På tal om det här med att vara eller icke vara tävlingsmänniska. Jag har alltid försökt hävda att jag inte är det. Härom veckan satt jag i bastun på Leksandshallen efter ett pass. Kanske fem tio minuter efter mig kommer tre st kvinnor in i bastun. Jag bestämmer mig då för ett litet bastu battle. Jag ska sitta kvar längre än dem fast de kom in senare än mig. Det visar sig att de gillar att basta. Länge. Jag börjar bli yr i huvudet. En efter en går ut. Till slut är det jag och en till kvar. Förgrymmad får jag till slut lov att, bokstavligt talat, kasta in handduken och ge upp innan jag svimmar.
Imorse föll det sig så att jag och en kollega cyklade samtidigt till jobbet. Han är i mina föräldrars ålder. Vi närmar oss sista sega mördarbacken. Jag bara måste cykla upp mycket snabbare än honom. Benen som kändes sega efter tolv dagars cyklande och tränande var plötsligt hur pigga som helst och jag cyklade dubbelt så fort mot vad jag brukar upp för backen. Och jag vann stort!
Tävlingsmänniska, nja, alltså jag vet ändå inte…
2 kommentarer:
det är klart du är - sen om du tävlar mot sig själv eller ngn annan är väl shit the same :)
jag märker av mina tävlingsinstinkter på gymmet och passen. kollar hur mycket vikter andra tar, hur länge hon eller hon orkar göra armhävningar på tå osv.
Skicka en kommentar