På önskelistan

När jag satt och filade på årets önskelista så kom jag fram till att en regntät cykeljacka är något jag verkligen önskar mig!
Herre gud alltså! 2012 har det regnat, regnat, regnat. Att cykla Vättenrundan var mer som att cykla genom Vättern, än runt Vättern.

Och så ramlade jag över en bild på denna regntäta cykeljacka... Den skulle jag verkligen vilja ha av tomten!

Jag önskar mig även ett antal par skor, till workout, spinning, löpning, pjäxor... Min skogarderob är i akut behov av uppgradering. Ett par högklackade skor skulle inte vara fel heller.

Vad önskar du dig i julklapp? Förutom fred på jorden, ingen fattigdom och bromsad miljö- och klimatförstörelse. Det önskar jag mig också.

Nedräkning

Bara tre arbetsdagar kvar... sen smäller det! Årets adventspysseldag!

Jag har fortfarande ont i halsen. Det enda som är bra med att inte kunna träna är att jag hinner mycket annat. Det finns så mycket tid när inte halva kvällen går åt till träning! Jag hinner laga mat, fixa hemma, elda, gå en långpromenad med sambon, spika upp tavlor...

Och det enda tråkiga med att göra så fint hemma, är att jag aldrig vill åka bort sen.

Den bästa tiden, det är den före jul. Från fredagen före första advent, fram tills juldagen. Det är liksom jullycka hela dagarna långa... korta...

Nåja, man kan väl konstatera att man (jag) inte alltid är på topp direkt, inte i bloggandet heller. Bättre blogginlägg har skrivits, men ibland kanske något är bättre än inget? Eller är inget bättre än något dåligt?

Färg i november

Det finns färg i november också.

Det gäller bara att leta ordentligt.

Ungefär som med livet, det finns alltid ljusglimtar, guldkorn, silverkant och färgklickar. Om man bara letar lite.

Den här helgen har jag fått ont i halsen. Tråkigt såklart, men kanske till viss del en förklaring på min extrema trötthet sista tiden. Men jag har haft det bra ändå. Vi har bakat tjockbulla, jag har haft myskväll med två små killar 2 och 4 år, jag har sett Vinterstudio och krattat löv.

Fredagsfint

Jag längtar löjligt mycket efter de här vyerna. Just den här vyn ser jag på skidor, på vägen till Fejmån.

Jag längtar jag längtar jag längtar... men det borde inte vara alltför långt borta? Och sen ska jag ta mig sjutton åka skidor varenda dag så länge det finns en snöflinga att åka på. Och jag ska ränna upp till Kinnvallsjösätra så fort jag får chansen.

Nu är det fredag! Jag har problem med uppdatering av nya bilder på bloggen, Blogspot säger att mitt bildkonto är "fullt"! Någon som vet hur detta problem kan lösas?

En härlig helg önskar jag er!

Karin 80 år!

Idag, den 22 november, fyller världens bästa Karin - min fästmans farmor och litegrann min bonusfarmor - 80 år!

Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är att Karin finns i vårt liv! Hon är den mest omtänksamma, kluriga, påhittiga, söta och tuffa man kan tänka sig. Karin är aldrig omöjlig, hon är alltid pigg på att hitta på saker och ser även till att saker händer. Nyfiken och alltid intresserad av att lära sig nya saker, Karin läser min blogg, är aktiv både på Facebook och Twitter och uppdaterar sig om vad som händer. Det känns så lyxigt att ha fått lära känna dessa underbara människor, att ha fått en utökad familj där Karin och Bernt ingår.

Jag längtar alltid till Motala och våra besök där, eller efter att de ska komma hit. Så många härliga minnen vi har från alla turer dit, så glad jag är varje gång vi stiger in genom dörren till deras gröna lilla hus. Och nu är det bara några veckor innan vår nästa helg där, traditionsenligt vid andra advent.

Stort grattis till dig! 

BANG BANG ORANGUTANG

Jag BANGADE på dagens snabbdistans. Jag tänker inte rada upp någon lam ursäkt (det går alltid att hosta fram några...), det var en ren bangning. Jag orkade verkligen inte. Jag har världens sämsta självförtroende i löpning just nu, och att pressa mig till max i en snabbdistans kändes inte lockande. Det känns inte som att jag är där ännu. Istället cyklade jag till gymmet och genomförde ett pliktskyldigt mage-rygg-pass.

