Nu far vi

Långtjärn. Snart far vi dit igen.

Det känns som det kryper innanför huden på mig. En känsla av speed i kroppen som jag inte riktigt gillar, men jag tror att jag är smittad. Av flyttkaos och flytthysteri på min arbetsplats. Om en timme cyklar jag iväg till svettigaste träningen, spinning, och gör mig av med allt överskott.

Denna korridor och detta kontor dit jag återvände efter semestern för fjärde hösten i rad. Antagligen en höst för mycket för mitt väl och ve. Bakom mig ett fönster, jag ser Tibbleberget, kommunhusparkeringen. Utanför mitt kontor, en korridor som ser ut som plockad från en anstalt. Luft som gör dig sjuk, matt i huvudet, blank i pannan, ful. Toaletter med meterlånga sprickor i väggarna, toalettstolar som vickar som en gungstol när du kissar.

Nu byter jag. Inte arbete men arbetsplats under en lång ombyggnation. Jag kanske inte ens blir kvar under den tiden ut, så kanske kommer jag inte tillbaka till denna smutsgråa, hatälskade byggnaden. Där jag mått både sämre och bra, har både känt frustration, besvikelse och ilska men även lärt mig mycket och lärt känna underbara vänner för livet.

Det vi kommer till är något annat. Nymålat, vitt, ute i skogen, några kilometer från centrum. Med träden och mitt bästa löpspår runt knuten. Där av funderingar kring transportlöpning... för hur ska jag nu ta mig till jobbet? Jag tänker ibland springa en omväg dit (7 km), ibland cykla snabbaste vägen. Min vana otrogen tänker jag denna hösten vara mer flexibel med planering och struktur, och planera dagar och veckor för sig, så som det passar.

Det jag vill med denna hösten är mycket. Mycket kärlek och mycket svett och träning. Mycket vila och lugn i sinne. Att vara rädd om det jag har, för att fortsätta må så bra som jag nu gör. För jag har aldrig mått bättre än nu. Nu tycker jag om mig själv och tror på mig. Och jag vill fortsätta somna och vakna leende.