Igår åkte jag och pappa längdskidor i stormens spår. Förödelsen efter Dagmars framfart var stor, träden låg som plockepinn i skogen, hus var skadade och fönster hade blåsit ur. Det var även otroligt skräpigt och vi fick nöja oss med några fjuttiga kilometer. Vi fick stanna och kliva över fallna träd var 100e meter och det kändes mer som hinderlöpning än skidåkning...Idag skulle varit vilodag, men eftersom det blev som det blev igår kände jag mig utvilad idag. Lunchlöpning planerades in! Från första steget kände jag att idag vill benen springa fort! Dagmars lillasyster puffade ibland på mig, ibland mot mig. 7.33 km i 5:05-tempo. Som snabbast sprang jag 3:21-tempo (det var nog inte många meter, men ändå). Egentligen för långt för lunchlöpning, jag hann knappt äta och duscha, men det var det värt! En spontan snabbdistans, det är vad jag kallar en god lunch!
8 kommentarer:
Åjejoj! Jag får nog gå ner på mattan och göra lite styrka ändå....
Du är snabb min själ! :-D
Verkligen en bra lunch! Och snabb!
Jag har inte missat en måltid senaste dagarna, vilket börjar kännas i kroppen nu.
Underbart!!! Lämnar tyvärr Dalarna imorgon bitti! Och i och med detta missar jag Leksand helt!
En superduperlunch! Härliga bilder! :-) Tack!
du är ett kraftpaket du... själv var jag totalt orkeslös igår...
Härligt att läsa!
Nu är vi hemma efter stor dramatik.
Verkligheten knackar på. Har hunnit med två löppass sedan jag kom hem i fredags.
Hoppas din jul har varit lugn och skön!
Vilken finfin lunch!
Skicka en kommentar