 

Det enda jag vill just nu är att fika, lyfta bänkpress och åka skidor. 

Och ibland blir jag så sorgsen när jag tänker på världen vi lever i, det här jordklotet som vi delar, människor och djur. Det är ett faktum att vi snart inte ens kommer kunna åka skidor, att våra årstider kommer suddas ut till en grå massa. Och att vi inte kan åka skidor kommer vara det minsta problemet. 

Ibland känns det bara hopplöst. Och spelar det ens någon roll vad vi gör när USA under 2011 släppte ut mer växthusgaser än någonsin tidigare? Det här oroar mig mycket i perioder, det är slitna ord men vad vill vi lämna över för jordklot till våra barn och barnbarn? Vad kan jag göra, vad kan du göra? Någonstans måste alla kämpa och dra sitt strå till stacken, även om det bara handlar om att åka kollektivt när man kan, äta mer vegetarisk mat och inte slösa på vattenresurserna. Små slattar i träningsvattenflaskan kan du t.ex. använda till att vattna blommorna med! 

I morgon...

...ska jag tydligen springa snabbdistans med orienteringsklubben. De har fartträning på onsdagar och jag får vara med, de är så hemskt gulliga! Men inte gulliga nog att avstå från det mest fruktade passet i min värld.

Snabbdistans är det mest tävlingslika träningspasset. På en snabbdistans ska du pressa dig i ett snabbare tempo än ditt vanliga distanstempo, kanske en något kortare sträcka än dina vanliga distanspass. Mina snabbdistanspass har ofta varit 5-7 km. Jag har ingen aning om vilket tempo jag kan hålla under en snabbdistans för tillfället. Mina löppass sista tiden har varit katastrofala, mitt vanliga distanstempo har nästan sänkts med 30 sekunder per kilometer i snitt. Och benen känns så tunga, så tunga. Ska det aldrig vända? Något enstaka pass har känslan varit bättre, men det går ändå fruktansvärt sakta och det känns som att jag kryper fram.

Snabbdistans kan även vara ett hemskt roligt pass. Jag sprang snabbdistans med orienteringsklubben en gång för länge sedan, den gången kände jag mig stark, lätt, oövervinnelig. Snabbdistans när känslan av flow är med en från första stegen, då är det fruktansvärt roligt.

Något säger mig att i morgon blir det mer utav kriga, kriga, kriga.

Löpare som sticker iväg på varv 4, Limsjön marathon

Årets tråkigaste dag?

Idag är det tydligen årets tråkigaste dag. I alla fall enligt P4 Dalarna.

Det är mitten på november, en tisdag, veckan före lön, +5 grader och regn.

Men, det finns en slags lycka i tristessen. Att livet just nu är så lugnt, friskt och bara vankar på framåt. Att jag kan känna tristess men ändå uppskatta tristessen, ibland till och med mer än stressen i maj och juni. Allt har sin stilla gång, en lång rad av novemberdagar.

Fast jag har sällan tråkigt. Jag har egentligen aldrig känt igen mig i uttryck som att det inte händer något, eller att det är så tråkigt. Jag blev inbjuden att vara admin i en Facebook-grupp som heter Händer i Leksand. Det finns även en hashtag på Twitter med samma namn. Ofta blir det någon slags masspsykos av människor som gnällgillar saker. Det är bättre då att se till att något händer, eller tipsa andra om vad som faktiskt händer.

Ta exempel Leksand och vad som händer respektive inte händer i denna lilla ort i Dalarna. Det kan ibland tyckas finnas ett utspritt missnöje för att det inte händer någonting. Innan man ropar ut dessa åsikter tycker jag man ska fråga sig själv...

- Vad gör jag själv för att det ska hända någonting där jag bor?
- När saker väl händer (nya restauranger och caféer öppnas, konserter eller utställningar hålls, motionslopp anordnas, marknader arrangeras...) är jag då där? Deltar jag?

Eller sitter jag hemma och gnällgillar en Facebook-status?

Det är bara att inse, saker HÄNDER inte av sig själv. Vi måste själva se till att det händer.

Okej, jag inser att jag låter som världens präktigaste människa. Det är helt okej att tycka att det är tråkigt också. Och att idag är världens tråkigaste dag. Och november är en trist månad...

