrundan är alltså planerad. Jag ska även arrangera Limsjön marathon igen och det vill jag göra sjuhelsikes bra! Jag och brorsan är även anmälda till Vansbro terrängmarathon 43 km, det är alltså dags att börja träna för marathon igen...

En tanke som vuxit fram under vintern, är att jag vill ha ett ännu större fokus på konditionsidrotterna än styrketräning. Cykling och löpning kommer stå i centrum.

Jag är även sugen på utmaningar i stil med spring en mil om dan i en månad... Det kanske är att be om skador? Jag kan modifiera det och göra något liknande förra årets Påskutmaningen.

2013 kommer att bli ett öppet och fantastiskt år!

Jag hoppas på många upplevelser, att få vara och känna mig levande i varje cell. 

En kopp näskaffe...

Jag sitter och dricker en kopp näskaffe på kontoret. För mig själv, bloggar några minuter som sällskap.

Just näskaffe slungar mig tillbaka i tiden. Dels när jag var student och bodde i Norrköping. Då satt jag ensam i min etta på förmiddagarna, tog en paus i studierna och drack förmiddagskaffe och åt Mariekex till.

Det påminner mig också om fikastunder med kära Hanna i hennes lägenhet och på hennes balkong på Käringberget. Näskaffe, tunnbröd med ost och två friluftsälskare som satt på balkongen under varsin filt i den första vårsolen.

Och det får mig att förflyttas några månader tillbaka i tiden, när vi satt på en soldränkt balkong i Turkiet och hade ytterligare en ledig dag framför oss... När vi hade gått och sprungit längs stranden, köpt färskt bröd och yoghurt och åt frukost tillsammans, jag, Elina och mamma.

 

Foto: Elina

Olika målbilder

Att jobba med målbilder tycker jag är bra. Eliten kanske drömmer om pallen och ädla medaljer... Inte jag. Under dagens isande kalla pass på Motorbanan i Rättvik tänkte jag mycket på att få komma hem, sätta på mig den inte så snygga (förlåt Andreas) men ack så sköna ulliga lila tröjan och lägga mig under filten.

Idag var det -6 och vind. Jag frös mycket mer än jag gjorde när det var -18 och vindstilla. Fösta 18 km åkte jag tillsammans med vänner, vi pratade bort tiden. Jag tog en kaffe och smörgås innan jag fortsatte 18 km till. Det blev totalt drygt 35 km med ren stakträning. Skönt  med variation och åka i ett annat spår, flackare spår än detta är svårt att hitta och jag hoppas det blir fler turer dit i vinter.

Nu ska jag bara försöka samla kraft att lämna soffan för att ta itu med tvätt och matlagning innan min man kommer hem.

Lördagsnöjen

Efter morgonens totalt misslyckade skidpass i Granberget, som blev en fjärdedel så långt som önskat, så är Vasaloppsplatsen billig... Det var ingenting som fungerande och jag lade ner, och åkte hem till ett efterlängtat gäng i Leksboda iställlet. Jag hoppas på en bättre tur i spåren i morgon... 

 Odin och jag hade så mycket kul hela eftermiddagen!

 Och vi åt alldeles perfekt disponerade semlor från Siljans konditori.

Tre rådjur åt knäckebröd, som Malin lagt ut, i trädgården. På bilden ser det ut som det är jättelångt bort, men det är bara ett tiotal meter.

På lördagskvällen storhandlade jag på Hemköp. Så skönt, riktig kvalitetstid faktiskt! Inte mycket folk och nu har vi handlat så vi klarar oss till mars, nästan.

Kylslaget

Före....                                                                                        ...och efter skidåkning i -20!

Igår behövde man inte trängas i spåret... och av det manliga könet såg man inte röken (tack och lov ser man inte manliga kön särskilt ofta i spåret, blottare betackar jag mig för)!

Det var bara jag och en annan tjej som var där. Tuffa tjejer som inte viker undan för -20. Fast visst är det tröttsamt, nu har det varit runt -20 hela veckan. Frånsett fötterna är jag inte så besvärad av kylan och spåren har varit fina, men det frestar på luftrören såklart.

