Idag fick jag på internmailen ett mail med ett erbjudande om att springa i Kommunledningskontorets lag på Limsjön Runt nästa helg. Då jag skall springa ihop med mina kära lakejer tackade jag vänligt nej. Men ändå, det var tufft att bli erbjuden en lagplats! Att det handlade om att de inte var fullt lag är ju en annan femma...Nu har jag funderat mycket på idrottspsykologiska funderingar kring blodsmak i munnen, ha det i pannbenet och andra liknelser kring detta med att ta ut sig och verkligen ge allt. Jag vet att det inte riktigt ligger för mig, jag vet att det är knäppt att en minut efter man slutat löpa, lyft sista vikten och så vidare känna att man skulle orka mera. Det handlar väl om att våga, kanske.
5 kommentarer:
orka mer kanske man gör, men man har ju ett liv utöver träningen också... så den kan ju inte få ta all tid i världen liksom. tänk så här "kanske jag skulle springa några till kilometer, fast nej, då får jag mindre tid till att kramas, umgås, vila, äta" :D
Glöm inte tårarna. Utan tårar, ingen träning som pressar dig.
Fast jag tycker om detta med rynkade pannben! Att bara mala på trots smärtan.
Heja heja heja lag vad-ni-nu-heter???
Jag tror att det var Mustafa Mohamed, långdistansaren, som sade att man inte har tagit ut sig max förrän man faller ihop efteråt. Nu vet jag inte om det är något att sträva efter, men förstå då börjar man nog närma sig vad man faktiskt klarar... Känner du att du orkar mer, så är det ju högst troligen så att du orkar mer också :)
Intressanta funderingar... hur lär man sig att ta ut sig själv till max - hur vågar man?
Skicka en kommentar