Nytt rekord i bänkpress

Att gå och träna klockan 15.00 har sina för- och nackdelar. Man skulle ju kunna tro att det är lugnt i gymmet då, men det är knökfullt med skolungdomar. Det dunstar av tonårssvett och testosteron. Några tjejer går omkring och drar oinspirerat i maskinerna. Dessutom slåss jag och tonårskillarna om samma vikter...

Min träningsvecka kunde hursomhelst inte börjat bättre! Ett nytt bänkpressrekord! Ett antal uppvärmningslyft och sen lassade jag på, 50 kg. 5 + 5 + 3 repetitioner lyfte jag. Kanske kan jag våga något ännu tyngre maxlyft framåt jul? Med passning... Det hade jag inte idag och det är synd.

Därefter öste jag på med maxstyrka så det visslade om det. Maximalt 3 x 5 rep plågade jag axlar, bröst och biceps med. På bicepscurl använde jag 10-11 kg hantlar, det sved ordentligt i musklerna.

Efter en timme i gymmet kände jag mig mer än nöjd. Nu ser jag fram emot en träningsvecka som förhoppningsvis kommer innehålla mer av allt, både kvalitet och kvantitet. Fler styrkepass, fartträning med orienteringsklubben och kanske skidträning till helgen.

Har jag förresten sagt att jag älskar friskvårdstimmen? Vilken lyx det är! Klockan 16:30 var jag hemma och hade tränat! Kvällen kunde jag sedan ägna åt brödbak och slappande.

Sporty sunday

När jag vaknade i morse visste jag att jag ville träna två gånger, men vad? Egentligen ville jag till gymmet och köra nya maxtester i bänkpress, men samtidigt så ville jag ut i dagsljuset som det inte finns så rikt av nu.

Jag började med löpning. JW cyklade med mig och puffade på mig med små kampsånger. Hans favorit är Jag bara rullar fram... Benen var riktigt sega och värkte, men efter 6 km löpning lättade det. Slowstarter - ja! 12.5 svettiga kilometer i långdistanstempo och en ordentlig dos dagsljus in på kontot.

Hemma var middagens förberedd, saffranslax med pressad potatis... Underbart gott! Klockan 17.00 köpte jag ett pass Intervall-Flex på Friskis&Svettis. Inget höjdarpass enligt mig, dålig musik och jag kände ingen större entusiasm. Jag tyckte även att flera av övningarna var märkliga och det var svårt att känna vart det skulle ta någonstans.

Nu känner jag mig riktigt peppad inför en bra träningsvecka! Nya persförsök i gymmet, fartträning med orienteringsklubben (snabbdistans hörde jag, jag har redan ångest...) och kanske, kanske, kanske en snöpremiär till helgen.

På äventyr i badhuset

Strax före tio i morse mötte vi upp tre förväntansfulla killar, tre av mina syskonbarn 4, 4 och 6 år. Vi ska på äventyr igen, sa Gustaf. För det är ett äventyr att besöka simhallen tillsammans! Några timmar av bad och lek, farande i små och stora rutschkanor, paus för saft och bulle, mera bad och därefter dusch och hemfärd till oss. Där myste vi i soffan, åt korv med bröd och kollade på film. Det gick som en dans att vara vikarierande trebarnsföräldrar men lite utmanande också med tre glada, pigga barn studsande i vattnet.

Ni vet, en sådan där dag som jag blir alldeles varm i hjärtat av! Jag ser fram emot en sådan här dag som om det vore julafton. Längtar, och känner mig nästan sorgsen när dagen är slut. Vilken tur att jag vet att vi kan låna barnen igen och igen för att hitta på nya äventyr tillsammans.

Lek i brutalbänken

Idag stod gymträning på programmet och hela dagen såg jag fram emot det! Mage, rygg och triceps skulle få sig en rejäl omgång. Viktiga skidåkarmuskler, som används hela tiden vid skidåkning. Brutalbänken som numer finns på gymmet är en favorit. Även triceps i dragmaskinen, rygglyft med viktplatta och massa annat skoj! Att vara på gymmet är lite som att vara barn på nytt, man får verkligen leka med alla favoritleksaker... Jag hade finfint sällskap och fick för en gångs skull några bilder tagna.