Som mina kloka bloggläsare skrev, det är bara att bryta ihop och komma igen. Att harma över orättvisa seedingregler osv. leder ingenstans. Jag kommer troligen att köra något mer lopp och hoppas på mer tur, och sämre startfält, då. Mitt lopp är jag fortfarande nöjd med - det måste jag vara.

På era frågor om det är stor skillnad på led 6 och 7, det vet jag inte. Inför starten 2012 verkade det betydligt mer trångt i led 7, men jag har ju inte startat i det ledet någon gång så jag vet inte. Startgrupperna blir större ju längre bak i ledet man står, tror jag.

I helgen är jag gräsänka, jag planerar att åka en hel del skidor och äta semlor!

Surt sa räven

Idag känner jag mig som en riktig bitterf... mandel.


Sista dagarna har jag kollat seedingtabellen flera gånger om dagen för att se vad lördagens resultat skulle räcka till.

2012 räckte 3.05 på Intersportloppet till led 6.

Jag upplevde inte att förhållandena var lättare i år. Därför blev jag riktigt besviken när jag såg att i år räckte 2.56 bara till led 7! 44 km i 4.01 min/km räckte inte till mer än så, och då var ändå inte förutsättningarna perfekta på något sätt.

Seedingresultatet baseras till största del på vinnartiden. I år åkte vinnarna i Intersportloppet riktigt snabbt, det var ett flertal elitåkare med, världscupåkare osv. Jag kan tycka att loppen borde rankas på något sätt, konsekvensen blir att det är lättare att seeda sig i lopp där inte den absoluta toppen finns med. Och att någon enstaka toppåkare finns med - jämfört med ett helt gäng som gemensamt drar upp tempot - är stor skillnad.

Nu kände jag mig med ens väldigt omotiverad och trött. Ibland tänker jag att jag ska skita i Vasaloppet och köpa restplats till Tjejvasan och/eller något annat lopp. Andra alternativ är att köra fler seedinglopp (som kostar mycket både tid och pengar). Att köra Tjejvasan i år kan vara ett alternativ, då denna är seedinggrundande. Det enda 30 km-lopp som är seedinggrundande, för övrigt.

I kombination med några andra saker, i kväll ligger jag i pyjamas och tycker synd om mig själv.

Hemma

Hemma. Ibland tänker jag att jag tycker om att vara hemma för mycket. Hemma, och ledig. Äta långa frukostar i vårt mysiga kök. Laga mat och baka. Elda i öppna spisen. Sitta i timtal i soffan, tända massor av ljus, äta popcorn flera kvällar i veckan, se på tv, surfa, prata.

Att ha ett arbete där man skulle vara tvungen att bo borta flera nätter per vecka skulle inte passa mig... jag tycker tiden hemma är för viktig. Sen finns det ju flera ställen där jag kan känna mig hemma, Kinnvallsjösätra som exempel.

Men nu är måndagens - veckans minst roliga dag - snart slut. Jag har varit på gymmet för första gången på länge och upptäckte att tyvärr har inte skidåkningen gjort att jag bibehållit styrkenivån. Och nu, hemma. Massor av tända ljus, mys under en ullig filt, stora koppar te och kvällsfika.

Intersportloppet 44 km 2013

Igår kväll tänkte jag mycket på min målbild. Den här känslan, som inte kan köpas för alla pengar i världen. Efter slutförd prestation, när du kommit hem, duschat, fikat, är varm igen, har en skön lördagskväll. Just nu är jag i min målbild, och det känns riktigt gött!

När klockan ringde i morse tänkte jag Står termometern på -30 så åker vi inte dit! Men, den stod bara på -14 och då fanns ingen ursäkt att krypa ner i sängvärmen igen. Vi gjorde fikakorg och åkte mot Oxberg. Jag provkörde skidorna och tyckte det kändes skapligt, inget superglid men det var inte väntat efter nysnö och dunderkyla senaste dagarna. 

11.00 small startskottet och det stora fältet av skidåkare for iväg. Det var trångt i början och jag tyckte inte att det kändes som "min dag". De första 15 kilometrarna av loppet går runt Oxbergssjön, en slinga som är mer kuperad än vanliga Vasaloppsspåret. Det kändes segt och kroppen var inte riktigt vaken. Jag började tidigt att tänka Jaja, jag får se det som ett bra träningspass helt enkelt, ett långpass med service. I Lundbäcksbacken tänkte jag argt att den som påstår att Vasaloppet är ett helt platt spår som bara sluttar nerförs, den har inte åkt Vasaloppet! 

