Stockholm marathon 2011

I fredags åkte vi ner mot Uppsala - Stockholm och vårens stora kraftprov - Stockholm marathon. Innan det laddade jag, storasyster och JW med chokladbiskvier och kaffe. Det är mycket man ska komma ihåg...
På lördagens morgon kändes det ganska så bra! Jag hade sovit, pressat i mig frukost, gått på toaletten... allt det där viktiga som måste göras innan ett långlopp! Jag, JW och svärfar begav oss sedan mot Stockholm, Östermalms IP och Stadion. Där hämtade jag nummerlapp och träffade Sofie! Bästa Sofie som ordnat en peppträff innan start. Jag fick träffa andra bloggare också, det var himla kul! Bl.a. Staffan som inte skulle springa men var glad ändå, Jan (vars marathontatuering syns på bilden av mig och Sofie) och Anneli. De gjorde helt otroliga tider alla tre!
Jag och Sofie innan starten. Jag startade 11.40 i startgrupp E. Min tanke var innan att springa med farthållarna, för att få hålla ett jämnt 6.00-tempo hela loppet igenom. Det är ett tempo jag vet att jag behärskar, de flesta långpassen har legat på cirka 5.50-tempo eller strax under. Hittade två farthållare med ballonger/flaggor och tog följe med dem när startskottet gick! Stämningen var pulserande och det skulle bli så kul! Första stegen kändes bra, men efter en kort tid tyckte jag att det kändes som att det gick i en väldigt ojämn hastighet. Det gjorde det också. Det var även väldigt stressande att "inte tappa bort" farthållarna. Ibland fick jag spurta ikapp dem, och zick-zacka för att komma fram.
Vid 5 km såg jag mina underbara supportar för första gången! De jublade och jag kände mig så stark och stolt med ett sådant stort team med mig. Efter 7-8 km valde jag att släppa farthållarna. Och redan då kände jag mig seg, efter så kort bit! Passerade Västerbron, och sedan 10 km på 59 min. Det var helt rätt i tid, men jag fick slita ont för att hålla den farten. Den där lätta känslan som jag brukat haft under långpass (under de 2 första milen/timmarna) fanns inte.
Även 15 och 20 km passerades i planenlig kilometertempo. Men pulsen var hög, magen krampade, jag hade håll. Min mamma noterade vid 18 km att jag såg trött ut på blicken. Efter att ha passerat halva sträckan 21.1 km så fick jag snabbt gå på toaletten. Det kändes tröstlöst, jag var så trött och hade hälften kvar! Vid 25 km hade jag sprungit i 2.32 h. Och jag visste att jag troligen hade nästan 2 h löptid kvar. Det kändes oändligt. Många tankar passerade, aldrig mer marathon, varför, varför, varför utsätter jag mig själv för detta... vilket skitlopp... vilken skitdag...
Mina höjdpunkter var att få se min familj och vänner. När jag äntligen kom av varvet ute på Djurgården/Gärdet och tillbaka in i stan så visste jag att jag skulle få "träffa" familjen. 30 km, jag måste klara mig till 30 km... där skulle de stå! Och där stod de, de jublade och hejade, min föräldrar, svärföräldrar, syskon, kusiner, farföräldrar och vänner som fanns på plats för min skull! JW sprang med en bit och jag var så emotionellt urlakad och tömd på självförtroende att jag nästan grinade när jag såg min fina sambo peppa och heja som en galning. Att bryta loppet fanns inte! Jag hade ju lovat dem att gå i mål, om jag så skulle krypa. De skulle inte ha åkt dit utan att ens få se mig gå i mål!
Mellan 30-42 km tappade jag hela tiden i fart och placeringar. Jag räknade bara kilometer för kilometer, orkade inte tänka tanken att det var 12 långa km kvar. Drack vatten, sportdryck, åt druvsocker och energy bar. Jag tänkte ut att även om jag skulle börja gå sista milen så skulle jag hinna i mål under 6 h, och få medalj och t-shirt. Samtidigt så insåg jag att det skulle vara i princip lika tungt att gå snabbt som att jogga superlångsamt, och jag ville hellre springa så länge det om möjligt gick. Min svärfar stod vid 37 km och gav mig en sista kick inför mål. Vid 38 km kändes det mördande långt med 4 km till. Men bara jag tar mig över 40 km... och 40 km passerades på 4.11. Nu blev enda målsättningen att inte försämra Köpenhamnstiden! Sista kilometern kände jag ett uns av löparglädje, jag insåg att jag skulle ta mig i mål. Alldeles innan jag svängde in på Stadion stod fina Annika och ropade Heja Jonna! Jag hann tänka att hon är precis lika söt i verkligheten som i bloggen. Jag såg på klockan att den närmade sig 4.25... och då fick jag eld i baken! Och när jag sprang in på Stadion - och särskilt när jag passerade det hörn där de flesta av mina supportar stod (över 10 st på samma ställe!) så kände jag mig som en världsstjärna! För de jublade så det hördes över hela Stadion, jag lovar. Det gjorde att jag orkade passera ett 20-tal löpare innan mållinjen.

Den officiella tiden stannade på 4.25.21 - exakt 30 sek snabbare än i Köpenhamn. Det är ingen bra tid och jag är inte nöjd med den tiden. Men som hela loppet kändes igår är jag glad att jag ens tog mig i mål. Det var ett slit från första kilometern till sista, det kändes inte som att jag hade någonting gratis. Det kändes som att jag inte tränat löpning alls på ett år ungefär. Tiden jag ville uppnå - under 4.15 - kändes långt borta.

Jag är besviken att mina fina långpass kändes så långt borta. Jag har sprungit 25-26 km i 5.48-tempo och känt mig PIGG. Därför hade jag kallt räknat med att marathonets första 2.5 h skulle bli en behaglig resa. Inte att jag skulle känna mig trött innan en mil var passerad! Jag hann bestämma mig många gånger under loppet att jag aldrig mer ska springa marathon. Nu vet jag inte... Men jag är ändå "bara" 26 år, jag har många år och chanser på mig att bli en snabbare marathonlöpare om det är det jag vill göra.

TUSEN TACK till mina underbara supportrar som sporrade mig genom hela loppet! Utan er hade jag aldrig kommit i mål! Både ni som var på plats och ni som fanns hemma.

Idag känner jag mig helt ok, jag går bara lite som en anka...