Långt utanför comfort zone

Orienterare är tokiga... och jag gillar det! Jag halkade in på deras intervallträning i kväll efter en inbjudan från min kometsnabba vän Anna-Karin. Backintervaller stod på schemat. Backintervaller i min värld betyder löpning till Åsleden (i dagsljus) eller löpning upp- och nerför en backe. Ganska jobbigt, inte så häftigt.

Men så gick det inte till i kväll! Det var på med pannlampor och rätt ut i en svart skog. Varför hålla sig till elljusspår när det finns små stigar långt borta från tillstymmelse till ljus? Jag var livrädd att springa bort mig, och fick tugga på för att inte tappa löparna framför mig. Benen var tunga, de är ju aldrig något annat känns det som, men det var ändå så roligt att springa med motiverande sällskap och få ett tufft pass serverat! Det pep i andningen av ansträngning och jag blev ordentligt trött av alla backar vi avverkade... korta, branta och långa flacka. En del i djup sand! En del över mossa, rötter och stenar. Efter passet kände jag mig skönt trött och mör i hela kroppen. 

Nästa onsdag är det på´t igen. Det är bara att slänga sig ut ur komfortzonen, det ska kännas att jag lever! 

Snart, snart, snart!

Det är bara drygt en månad kvar tills julafton! Och bara några veckor kvar tills första advent... Jag längtar så mycket efter julen! Inte bara juldagarna, utan hela december månad. Jag älskar det.

Idag fick vi veta att Sarah Dawn Finer blir årets julvärd. Ett lysande val enligt mitt tycke! Och årets julkalender blir en uppföljning av Greveholm. Greveholm har jag ingen relation till, men det blir säkert fint. Vi älskade Tjuvarnas Jul och missade inte ett avsnitt!

Och snart, snart börjar alltihopa. Julen börjar med fredagen före första advent. I fem års tid har jag tagit ledigt just den fredagen för att julstöka, städa, lyssna på julmusik och sätta upp julgardiner och adventsstakar. Om jag ska vara ledig i år också? Det behöver ni inte ens fråga!

I år längtar jag även efter skidåkning, att klä vår julgran, tända brasor på kvällarna, äta skinkmackor... ja, efter alltihopa!

Jag springer, jag lever

Jag åt en halv banan och drack ett glas ljummet vatten, sen drog jag på mig kläderna och sprang iväg. Nyss hemkommen från en arbetsdag, utan chans att få springa i solsken. Nu är det mörkt både när jag går till och från jobbet. Men ändå, jag kan springa. Det är det inte alla som kan.


Mörkret var kompakt, jag valde ändå att springa ner på icke upplysta stigar. Strandpromenadens kolsvarta delar. Ingen snö som lyser upp, inget irrande sken från pannlampa. Kanske är det knäppt. Jag såg inte min egen hand framför mig. På ena sidan älven, på andra sidan skog, kyrkogården, Hildasholm. Men jag känner mig inte rädd i mörkret. Jag vet att stigen är platt och utan hål och rötter. Jag vet var den svänger. Och stjärnhimlen gnistrar ju aldrig så vackert som utan störande lampor.

Det var inte någon vidare pigg runda idag. Men jag fick uppleva saker, känna saker, jag springer, alltså lever jag. Jag lever bra.

Det var den helgen det!

Helgen har försvunnit i ett nafs! Vi inledde storstilat, med att bjuda hem nio kära vänner i fredags kväll. Hämtpizza, mousserande vin, sprakade brasa och prata ikapp tills sena kvällen. En väldigt bra fredagskväll!

Under lördagen bakades det bröd till kvällens fest, sen sprang jag 11 km i skapliga 5.30-tempo. Det räknar jag som ett stort steg i rätt riktning, framför allt för att känslan i kroppen var lätt och stark. Det kändes som att den här gången var det inte bara huvudet som ville springa, utan hela kroppen ville bli trött och avverka kilometer efter kilometer.

På kvällen vankades en rysligt trevlig fest för min svägerska som fyllt 30 år! En god buffé, härliga människor och dans! Jag hoppas att lillasyster kommer med en bildkavalkad från detta sen.