Vid Oxbergskontrollen stod JW och peppade mig, jag drack sportdryck och vatten och fick ny energi framåt. Mellan Oxberg-Hökberg sluttar det uppför en del, men jag kände att jag bemästrade sluttningarna bra och att jag hade fint fäste under skidorna. Faktum är att jag tog många placeringar så fort det gick uppför, men tappade utförs och på platten. Vid halva loppet kört, 22 km, hade jag åkt på 1.30 vilket skulle göra en sluttid på runt 3 timmar blankt, men det kändes osannolikt att jag skulle orka hålla farten uppe sista halvan av loppet.

I Hökberg skulle både JW, mamma och pappa stå och jag såg fram emot en Snickers! Men väl framme vid kontrollen fanns inte familjen. Jag blev orolig för kände att jag behövde fylla på med energi i fast form. Som tur var stod de placerade ett par kilometer från Hökberg då de ej hunnit fram till kontrollen. JW sprang med mig efter spåret en bra bit, jag fick min Snickers och enormt bra peppning! 

Efter Hökberg sluttar det nerför i flera sköna kilometer. Jag återhämtade mig bra och tuggade på mot Eldris. Nu var ju större delen av loppet kört! Tyvärr kände jag att jag tappade så fort det blev långa stakpartier då jag inte kom någonstans och saknade det där riktiga glidet under skidorna - och kanske styrkan i armarna? I Eldris stod mina supportrar igen. Det är alltid så skönt att komma till Eldris, för då är det bara 8 km kvar och det är ju nästan ingenting! Dessutom är det en åkning jag tycker om  med snabba, korta uppförsbackar och därefter nerförskörningar. 

Jag såg att jag började plocka en hel del placeringar, och dessutom var det uteslutande karlar som jag körde om och det är ju fånigt nog alltid extra roligt. Nu började jag bli trött men peppade mig själv mentalt, jag ska våga bli riktigt trött, jag ska kriga på, jag ska fan i mig inte ge mig med så kort kvar! Sista 5 km kändes det som jag bara ökade och ökade, jag matade på i stakningen för allt jag var värd och pumpade uppför backarna. När jag hade 1 km kvar såg jag att klockan stod på 2.52 - och jag insåg att jag skulle fixa att köra på under 3 timmar med god marginal. Men det fanns fortfarande sekunder att vinna. 

Sista kilometern matade jag på med stakningen och passerade några åkare på slutet. I mål stannade klockan på 2.56.33 vilket jag genast kände mig gräsligt nöjd med! Jag kapade 9 minuter på förra årets tid 3.05. Det jag känner mig mest glad för är att jag inte "gav upp loppet" trots att det kändes minst sagt segt och svettigt första 15 km. Jag började psyka ner mig själv, men vände de tankarna och krigade på hela vägen i mål. Det var framför allt annat en stor mental seger idag! Jag fick placeringen 22 i D19-39 (sen fanns det några i D40 och motionsklassen som var snabbare, men jag måste ju se till min klass). 

Tusen tack till all fin support, framför allt från JW som servade mig både dagarna före och under hela loppet. Roligt var det att mamma och pappa tog sig dit, och alla sms, tweets osv. bar jag med mig under loppet och plockade fram när det gick tyngre! 

Pastapeppen

I morgon är det dags för årets tävlingspremiär - Intersportloppet 44 km! Loppet startar i Oxberg och har samma bansträckning som Halvvasan. Jag körde detta lopp förra året och det var "mitt livs lopp" där allt stämde. Mitt resultat räckte till att få starta i led 6 på Vasaloppet. Jag försöker att skruva ner förväntningarna och inse att det inte är säkert det går lika bra i år. Men, jag ska göra mitt bästa och försöka bli riktigt trött! Och jag ska ha kul!

En stor nackdel är att det är riktigt, riktigt kallt ute. Enligt prognosen ska det vara -25 i morgon bitti. Förhoppningsvis stiger temperaturen till runt -15 mitt på dagen, men i värsta fall blir det runt -20. Jag törs inte tänka på vad mina köldskadade tår kommet tycka om det.

