Vasaloppsvankelmodig

I fredags hämtade vi ut nummerlapparna och ändrade vår seeding, utifall att det ändå skulle bli start. Hela Mora kokade av liv och adrenalin, Stafettvasan och Skejtvasan avslutades och även jag började koka... Vill, vill, vill åka på söndag! Men...På lördag förmiddag var det dags för en liten testjogg. Vi joggade upp till Långtjärn, var ute kanske en kvart allt som allt. Jag kände mig helt färdig, hjärtat pumpade frenetiskt, pulsplockan viasade att jag var upp i över 190 i puls (kan det stämma?), svetten rann. Jag insåg där och då, med solen i ögonen i mitt älskade Vallen, att det inte blev någon start för mig. Några tårar föll men jag var ju förberedd. Att ligga sjuk i en vecka och sedan "värma upp" med Vasaloppet är ingen bra idé. JW hade en envis hosta men sa att han kände sig ok och ville åka. På kvällen pluggade vi Vasaloppskontroller, åt pappas Vasaloppspasta och försökte somna tidigt. Klockan ringde 5:10 och jag studsade upp för att koka gröt åt familjens enda åkare. En åkare, sex medföljande supportrar! Inte dåligt. Jag var nervös för JW slutade liksom aldrig hosta men han ville åka och var peppad och laddad! Vi kom fram i bra tid till starten (gick över älven). Vid starten i Berga by sjöd liv och aktiviteter, och tusentals och åter tusentals skidåkare vimlade omkring. Det var faktiskt en upplevelse att vara där, även om det gjorde lite ont i hjärtat att liksom inte riktigt få vara en del av alltihopa. Jag ville också gå omkring med nummerlapp och pjäxor. Men jag gav mig fasiken på att vara världens bästa och mest seriösa supporter. Vi hittade på kompis Magnus och vid 7.30 snåret skickade vi in dem i deras startfållor. JW startade långt bak i led 7. (Vi kom inte så tidigt att vi hann placera ut hans skidor bättre i fållan)Span på Andé Pops innan starten går... Starten har gått! Efter det begav vi oss till Mångsbodarna. Smågan är svår att ta sig till som supporter, men Mångsbodarna går bra. Vi fick sms-rapporter (Vasalopps-appen var stendöd) om åkarnas framfart, och JW höll i bra även om det tar tid att ta sig fram till Smågan. Vid Mångsbodarna, 24 km från start hade han kört in tid och cirka 200 placeringar. Vid kontrollen tyckte vi att han såg pigg och spänstig ut, men han sa själv att han kände sig trött och matt och så var det ju.

Efter det begav vi oss till Risberg, nästa kontroll 34.5 km från starten. JW körde förbi och hade plockat ytterligare minuter och placeringar. Mellan Risberg och Evertsberg såg vi JW i spåret (från bilen)flera gånger. Han åkte så fint och med bra teknik, till skillnad från väldigt många andra...

Nästa kontroll var Evertsberg, drygt 47 km från starten och över halva loppet kört. När JW kom dit, visserligen i god fart och stil och med en beräknad måltid på cirka 8.15, var han dock helt slut. Det hade han varit ända sedan 1 mils åkning visade det sig. Det var så klart inte bra alls, när han åkte Kortvasan 30 km i betydligt snabbare hastigheter såg han ut att kunna några mil till i samma fart. Efter viss tvekan beslöt han sig för att bryta loppet i Evertsberg. Med halva loppet kvar, en kropp som inte kändes frisk och noll energi fanns det inte så mycket att fundera på. Med facit i hand kanske JW inte skulle startat heller. Han hade ju inte varit frisk han heller, men ville ju så himla gärna åka. Besvikelsen efter ett bryt är stor, all tid och möda som lagts ner, men trots det kan man inte riskera att förstöra kroppen, pressa sig i timme efter timme när man inte ens är frisk. Vi har ingen aning om vad det får för konsekvenser.

Nu är skidsäsongen över för oss. Fast inte riktigt... jag har tänkt fortsätta åka ett par pass skidor i veckan så länge det finns snö och spår, som komplement till löpträningen och under tiden jag successivt utökar löpmängden.

Visst är det en hemsk besvikelse för oss båda att ingen av oss fick åka i mål idag. Med risk för att låta stöddig, men jag tror att både jag och JW skulle kunna åkt på bra tider på Vasaloppet utifrån den träning och de tävlingar vi genomfört. Men idag kunde ingen av oss göra sig själv rättvisa. Och jag är glad att ingen av oss är så dumdristigt stolt att vi till varje pris skulle genomföra loppet.

Nu när allt får sjunka in kommer vi ändå ta med oss massor av positiva saker från den här säsongen. Vi har presterat bra resultat och tider både på träning och på Orsaloppet (JW) Kortvasan (JW) och Tjejvasan (jag). Vi har tränat strukturerat, med kvantitet och kvalitet, vi har utvecklats enormt som skidåkare och den utvecklingen bär vi med oss till nästa säsong... För nästa års Vasalopp, då...