Efter uppjoggen stack vi iväg och det kändes som fjärilarna fladdrade. Min bror och JW fick sparra mot varandra. Det skulle ju vara lite utmanande, och det är ju tyvärr ingen utmaning för dem att ställas emot mig. Det var en bra idé visade det sig för de fick båda ett utmanande pass, där de avklarade sina 6.18 km i 4.30-tempo.
Jag och syster sprang tillsammans och det kändes så himla bra! Benen var fulla i kräm och andningen kändes lätt. Jag stannade klockan på dryga 30 min och var väldigt nöjd med att ha sprungit i 4.54-tempo. Inte för att det är superdupersnabbt eller så, men mest för att känslan var så bra. Att jag faktiskt känner att jag blir snabbare nu. Fast det törs jag knappt säga. För då ökar mina förväntningar och förhoppningar på att kunna prestera när det verkligen gäller också. *
Men, för att sluta där jag började. Det är så himla kul med träningskompisar! Vilken extra dimension det ger på träningen!
Bild från en annan gemensam tur, bergsturen till Åsleden!
6 kommentarer:
Just springa föredrar jag oftast att göra själv. men ibland är det väldigt berikande med sällskap!
Jo... jag vill heller inte springa alla pass i grupp, men tycker helt klart det är kul att springa tillsammans emellanåt!
det kan jag tänka mig! jag har nästan alltid tränat själv. visserligen har jag mest tränat pass, och då är man ju aldrig själv, men att ha någon att sticka ut och springa med vore så toppen. apropå det ska jag faktiskt ut med anna ikväll. första turen efter två veckors sjukdom, det ska bli underbart! är fortfarande lite snuvig och så, men jämfört med hur det har varit tidigare känner jag mig i princip frisk nu. även om man inte alltid vill träna tillsammans med andra vill man ju ändå ha möjligheten.
Just när jag springer måste jag nästan ha sällskap! Det har jag väl sagt förut förstås... Jag gillar mina träningskompisar också :)
Mycket bra!!!
tack för ett trevligt pass kramar
Skicka en kommentar