I kväll har vi ätit en riktig god pasta - lite fjompigt kanske men jag tycker det hör till att äta pasta kvällen före ett lopp! Förra året åkte jag dit ensam, i år har jag all tänkbar service från min JW som fixat skidor, åkt till Rättvik flera vändor för vallaservice, kör mig i morgon osv. Det känns väldigt lyxigt.

Så, nu kör vi!!!

Sömnen

Jag är som ett litet barn i vissa avseenden, om jag inte får mina basala behov uppfyllda fungerar ingenting. Jag är inte personen som kan låta bli att sova eller äta och fungera ändå...

Och det är därför bloggen blivit nedprioriterad denna veckan. Jag har prioriterat sömnen. Sömn är jätteviktigt för mig, jag vill helst ha 8 timmar för att känna mig fungerande på normal kapacitet. Jag är beredd att prioritera bort andra saker för att få sova ordentligt.

Behovet av sömn är individuellt, men jag tror samtidigt att sömn är en såpass viktig faktor att en och annan skulle må bra av att prioritera den högre. Ofta om man känner att man inte mår bra tror jag att man kan hitta svaren ganska nära sig, har jag sovit och vilat ordentligt, ätit ordentligt, fått frisk luft och så vidare?

Hur viktig är sömnen för dig?

Zzzzzzzzzzzzzzzzz....

Helgen i skidspåret

Det blev en riktigt bra skidhelg till slut! Drygt 21 km tillsammans med JW igår, och 31 km idag i -16 grader. Alla kilometrar åkte jag på Granbergets dagspår. Trots att det var riktigt kallt var spåren inte farligt kärva. Jämfört med förra året motsvarande datum har jag åkt något färre långpass i år. Det är inte bra, men jag hoppas kunna fläska på med långpass varje helg framöver.

Men, jag har ändå utvecklats mycket som skidåkare sista året. Idag åkte jag som exempel 31 km på 2.06 h, motsvarande 4.04 min/km. Det var en fart jag inte ens kunde prestera på tävling för två år sen. Jag hoppas en förbättrad teknik kan kompensera att jag kanske har sämre flås just nu...

Juli, augusti, september, oktober, november och december

Efter att ha blivit i det närmsta dränkta på Vätternrundan i juni, så fortsatte det i juli att regna, regna och... regna. Leksand var en av de orter i Sverige där det regnade allra mest! Men när jag och storebror sprang Vansbro terrängmarathon var det strålande sol och riktigt hett! Några dagar efter det simmade jag Vansbrosimmet, då regnade det hinkar, men det störde ju supportrarna mer än mig. Vi var bjudna på sommarkalas både i Sunnanäng och Leksaboda, och vi hade sommarens enda gemensamma semestervecka. Den spenderades bl.a. i Kinnvallsjöstra. Jobb och regn var annars julis gemensamma nämnare.

Efter terrängloppet i Vansbro fick jag långdragna problem med en fotled och vad. Jag spenderade istället en hel del tid i gymmet och på cykelsadeln i augusti. Kalastiderna började, och vi firade i augusti när Odin fyllde 4 och Malin 33. Jag besökte Stockholm och träffade Elly, och en underbar helg i Motala njöt vi av. Lätt&Lagom-smör i skolan blev en het potatis, och jag gav mig in i den debatten. Sista natten i månaden spenderade vi i magiska Skarbohäll. Augusti var också månaden då jag fick bekräftat det jag redan anat, att min älskade syster och Per ska bli föräldrar, att jag ska få ett sjätte syskonbarn i mars 2013! 2012 års största, bästa nyhet!

September, en höstmånad! Men hösten blev inte så härlig som jag önskat. Vårt efterlängtade, årliga höstlov i Kinnvallsjösätra fick bantas ner till en alltför kort helg. JW fyllde 25 år, och det firades på i dagarna tre! Jag fick påhälsning av Elisabeth som sprang från Treriksröset från Smygehuk, men med min egen löpning gick det sisådär. Vadproblem och förkylningar avlöste varandra. Jag var i Sala på konferens, och avslutade september med att slutföra En Svensk Klassiker genom att gå i mål på Lidingöloppets 30 km!

