söndag 29 juni 2014

En regnig, rosa helg

Lina och jag har haft kontakt på bloggarna ett antal år nu. På den tiden bodde hon i Luleå. Jag minns när hon bestämde sig för att göra en satsning på Järnmannen i Kalmar (Ironman-distans). Sedan dess har hon blivit en triathlet ut i fingerspetsarna. Vi har pratat om att ses så länge och i nu blev det äntligen av! För nu skulle hon ställa upp i Vansbro halv-Ironman. Vansbro ligger ju praktiskt taget bara ett stenkast från Leksand... 

Triathleterna från Varberg campade i vår lägenhet och på lördagen rattade jag över skogen till Vansbro för att heja! Åh, vad jag älskar att supporta på tävlingar! Att det regnade bekom inte mig, jag hade gärna varit där från morgon till kväll. Det är ju bara så kul att vara en del av den fantastiska atmosfären och få se och känna allas prestationer. 
 Ska du heja på Lina, ska du väl liksom vara rosa...
Förhållandena de fick tävla i var gräsliga. Dalarna visade sig från sin sämsta sida. Det var inte ens +10 grader och det regnade precis hela helgen. Jag tror ta mig tusan inte det slutade strila ner för en enda minut... Men med kämparglöd och optimism tog de sig an loppet! Simningen blev ersatt med 6 km terränglöpning. Jag begav mig till varvningen på cykelbanan, där de cyklat 45 km, och bland de snabbare cyklisterna kom "Min Lina" susande. Hon såg så vrålstark ut och fyrade av ett leende.
 När det var dags att växla från 90 km cykel till det avslutade löpmomentet, 21 km, var många deltagare tärda av kylan. Många bröt loppet. Jag förstår dem. Men Varbergsjärn viker inte så lätt. Trots att Lina under växlingen knappt kunde få av sig cykelskor och hjälm, svepte hon snart vidare med sitt lätta löpsteg. Mitt i allt det gråa, regniga, dystra, som en rosa smällkaramell, fylld av explosivitet och uthållighet. Och som hon genomförde loppet! Sjua i sin klass! Jag är stum av beundran!

På kvällen kom hon och hennes träningskompis Ruben till oss i Leksboda. Vi bjöd på mat, ugnsstekta laxfiléer med solrostäcke, färskpotatis, sås, sallad, bröd och en energirik marängswiss till efterrätt. Timmarna gick alldeles för fort, de flög förbi och vi avhandlade många ämnen. Att vi tidigare "bara" haft kontakt på Internet och telefoner, kändes det inte som. Det kändes vemodigt att säga hejdå sent på kvällen, men jag känner mig säker på att vi kommer ses igen.
 Söndagen var en grå historia. Knut brottas med sina tänder, sex stycken uppe nu och de skaver, kliar och besvärar. Dessutom (eller på grund av) har han fått en rejäl snuva med rinnande näsa och ögon.
Vi tog oss ner till fåren för att säga hej och mata dem med kex. Det uppskattade både vi och fåren.

Just nu känner jag mig ganska omotiverad till det mesta utom att ta det lugnt, hänga med nära och kära och fika. Sömnbristen tar ut sin rätt och trots att jag vet att jag både behöver och mår bra av att träna så sitter det långt inne. Jag hoppas att Olsnäsloppet och det faktum att alla syskon med respektive ska vara med, ska ge mig en spark i baken...

onsdag 25 juni 2014

Just nu

En liten uppdatering om livet just nu...

Vår lilla familj har flyttat ut till mina föräldrars hus, mitt barndomshem, där vi är hus-, katt- och blomvakt i ungefär tre veckor.

Jag rodde två gånger i midsommarveckan och det var väldigt fint. Det kändes stort att få vara med.

En förkylning och en hel del lathet pga. sömnbrist har annars gjort juni till en riktig skitmånad träningsmässigt. Nu tar jag nya tag... måste anmäla mig till något roligt lopp i sommar. Olsnäsloppet kanske?

I helgen kommer Lina! Det ska bli så fränt att äntligen träffas i verkligheten. Hon ska tävla i en halv IRONMAN i Vansbro. Vi ska heja på henne och dessutom få bjuda dem på middag efter loppet.

lördag 14 juni 2014

Roddare





Under några år var kyrkbåtsrodden en stor del av mitt liv.

Kyrkbåtsrodd är ju en unik, anrik idrott men för den sakens skull betyder inte att den inte är krävande och tuff. Alla som rott vet ju att det är utmanande, att det är ett kraftprov både för konditionen och styrkan i kroppen.

