Under, inuti, ovanpå

Under min hud.

Igår hände ett par saker som fick mig att fundera och tänka och vrida in och ut på mig själv en stund. Det är utvecklande att ifrågasätta sig själv men det kan göra ont att tvingas se på sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Men vad ska du annars växa av…

Jag träffade en person som ifrågasatte min frånvaro i ett visst sammanhang. Så klart hoppade han rätt ner på den ömmaste av mina tio tår, det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet som varit min största fiende i så många olika situationer. Dåligt samvete för det, för den, för dem. För mig.

Och någonstans visste jag att jag inte ens behöver ha det, i det här fallet. Men inte heller kunde jag vara så snabb- och klartänkt att jag stod upp för mig och det jag egentligen vet, utan bara mumlar och ser bort och blir arg och ledsen någonstans inne i bröstkorgen.

Jag har omvärderat mycket senaste halvåret. Jag försöker se mina begränsningar mer och låta mig vara svagare nu, för att bli starkare. För att orka mer. I flera år har jag bara rusat och ofta känt mig helt meningslös i de sammanhang jag varit i, för att det inte har funnits något kvar att ge. Nu känner jag mig stark och svag på samma gång, och det känns bra. Nu orkar jag vara meningsfull där jag är. Jag kommer att orka igen och inte heller behöva gå och lägga mig och grina när jag kommer hem för att jag är så trött och arg på mig själv. Men vägen dit innebär att en del kanske blivit besvikna på mig, för allt det som jag tidigare gjort utan att blinka och ställt upp på, som jag längre inte gör.