I oktober blev det allt mörkare. Det var som början på en lång, tuff höst. Den stora höjdpunkten var såklart min, mammas och Elinas resa till Turkiet!  Jag fyllde 28 år den 18 oktober. Domen mot One Ways sexistiska reklam blev offentlig. Och i oktober flyttade vi några meter, från en fin lägenhet till en annan underbar bostad.

November, vad hände då? Jag minns det knappt, fast det var alldeles nyss. Helgerna i november var härliga, vi var i Kinnvallsjösätra tillsammans med mamma, pappa och Gustaf. Helgen därpå hade vi nio vänner hemma på pizzamiddag, och firade min svägerskas 30-års dag med fest! Vi besökte badhuset med tre små killar. Gymmet var en  ljuspunkt i höstmörkret, jag slog pers i bänkpress och en del andra övningar. Den sista november var det äntligen dags för min adventspysseldag, och tänka sig, det var en underbar dag även detta år!

Och så kom december, årets sista månad, julmånaden! I december bloggade jag bara 12 gånger på hela månaden, ett bottenrekord. Första advent var en mysig helg med adventsmiddag i Leksboda.2 december var det efterlängtad säsongspremiär på längdskidorna!  Andra advent tillbringades traditionsenligt i Motala, och sen var det snart dags för jul och årets slut.

 

I ett efterhandsperspektiv var den första hälften av 2012 betydligt ljusare än den senare hälften. Hösten kändes ibland som ett enda ogenomträngligt mörker. Men jag blev buren genom detta av livsglädje och en förmåga att glädjas åt små saker. Gud, jag är så tacksam för att jag kan glädjas åt det lilla. Nu har 2012 övergått i 2013 och senare delen av december och januari har varit en härlig tid. Det känns så skönt att hösten är förbi och att det nu är ett nytt år. Jag har en stor förhoppning om att 2013 kommer att bli ett fantastiskt bra år! 

Fredagsfyrverkerier!

Första fredagen efter 5 arbetsdagar på länge...

Men inte alls en vanlig fredag, för i morse fick jag meddelande om att min äldsta och bästa vän Marie blivit mamma till en liten dotter! Ögonen fylldes av tårar där jag satt på kontoret... Livet! Det är så fantastiskt och jag längtar efter att träffa de nyblivna föräldrarna och deras tjej.

Jag har känt mig krasslig i ett par dagar, åkte ett skidpass igår som var raka motsatsen till tisdagens eufori, men hoppas att jag är på banan igen i morgon. I kväll har jag istället för att träna gjort vårfint hemma med tulpaner och lite nytt, en lampa och ljuslyktor. Nu blir det kaffe och glass som sig bör en fredagskväll!

En sån kväll

-4 grader. Stenhårda spår, inte blankis, men hårda med en glänsande hinna av is och snö som töat och frusit på nytt. Bra stavfäste. Sällskap av JW. Perfekt bett i skidorna, att springa uppför backarna är inget problem. På flacken och i motlut är det bara att stå och staka med kraftfulla tag. Pigg och stark kropp och en teknik som stämmer. Gnistrande stjärnhimmel. Det var nästan kriminellt att bara åka en mil, det kändes som jag skulle kunna åkt ett helt Vasalopp i kväll...

Januari, februari, mars, april, maj och juni...

Januari var en vinterdröm, en riktigt bra månad där jag bland annat åkte 40 mil skidor. Året inleddes traditionsenligt med jullov i Kinnvallsjösätra, 9 dagar med skid- och vinterlycka. Jag var med i årets första tävling, Intersportloppet 44 km, som jag fortfarande anser vara mitt livs hittills starkaste skidlopp.

Första helgen i februari tillbringade vi i Kinnvallsjösätra. En löjligt vacker och isande kall helg. Hemma kämpade jag på med träning och tog till alla knep för att undvika att bli sjuk. Jag deltog på en dags teknikträning med Jimmie Jonsson i Falun. Han sa att jag har ett "jävla go" i min skidåkning, det blev jag glad för. Jag hann tyvärr knappt mer än hem från Falun innan jag blev sjuk. Även JW var sjuk med hög feber. Han fick pencillinkur. För min del tog det hela februari att bli frisk, jag beslutade bl.a att inte starta i Tjejvasan för att åtminstone komma till start i Vasaloppet.I februari hade vi schlageryra i Leksand, JW bjöd på schlagerfest och det var en himla trevlig kväll! 