Idag firade vi pappa med hans favorittårta. Jag pysslade hemma, och cyklade iväg till gymmet och insåg någonstans där att jag glömt äta lunch! Tårta blev visst lunchen idag... Det har nästan aldrig tidigare hänt att jag glömt en måltid. Hursomhelst var det en bra uppladdning, för jag orkade i bänkpressen lyfta 1 x 8 rep på 40 kg och därefter 2 x 3 rep på 50 kg! Äntligen 50 kg! Skakig men glad var jag efteråt, ett bra bröst-bicepspass.

Och nu, en stunds av lugn och ro i vårt hem. God middag, rosta müsli, läsa bloggar, se på tv, tända en brasa... Den här helgen har på så sätt innehållit allt man kan önska!

Den här hösten

Pust! Den här hösten alltså! Nu har ytterligare en vecka gått och allting blir halvgjort eller halvdant. Bloggen blir lidande, vi har saknat Internet och sanningen att säga känner jag inte större inspiriation heller.

Det har varit en mödosam höst, det har jag redan nämnt. Inte bara för oss, det är många som mått dåligt, det har hänt mycket tråkiga saker. I jämförelse med vad andra gått igenom, och går igenom, har jag det väldigt, väldigt bra och trivs i grunden så förbannat bra med mitt liv.

Men för första gången på flera år har jag känt en brist på träningsmotivation. Jag har tränat ändå, inte lika mycket som vanligt, men det har inte gått lätt. Men jag vet att jag behöver det, jag vet att det kommer att vända. Snart känns passen lätta igen.

Och jag är någonstans en obotlig optimist. Nu kommer snart snön! Det är snart advent! Vi ska åka till Motala om några veckor! Vi är färdigflyttade! Det är fredag! I kväll ska vi träffa kära vänner och i morgon ska vi på fest!

En helg i november

Det kan ju vara tråkigt, trist och grått. Och så kan det vara alldeles underbart.

Helgen i Kinnvallsjösätra var precis sådär som jag önskade. Jag och JW, mamma och pappa, Gustaf, katten Wilma och hunden Greta. Snö, som visserligen smalt som smör under helgen, snölykta, mjuk pepparkaka, kokkaffe, korv med bröd, rödvin, renstek, köp av närproducerad getost och ägg, promenader, kramar, Den försvunna Diamanten, Skavlan, Så mycket Bättre och Downton Abbey, godis, en löptur i dimman.

Sådär underbart att jag nästan blir tårögd när jag ser tillbaka på bilderna.

TACK!

Bloggen är fantastisk, vilken källa till kunskap och uppmuntran!

Såklart ska jag nu ta några dagars löpvila. Hjärtat vill springa, men inte kroppen... Jag har dessutom fortfarande värk i vaden, som en molande spänning mitt på vaden.

Idag drog jag på spinning, i morgon blir det styrketräning! Variation förnöjer. Även om jag vill kunna utesporta, och det verkar dröja ännu några veckor innan jag får gå på snö...

Dagsläget

Min egen träning just nu går inte särskilt bra. Jag vet inte riktigt vad som är fel men de "lätta" passen där jag känner ett flow är lätt räknade. Överlag går styrkepassen bättre än löpningen - som går riktigt kasst. Innan Lidingöloppet var jag sjuk. Slet mig sen igenom loppet. Efter det har det känts tungt. Inte har jag tränat särskilt mycket heller, 21 h i okt, ett bottennapp. Jag har alltså vilat en del i försök att piggna till, men utan resultat. Det kanske hade varit bättre att helvila en vecka... Bättre drag i november önskar jag!

Lina!

Nu måste jag skriva om Lina! Lina är Smålandstjejen boende i Varberg, en lovande triathlet som har en enorm kapacitet och förmåga. Vi har haft mycket kontakt via bloggar och mail senaste åren, genom mot- och medgångar, så där så som livet är...

Lina är den enda jag känner som gjort en Ironman! Ni vet - 3.8 km simning, 18 mil cykel och 4.2 mil löpning i ett svep! Den dagen hon blir elitidrottare på fulltid ska jag säga upp mig och bli hennes supporter... Hon gör liksom allt med ett leende och alla träningstimmar tycks hon göra med samma glädje och energi. Dessutom är hon så rar, ödmjuk och peppig, strösslar komplimanger och värme omkring sig!

Vilken tjej! Jag är mest ledsen för att vi bor så långt ifrån varandra och aldrig får till att träffas. Men 2013, då måste det ju bara ske.