Varje sommar deltog vi i Stora Siljansrodden, en tävlingsserie med deltävlingar runt Siljan. Det yttersta kraftprovet Leksandsrodden som innebar 6 km rodd, 3 km defiliering till start och 3 km rodd i tävlingsfart. Jag spydde faktiskt aldrig...

Är roddarna klara? dundrade startern ur sin megafon. 20 stycken roddare satt blickstilla i båten med årorna i startposition. RO! Och ljudet och kraften när 20 stycken åror klyver vattenytan i samma sekund och den väldiga båten skjuts iväg av vår gemensamma styrka.

Lika mycket som rodden var fantastisk träning och tävling, var det sammanhållning i laget och föreningen. När vi nu fick höra att en av de verkliga eldsjälarna, som betydde mycket för mig under åren som aktiv, tragiskt omkommit så var det som att försommaren slutade blomma.

Jag skulle kunna skriva så mycket om honom, och rodden. Jag minns så många stunder, de peppande orden när vi klev på bussen efter tävlingskvällarna, när jag och några till sprang så långt vi hann innan bussen hann ikapp oss... efter tävlingsrodden! Besöket en magisk, mörk oktoberkväll i fäbodstugan, där eldar och ljus lyste upp fäboden som en lykta i ett kompakt mörker. Där vi bjöds på äppelkaka och kaffe, eller kanske whiskey.

Och jag kommer aldrig glömma hur han sa åt mig att det var bra att brinna intensivt för något, men ännu bättre att inte lågan brinner ut för snabbt. För att han hellre ville att jag skulle orka brinna i många år.

För honom gällde inte det. Han lyckades både brinna både intensivt och i alla sina levnadsår.

Och nu sätter vi oss i kyrkbåten igen, alla vi som saknar och känner tomrummet efter honom. På måndag ska jag ta tag i åran igen och jag kommer vara mer nervös än inför körkortsuppkörningen för tio år sen. Men det finns samtidigt ingenting jag hellre vill.

Roddarna är klara och vi kommer ro. 

söndag 8 juni 2014

Siljan Runt 2014

Siljan Runt är loppet jag tänkt cykla i flera år, men dit jag aldrig kommit till start... förrän igår! Då stod jag äntligen på startlinjen i Sollerön, och gick i mål på samma plats 120 (126) km senare. 
Fyra stycken cyklister var anmälda i klubb Limsjön Marathons namn! Mannen längst till höger, min svärfar, en riktig cykelamazon som skulle cykla betydligt snabbare än oss andra tre. Min svåger Per längst till vänster, som haft en kort (?) juniorkarriär som cyklist med bl.a. ett träningsläger i Danmark (det låter i alla fall väldigt professionellt) och längst bak min sambo som liksom mig knappt cyklat i år. Men han har ju tidigare visat sig ha ett pannben att avundas, river av ett marathon på lördagen och springer milen på 49 minuter två dagar senare när träningsvärken borde vara som värst. Och den fjärde var ju jag! Bäbismorsan som mest sprungit den här våren, cyklat tre gånger sista veckan för att i alla fall ha låtit rumpan känna på sadeln...

 Härskarteknik alá Jonna style? Liksom hänga framför de andra på bilden?
Kanske inte Pers bästa bild, men jag var ju snygg. 
För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Här står jag efter 4.42 timmar cykling med en snygg dalahäst  min hand. Cykelförhållandena kan ingen i världen klaga på, 20 grader, sol och vindstilla. Göran pep iväg direkt efter start som ett skållat troll och gick i mål en hel timme för oss andra... Jag, JW och piraten Per höll ihop även om de nog kunnat magra av måltiden om de inte släpat på mig runt en ganska stor sjö. Jag var feg första halvan av loppet, ovan att köra klunga, ovan att köra snabbt, ovan att köra nerför, uppför, ja det mesta. Kvicknade till en del efter halva loppet och tyckte det var ganska roligt att cykla.

Vi hade som alltid fantastiska supportrar, och kostade på oss ett extra fikastopp i Östanhol där jag fick pussa Knuts lilla smöriga ansikte. Han satt och sög på ett smörgåsrån som om inget hänt och vi inte alls varit frånskilda hiskeligt många timmar. Vi fikade en hel del, hela tre gånger klev vi av cyklarna för att trycka i oss både mat och dryck. Och en del intogs i farten också... en stor fördel med cykelsporten är helt klart allt fikande du kan ägna dig åt både innan, under och efteråt.

På upploppet i Sollerön körde jag och Per in som värsta Tour de France-åkarna. JW betraktade oss med ett milt överseende och rullade in sekunden efteråt. Han hade ju visat upp sina skills flera gånger under loppet genom att stanna till och heja på sin mamma bl.a., jag cyklar ikapp er jag..! 

