Vansbro terrängmarathon

Nu sitter jag i soffan med värkande ben efter målgång i Vansbro terrängmarathon! Känner mig sådär lagom mörbultad och misshandlad...

Vi kom till Vansbro i god tid till starten och hann med att träffa både Karin och bli intervjuade av lokaltidningen! Vinkade av marathonlöparna och fick själva hoppa på bussen som tog oss ut i skogen, till starten för 23 km-klassen på halva banan. Det var grått och varmt ute, ganska kvavt.

Jag och JW pinnade iväg i lugnt tempo, det kändes så skönt att inte känna tidspress prestationsångest utan mer förväntan inför äventyret! Första metrarna var en vanlig grusväg och det kändes ju lättsamt, skulle det fortsätta så?

Nej, naturligtvis inte. Ibland sprang man över mjuk mossa, ibland små stigar, ibland spångar. Hela tiden fick vi hålla blicken på backen för att inte falla på stenar och rötter. Några gånger var det nära att jag stöp. Loppets första mil gick relativt bra, JW fick kramp i en vad och gjorde en kisspaus. Klättringen upp mot berget Knösen (900 höjdmeter) var rejält pulshöjande, men faktum är att det var nästan jobbigare att ta sig hela vägen ner sen! Det var väldigt brant, stenigt och stigen var som en smal "ränna". När vi till slut kom ner för Knösen började loppets bästa kilometrar för min del. Vi var fyra löpare då som sprang på rad längs de smala stigarna och jag "drog". Jag pinnade på, hoppade hit och dit över stenar, fick den underbara känslan av att vara en evighetsmaskin!

Vägen mot Hästingsleden (11.5 km från mål) var nästan banans vackraste. Små, svarta spegelblanka sjöar, myrmarker, illröda hjortron som lyste bredvid spångarna. Vi hade tappat våra medlöpare bakom oss och sprang helt ensamma i skogen. Vid vätskekontrollen på Hästingsleden åt vi godis, banan och drack vatten och sprang sedan vidare genom skogen. Vi sprang uppe på en smal "rygg" och nedanför oss såg vi vatten och skog.

Med knappa milen kvar började dock den tuffa banan ta ut sin rätt. Jag fick ont på en massa konstiga ställen, såklart för att man fick hoppa både i sidled och med höga knän för att ta sig fram, plus att stigen hela tiden gick upp och ner, ner och upp!

Vid Gladtjärn var det mycket folk som hejade som attan! JW behövde uppsöka dass och under tiden åt jag en kanelbulle och drack vatten. Vidare... bara 7.5 km kvar men det kändes långt. Dock plockade vi en del placeringar hela tiden och det är ju alltid peppande! Vid sista riktiga kontrollen åt/drack jag ingenting (chips och avpyst läsk) Länge ville man inte stå still heller för då åt myggen och bromsarna upp en... Sista 5 km var ordentligt tuffa. Mina fotleder och knän värkte och jag var ordentligt trött. JW fick dra sista kilometrarna och hejade på mig framåt, vidare. Jag dör, sa jag. Nä då, sa JW. Det är snart över. Och snart såg vi målet och passerade det samtidigt, hand i hand!

För mig och JW tog det cirka 2.5 timme att ta oss igenom det 23 km långa terrängloppet. Ingen tid att skryta med men vi är jättenöjda, och trötta! För JW var det ett saftigt distansrekord och han sade sig underskattat längden något... och jag underskattade terrängen och trodde man skulle kunna springa på ungefär som vanligt, haha! Men vilket pass! En ordentlig genomkörare för hela kroppen, där vi fick träna både kropp och psyke. 23 km kändes långt i den terrängen, längre än vad det var. Man lurade sig ofta då kilometrarna känns längre efter små slingrande stigar. Efter mål gick vi ner och kylde benen i Vanån innan vi åkte och köpte korv och godis. Tyvärr fick man varken medalj eller något i matväg efter målgång. I övrigt ett välarrangerat och personligt lopp där funktionärerna ansträngde sig för att göra det bästa för oss.

Hädan efter kommer min respekt för terränglöpare att vara enorm... Att springa utan vägar i kuperad terräng är väldigt tufft! Men även väldigt roligt! En bra kväll tillsammans med sambon min.