Jag har alltid betraktat mig som en asfaltslöpare som skyr terränglöpning ungefär på samma sätt som terränglöpare skyr asfaltslöpning. Men kanske är det inte längre så? Något nästan djuriskt väcks till liv när jag springer över såphala spångar, genom lera och regn, över stockar och sten, barr och kottar. Pulsen glöms bort, koncentrationen riktas mot att inte falla, att ta sig över, framåt, vidare. Skorna blir våta och bruna, byxorna prickiga. And I like it!Kanske är löparglädjen sakta på väg tillbaka efter förrförra helgens tävling. Jag längtar efter långpass. Backintervaller. Fartlek på löparbandet. Det var två månader sedan jag sprang ett pass på över 20 km sist! Så kan det ju bara inte fortsätta. Någon som är på i helgen? (Nu måste jag genomföra det också när jag skrivit det här)
4 kommentarer:
Jag är inte på, men have fun!
Vi åker nog till Kinnvallsjösätra, skall försöka springa 4-5 km på lördag, det vore storartat för mig just nu, när jag inte sprungit på länge! Kram!
det var därför jag gillade orientering på den tiden då det begav sig. :) fast det brukade bli närmast hysterisk jakt efter kontroller och tid..
Tja. Varför inte? Vad är väl 90 minuterna sparring inne i Göteborg mot att springa i regn och hala backar.
Ehhh...
Hmmm...
5 km då då. Men det är banne mig max.
Skicka en kommentar