9/10 träningspass kör jag ensam. Det är både skönt och tråkigt. Det skulle aldrig fungera att träna ihop med andra jämt, den ofriheten klarar jag inte. Men som idag när jag körde bänkpress på gymmet så kände jag mig rätt ensam. Ingen som står bakom och passar, peppar, att småprata med mellan seten.
Längdskidor kör jag inte så mycket ensam som löpning och styrketräningen. I vintras åkte vi de flesta milen tillsammans, jag och JW. Hade fika med oss att äta efter långpassen. Svettades och slet ihop, delade upplevelser, kvällar i spåret, soliga dagar, många mil.
Långpass i löpning skulle vara fantastiska att köra tillsammans med någon. Jag har i perioder försökt dra ihop ett gäng, med något varierande resultat. Min JW ställer ibland upp och cyklar med. Något även svärfar, pappa och mamma gjort. Ibland får jag med mig någon på en del av passet, känner ingen mer som vill springa i flera timmar.
Men samtidigt gillar jag ensamheten under löpningen. Jag stärks av känslan att jag inte måste ha någon med mig för att genomföra det. Att jag har disciplin ändå. Jag behöver ingen peppning för att genomföra träningspass. Jag gör det själv ändå. Och jag kan njuta av tiden med mig själv, efter vägarna, i skogen.
I morgon ska JW följa med. Då längtar man extra till det passet. Passet där man får sällskap. Jag försöker få med mig storasyster. Erbjuder mig att springa på de mest konstiga tider för att det ska passa hennes liv som mamma till två små barn. Säger att jag vill springa, även om jag redan sprungit. Sucker för sällskap var det... I sommar kommer lillasyster hem. Då blir det mer gemensam löpning. Hon och jag ska krossa gränser.
Jag och JW springer tillsammans - Vintervarvet 2009.
7 kommentarer:
Jonna, jag följer dina tankar om löpning, skidåkning och andra idrottsliga äventyr här på bloggen. Jag måste få säga att du är otroligt inspirerande och levande i ditt sätt att skriva. Det är otroligt härligt att få läsa dina inlägg och jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska gå vägen för dig under vår och sommar. Varma hälsningar Yvonne Lundh
nu sträcker sig inte min träning längre än promenader och sjukgymnastik hemma, men på den tiden då jag faktiskt tränade så blev det mest själv. fast då oftast gruppträning som spinning och dans. på löpbandet peppade musiken. jag är inte så bra på att träna solo, med andra ord. och styrketräningen då? ja, den har varit näst intill obefintlig. jag tröttnade helt ett tag, men nu känner jag mig svältfödd på all träning och ser fram emot att börja träna med anna w på eriksdalsbadet. pepp!
Ikväll ska Per cykla med mig när jag springer. Springningen är det jag nästan inte står ut att genomföra ensam. Hinner tänka på varje steg och hur jobbigt det är alltför mycket. Borde kanske satsa mer på musik i öronen. "Krossa gränser"? Jag blir lite orolig. Intervaller är en sak, men att springa längre och snabbare känns gruvsamt.
HEJA HEJA!
jag är impad av din disciplin som jag inte är i närheten av. pratade med slans om detta o vi kom fram til att det är du som är mest tävlingsmänniska vilket märktes rätt tidigt då du ville tävla o utvecklas med din häst medan jag o slans var nöjda med att skritta runt lite :)
Jag är definitivt en sucker för sällskap! Ibland när jag tror att jag ska få med mig någon, och denna sen inte följer med, är det lätt att jag ställer in... tyvärr! Som tur är (eller väldigt medvetet) tränar jag och jon på samma gym och det är skönt att åka dit tillsammans även om man tränar olika saker:)
På gymet klarar jag inte att köra själv, om jag inte har specialpass som bara jag vill köra (typ spyhink, då). Annars tycker jag också att det hade varit kul med sällskap, men det måste ju vara någon jämnbra och som inte MÅSTE vinna eller vara bättre än mig. Svårt att hitta.
om jag blir frisk nångång ska jag springa med dig några ggr :) kramar
Skicka en kommentar