Sen undrar de varför man bloggar och gillar sociala medier? Annars hade jag ju aldrig lärt känna de här härliga människorna över hela landet!

Ut, och in i mörkret

Idag var jag verkligen, verkligen inte sugen på att ge mig ut och springa.

Ni vet, känslan... Efter en arbetsdag, blivit serverad en god middag, pysslar hemma, spikar upp tavlor, pöser runt. Byta om till löparkläder, buff, reflexväst...

Ut skulle jag. Och ute var det kolsvart. Lika svart som att bege sig in i ett värkande, ångestfyllt bröst.

Isfläckar, slask och tö. Varje steg kändes tungt och trött. Inte en levande själ ute, men med det finns det ju fördelar också. Ingen som såg min eländiga uppsyn, ingen som hör om jag pruttar.

Nu kanske ni tror att det kommer att komma ett, men det var ändå så himla fantastiskt härligt hallelujah träningseufori! 

Nej, det var nog mitt minst inspirerade löppass på länge. Fast det är klart, soffan skulle inte känts lika skön nu om jag inte tagit mig ut. Och jag fick en daglig dos med frisk luft!

En löptur i Turkiet... Var det verkligen bara några veckor sedan vi var där? Nej, nu längtar jag efter skidåkning. Basta. Tur att det ryktas om att de börjat packa snö i Källan...

Män som tjurar och kvinnor som svanar?

Idag på gymmet när jag öste på med axelträning, tänkte jag på när en kvinnlig gruppträningsinstruktör sade att vi kvinnor skulle passa oss för att träna vissa muskler för mycket, för vi vill ju inte få tjurnackar. Nä, vi vill ju ha smäckra svanhalsar, vi kvinnor. 

Jag blir ganska bestört när jag tänker på det, men där och då kom jag mig inte för med att reagera.

Är det så, att man som kvinna och man uppmuntras till att träna olika saker av utseendemässiga skäl? 

Jag skulle nog svara ja på den frågan. Som ett exempel, på  mitt gym består spinningpassen av 85 % kvinnor. På gymmet är det 70 % män. Det är fortfarande det klassiska, kvinnor fostras till att framför allt vara smala och slanka, medan män ska vara muskulösa. En väldigt trång norm, som mig veterligen leder till mycket dåligt mående och dåligt självförtroende hos både kvinnor och män som inte passar in i normen. 

Oneways reklam var ett ytterligare exempel på detta, och det gör mig så förbannad! En bekant till mig skrev så klokt (...)Har sett en annan reklambild från samma märke, med lättklädda kvinnor som posar på fjället och bredvid, en atletiskt man som tävlar. De visar ju tydligt vilken bild de har av män och kvinnor i denna värld. Kvinnor som objekt, män som subjekt, kvinnor som passiva, män som aktiva. Inga ideal vi behöver!

För mig har det tagit många år att försonas med min kropp. Jag kan med sorg minnas hur jag som tonåring drömde om att vara liten och tunn, jag såg framför mig hur jag skulle glida omkring i oversizekläder som skulle hänga löst på min tunna lekamen. En ouppnåelig dröm då både jag och min storasyster ärvt vår pappas mer muskulöst byggda kropp. 

För mig har kärleken till träning gett mig en helt annan syn på min kropp. Jag kan villigt erkänna att i början tränade jag framför allt av utseendemässiga skäl. Det gjorde inte så mycket gott för min självbild, jag fortsatte att ha en tråkig relation med min kropp. Men när jag började träna mer och mer för och av glädje, så fick jag en annan relation till min kropp. Jag började uppskatta kroppen för dess funktioner, för att den är min, för allt fantastiskt jag kan göra med den. Den är mitt tempel och jag tänker fortsätta ta hand om. 

Och DÄRFÖR blir jag heligt förbannad av dessa trånga normer, för att många mår dåligt och har taskig självbild trots att de har välfungerande, funktionella kroppar, för att fortfarande är normerna så förenklande och trånga, för att vi fortfarande ska vara si eller så, att kvinnor framställs mer som objekt än subjekt, att vi därför ska träna mer för att vara slanka och snygga att titta på, än funktionella, starka och ha roligt... 

