Ont har jag, i skulderblad, bröst, axlar, triceps, ryggslut, halsen. Förkyld och näsblod.
Inte ont i magen däremot, det betyder antingen att jag är dålig på att koppla in magmuskulaturen i stakningen alt. att jag har överjäkligt starka magmuskler. Jag föredrar att tro det senare.
Den stora "hungern" har inte riktigt infallit sig, jag har ätit normalt idag. Nu börjar det dock suga i magen...
Idag har jag pussat mina fem syskonbarn så mycket jag orkat, för nu orkar jag inte hålla mig ifrån dem av sjukdomsrädsla. Att inte pussa dem eller sprita händerna maniskt hjälpte ju ändå inte...
Och nu sitter jag här med tårarna droppande... det här är en vecka av uppbrott och stora förändringar för oss.
5 kommentarer:
Sorgligt och vemodigt förstås. Men försök glädjas åt åren ni ändå fått! Ni kommer ses en massa ändå. Puss!
Superbra jobbat säger jag ännu en gång å tack för besöket Kramar
det känns nog bättre om några dagar. avsked är värst!
du verkade helt opåverkad idag! såg ju inte ens stel ut!
Vilket lopp du varit med om! Starkt att inte bryta utan fortsätta. Du verkar ha en enorm viljestyrka.
Det är väl så att man klarar mer än vad man nånsin tror.
Imponerande! Jag är full av beundran.
Känner igen tankarna från ett Tjurruset 2010. Gick in i väggen efter bara nån km men tänkte bryta hela tiden. Gjorde jag det? Nix :)
Pussa på! Och kramas! Och du, 6 km är ju en perfekt cykel och/eller springsträcka. :-)
Skicka en kommentar