Cyklar hem från mina föräldrar och Fars Dags fika, grått, disigt och mörkt över den åkerväg som löper parallellt med riksvägen. Förbi den snåriga slyskog som kallas Undantaget där självspillingar och avrättade begravdes för hundra år sedan...
Men i skogen känner jag mig aldrig otrygg. Däremot när jag bodde i en större stad, vågade jag inte ut och springa eller gå ensam i mörkret. Särskilt inte efter att en tjej blivit utsatt för våldtäktsförsök nio på morgonen utefter min standardrunda.
2 kommentarer:
fint ord det där... "undantaget".
Du har väl lyse på cykeln?
Skicka en kommentar