I mars åkte jag Vasaloppet för första gången! Det är mitt starkaste minne från mars. Jag hade inte mycket självförtroende när jag stod på startlinjen, då jag knappt stått på ett par skidor på fyra veckor. Utifrån det tycker jag ändå att det gick väldigt bra, 7.10 åkte jag i mål på. Det var även den månad då Malin och familj flyttade från vår gata till sitt hus. En stor glädje för dem, men jag minns det mest som en tid i tårar och saknad. Det var traditionsenlig bydag i Leksboda.Jag började springa mer efter skidsäsongen, och startade upp "Påskutmaningen".  

Påsken firades i Kinnvallsjösätra. Det fanns inte så mycket snö i april, men vi sprang och jag och brorsan piskade på varandra i tuffa intervaller. Hemma ägnades stor del av fritiden åt att planera inför Limsjön Marathon! Vi kunde även börja cykla landsväg. Det kändes inget vidare de första månaderna... Vi hade en härlig helg i Uppsala med Elina och Per. Lidingöloppet On Tour besökte Leksand, jag deltog på ett hårt träningspass. Planeringsträffar inför Limsjön Marathon avlöste varandra, bl.a med Laila och Krister. April avslutades och maj påbörjades underbart i form av en resa till Motala. 

Och i maj var det dags för det som jag betraktar som årets absoluta höjdpunkt, Limsjön Marathon. Men i maj åkte vi även till Björnparken i Grönklitt med tre förväntansfulla, fantastiska syskonsöner. En del cykling blev det förstås, bl.a. ett 91 km-pass där jag blev så tömd som jag aldrig blivit förr. Den 19 maj var det äntligen dags för Limsjön marathon! En lycklig dag där mina drömmar slog in. Över 80 personer deltog och 11 personer sprang alla 6 varv, en enorm dag i mitt liv. Senare i maj hejade jag på alla löparna i Tjejruset, premiärbadade i Skarbohäll och deltog för första gången i ett 5 km-lopp.

I juni slutade jag på mitt gamla arbete, och började ett nytt. Där emellan hade jag årets sommarsemester, de första veckorna i juni. Inledde sommaren på vår älskade lilla vall, medan resten av Vätterncyklisterna cyklade Siljan Runt. Själv hade jag bestämt mig för att stå över Vätternrundan efter många förkylningar och undermålig cykelträning... Men hur det än var, så stod jag ändå på startlinjen en fredagkväll i juni och inledde mitt livs längsta 13 timmar, en ofattbar fysisk och psykisk utmaning där vi mot alla odds gick i mål! Efter detta började jag ett nytt jobb, sprang sommarsolståndslöpning, firade Elina som tagit examen och midsommarafton i Leksboda. Juni, en månad då det hände mycket!

Outdoor love

Är det konstigt att jag längtar dit innan jag ens åkt därifrån? Att det är som mitt hjärtas hemma? Dagarna är så enkla. Perspektiven förändras snabbt, vad som är viktigt, vad är en nyhet, vad är värt att bry sig om. Frågor om Kaffestugan i Vålbrändan har öppnat, om skidspåren är spårade till Lindalen, om det är folk i stugorna i Långtjärn och vad vi ska äta till lunch, fika och middag är det viktigaste.

När jag såg SVT-dokumentären om Sixten Jernberg så grät jag av längtan och kärlek till Kinnvallsjösätra. Vår fäbod ligger i Malung-Sälens kommun, samma kommun och med samma vidunderliga vildmark och skog som i Transtrand och Lima där Sixten hör hemma. Efter de här dagarna känner jag det starkt, starkare än någonsin. Och jag hoppas att det inte dröjer många veckor tills nästa gång vi far upp.

Vi hade otur med vädret, så var det. Åtminstone i början av veckan,. Tö, snö och regn varvades. Det gjorde att jag tappade en skiddag. Mellan måndag-fredag åkte jag ändå 10 mil. Stavfäste och sådant man är berikad med vid pistade spår finns det såklart inte, men längtan till skid- och turistorternas liv och larm är ändå noll. Oftast helt ensam, bara jag, skidorna, myrarna, skogen. Inga lampor. Inget annat ljud än det från skidornas frasande över snön.

Kinnvallsjösätrakärlek!