Men fortfarande, 28 år gammal, har jag svårt för vissa fotografier och vinklar för att jag tycker att jag ser ut på ett visst sätt. Det är ett ständigt arbete att tycka om sig själv! Jag tränar hela tiden på att inte bara lägga ut fotografier på mig själv där jag ser "mer fördelaktig" ut osv. Men idag gillar jag mig själv och min kropp och den glädjen unnar jag alla.  

Den där extra timmen

Den kan man göra mycket med!

Idag använde jag den till att springa två gånger, en morgontur och en kvällstur, åka till Insjön med storasyster på shopping och fika, äta wienerbröd tillsammans med en annan bästis, laga en god middag, pyssla hemma. Tänk vad man hinner på en enda timme...

Nåja, jag kanske kan säga att den där spontana kvällslöpningen var frukten av vintertiden.

Idag har bloggar, Instagram och twitter svämmats över av bilder på oerhörda vinterlandskap. Så vackert att jag tappar andan! Imorse fick vi hjälpa en utsocknes person att hitta på sig en löprunda. Vi lockade ner honom på strandpromenaden som ligger längs med älven. Efter en stund hittade vi honom liggande på knä, ivrigt fotograferande älven där solen bröt igenom dimmorna som lättade, guldgula bäddar av höstlöv och rimfrostsmyckade träd... Jag förstår att han blev tagen av vyn, sagolikt var det.

Jag tog inte ett enda kort. Men det var faktiskt lika vackert för det!

Sådärja...

De sista veckorna, och egentligen hela hösten, har varit ganska kämpig. JW har ofta haft 11-12 timmars dagar - åkt hemifrån före 5:50 och kommit hem sent. Jag har haft ett nytt jobb som varit intensivt att sätta sig in i. Sista veckan har varit extra allt, långa, tuffa dagar på jobbet och flytt hela kvällarna. Dessutom skadade JW sin axel förra helgen...

Nu ser vi ett ljus i tunneln, idag blev vi så gott som klara med flytten även om det är städning kvar. JW har bara några dagar kvar på sin långa praktikperiod. Nu kan det ju bara bli bättre! För att pausa i flytten smet jag ut på en löptur sent på eftermiddagen. Solen hade redan hunnit blekna, men jag njöt ändå av att springa fram över isiga, snöiga vägar. Det var som att springa genom både höst och vinter. Över 12 km skrapade jag ihop och efteråt kände jag mig så mycket piggare än innan!

Och nu sitter vi här med elden sprakande i vår öppna spis! I en lägenhet i centrala Leksand. Det känns rätt gott, måste jag säga. En känsla av att bo i hus, fast vi ändå är kvar på vår kära gata.

Hejdå dagsljus, vi ses i februari!

Nu är det riktigt, riktigt mörkt ute. Men jag gillar det på något sätt, det varslar om kommande vinter och snö! Och att springa i det omfamnande mörkret trivs jag så bra med. Den kalla luften är lätt att andas, det känns som jag har en extra växel att springa på i jämförelse med när jag springer i kvalmig värme.

För två år sedan kunde vi börja åka skidor redan i mitten på november, och sedan åka hela vintern... Tänk om det kunde få bli så i år?

Domen mot One Ways reklam

Nu är domen mot One Ways annonsering publicerad offentligt på Reklamombudsmannens hemsida. Här hittar ni hela Reklamombudsmannens (RO) dom mot One Way och deras reklam...
http://www.reklamombudsmannen.org/uttalande/banner-for-skidor-fran-one-way

För er som inte hängt med från början
- I juni anmälde jag och en till privatperson deras annons till RO. Om det kan du läsa här! 
- I slutet på september fick jag domen. Om det kan du läsa här.
Andra som reagerade var bland annat landslagsåkaren Maria Rydqvist, och fantastiska bloggaren Lisa. Hennes kloka inlägg läser du med stor behållning här! 

Jag bifogar ett urklipp på deras eget "svar" på våra anmälningar...

(...)Det finns inga intentioner åt det sexistiska hållet och dagens skidåkare är mycket mer utmanande och lifestyleorienterade än vad som varit fallet förut. Annonsören tror inte att en bild som denna inom andra sporter eller gällande andra typer av produkter än produkter ens hade fått en kommentar men längdskidåkningen har och är fortfarande en relativt traditionell idrott.