Efter målgång fick jag inte ur ena trampan utan fick knäppa av hela skon och kliva ur. Haltade mao omkring på målområdet med en sko och en sko sittande kvar i cykeln.

Kvällen som följde avnjöts en fantastisk grillmiddag, sorgligt nog var jag hiskeligt trött. Typ så trött som man blir av att amma hela nätterna i nästan 8 månader och cykla nästan 13 mil. En solig dag som såhär i efterhand känns ännu roligare!

fredag 6 juni 2014

Världens bästa snällaste lopp - Limsjön marathon 2014

Innan är det hysteriskt. Fast vi planerat allt i så god tid, så stod vi ändå där och packade goodiebags på fredag kväll, ringde tusentals (nåja) telefonsamtal, skickade mail, åkte skytteltrafik ner till Norsbro och Limsjön, packade, planerade, fixade och trixade.

Och så kommer den stora dagen. Det som är som julafton gånger hundra. Jag kan knappt sova en vecka innan loppet. Klockan ringer vid halv sex på tävlingsdagen. Jag har tittat väderprognosen flera gånger under natten. Och ammat. Jag slänger i mig frukost och kastar mig iväg ner till Norsbro för att ställa i ordning starten och vårt lilla sekretariat. Det enda som inte kan göras kvällen före. Låser upp dörrar. Sätter upp startlistor.
 6:45 låg Norsbro ensamt och fridfullt.
 Det var så varmt redan då! Under dagen skulle det komma att bli 30 grader...
 Och klockan närmar sig 08:00 och första start. Den känslan är så mäktig! Alla människor som kommit för att springa Limsjön marathon. Folkmyllret, förväntningarna, fnissen, solen som flödar.


 Representant från vår huvudsponsor XBASE, Emilie, klipper det symboliskt rosa sidenbandet.
 Och de är iväg!

 Snabbast runt på första varvet!
 Snabbaste dam både första och andra varvet.




 Älskade guldgossar! Fyra av mina syskonsöner. Gustaf i gult, 7 år, sprang två varv! 14 km! Det har varit hans mål i ett år, sedan förra året. Lyckan i hans, och våra ögon, när han fixade det! De andra tre tog sig också runt ett varv på egna ben (och cyklar).










 Birgitta och Eva, som mig veterligen aldrig tidigare träffats, krigade sig runt två varv och 14 km tillsammans!







Vi hade ungefär 150 startande under dagen! Vi hade besökare mellan 0-80 år. Målet på 10 000 kr till Cancerfondens Rosa Bandet klarade vi.

7 st. löpare sprang alla 6 varv! De snabbaste löparna under dagen sprang de 7 kilometrarna under 30 minuter. Vi fick uppleva hetta, åska, blixtrar, skyfall... och vi klarade även det.

Limsjön marathon - världens bästa snällaste lopp.

torsdag 5 juni 2014

Älskade bångstyriga barn




Ibland kanske det låter som att det alltid är roligt. Att varenda dag som föräldrarledig är den bästa någonsin. Och jag har faktiskt aldrig varit nöjdare och lyckligare...

men idag var en tuff dag! Ändå sitter jag och tittar på bilder på honom nu och längtar efter honom. 

Maj underbara maj

Nu är maj månad förbi... denna vidunderligt vackra månad med nätter som aldrig mörknar, spirande och sedan exploderande grönska, berusande doft av hägg och så småningom syrén. Och för min del, en fullspäckad månad som kröntes med Limsjön marathon den 24 maj! Det är ju värt ett inlägg i sig.

Jag ska plocka upp bloggen igen nu. Nu har vi en ny dator och det är roligare att blogga då. Men tills jag fått ner en summering om Limsjön marathon - efter Knut min andra bäbis, världens bästa, snällaste lopp - så MÅSTE ni titta på Elinas blogg och bilder. Och på Facebook. 
 Arrangörerna!
 Efter loppet behövde jag vila upp mig. Jag och Elina lassade bilen full av ungar och mat och åkte upp till fäboden. Vi fick mycket hjälp av våra föräldrar där uppe, annars hade det inte blivit någon vila direkt... två pigga bäbisar som håller låda från tidig morgon till kväll! Elina har helt magiska bilder från denna vistelse på sin blogg, Kolla in dem! Alla bilder i detta inlägg är lånade från Elinas mycket finstämda kameraöga.
 Förstår ni att jag nästan vill flytta dit? Det är något visst med skogen och landskapen i Kinnvallsjösätra, Malung-Sälen som ropar på mig... som gör att det känns som hemma.

Det finns drömmar.