Det finns idag exempel på både annonser och övriga bilder där man visar betydligt mer och där man rent av inte bär kläder över huvud taget och det är inte fallet i denna annons. Annonsören bifogar ett fåtal exempel på annonser och bilder där till exempel toppåkarna i det norska damlandslaget tränar i bikini.(...)

Det känns som ganska klassisk retorik att åberopa - vi är inte värst! Nä, men det gör ju inte att er marknadsföring är mer okej? Eller att ni blir utan ansvar att förbättra er?

Och, är det något som är traditionellt är det väl den typ av illaluktande sexism och könsroller som de förmedlar med denna typ av reklam?

Jag lade även in en länk till domslutet på deras Facebook-sida. Får se hur länge den får vara kvar?

En dom från RO leder inte till så mycket mer än just en dom, kanske ett pressmeddelande och i bästa fall en negativ uppmärksamhet som leder till att de nästa gång gör klokare avvägningar och börjar fundera. Men det är i bästa fall.

28 års kalas

I torsdags, den 18 oktober, fyllde jag 28 år! Det har jag firat i flera dagar, barnslig som jag är. Frukost på säng och paket, lunch och tårta på Siljans konditori, födelsedagslöpning med sällskap, hämtmiddag... Och igår bjöd vi hit föräldrar och syskon på afterwork/afterschool/afterdagis. Som mest var vi 17 stycken samlade i vår lägenhet, varav fem barn! Nu har jag vackra blommor överallt hemma, jag har fått fina vykort och underbara paket. Det är kul att fylla år, det kommer jag aldrig att sluta tycka!

Nu har vi fått nycklarna till vår nya lägenhet, som ligger 1.5 meter från vår nuvarande, och kommande veckorna kommer det att bli mycket flyttbestyr! Lediga stunder kommer jag att lägga på träning, så kanske blir det inte så mycket tid över för bloggande. Fast helt och hållet kan jag nog inte hålla mig härifrån...

Planera in den 18 maj 2013!

Igår blev det klappat och klart - Limsjön marathon 2013 kommer att gå av stapeln lördag den 18 maj!

Upplägget på dagen kommer att bli ungefär detsamma som 2012. 6 x 7 km med varvvila. En etapptävling, en utmanade träningsdag där vi tillsammans spränger gränser!

Limsjön marathon 2013 finns som "event" på Facebook, och det finns även en särskild blogg, Limsjonmarathon.blogspot.com

Förra året deltog 80 personer, det är inte en alltför vild gissning att vi 2013 kommer att bli över 100 startande?

Limsjön marathon är mitt hjärteprojekt och kanske det som jag är mest stolt över någonsin.

Faktiskt så längtar jag redan! Kan det inte vara den 18 maj snart?

Dagens inspiration - min bror!

På vår magiska sommarsolståndslöpning till Åsledsberget

Min storebror är i grunden en duktig innebandyspelare, med spel i division 2 och ett oomtvistligt stenhårt skott. Dock har det blivit svårare och svårare med lagspel, regelbundna träningstider och matcher varje helg när han arbetat heltid och numer har en familj med tre små barn på 1, 4 och 6 år.

Så, Andreas har gått över mer och mer till löpträning! Ofta springer han sent på kvällen, när barnen och mörkret lagt sig. Härom veckan fick jag ett sms 22:09 Invigt pannlampan nu, 17.8 km så kul, så nöjd! Att en sen måndagskväll ensam springa nästan 18 km med pannlampa, det är imponerande! Resultaten har inte låtit vänta på sig. Snittempot per kilometer för september månads träning låg kring 4.45. Härom veckan fick han ihop 60 km totalt på en veckas löpning.

Kan han, kan du! Kan han, kan jag! Säga vad man vill om löpning - men det är en oslagbar motionsform när man är tidspressad och har svårt att hålla sig till precisa tider. Småbarnsföräldrar är hjältar oavsett, och jag vill även tro att en löpande småbarnsförälder är en gladare och piggare förälder. Det hoppas jag kunna leva upp till om jag blir förälder någon gång!

Att min storebror blivit en löpare, som upptäckt löparglädje och pratar löpskor, löpträning och löputrustning varje gång vi ses - ingen kunde vara gladare än jag! Ingen än han själv förstås...

Nu jobbar jag på att försöka få honom att vara med i Lidingöloppet 2013!