söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012






5:30 ringde klockan, utanför fönstret var det bara mörker... Jag tog picknickkorg, pick och pack och hämtade upp Tomas i Insjön. Vi styrde kärran med säker hand ner mot Stockholm och var framme i god tid!

Tomas startade i startgrupp 2 och jag vinkade iväg honom och väntade på att startgrupp 6 skulle släppas iväg. Det blåste svala vindar, jag kände mig avklädd (shorts och kortärmat) i jämförelse med många andra som sprang i långärmat och långbenat. 

13:20 gick startskottet och vi sprang iväg över lervällingen på startområdet. Mina nya skor satt på fötterna, jag vågade trots allt inte starta i skor som riskerar att ramla av under loppet. Skavsår kan jag stå ut med... Och skorna kändes riktigt bra, visst fick jag blåsor men inget som inte var uthärdligt. 

Vädret var perfekt för löpning, 13-14 grader och mulet. Luften kändes frisk att andas in! Första 5 km försvann snabbt, även första milen kändes relativt lätt. Banan var småkuperad och gick upp och ner. Tomas hade berättat att från 7-15 km är banan lättlöpt och det stämde. Jag passerade (enligt egen klocka) milen på 59 min och därefter 15 km på 1:29. Vid 20 km skulle Tomas stå och heja, om han hann dit efter egen målgång och dusch. Under långa, plågsamma lopp längtar jag tills att se folk jag känner och räknar ner tills dess. 

Vid vätskekontrollen 20 km stod det massor av folk och hejade! Min vän Emelie stod där och det gav mig ett energigivande handslag. Tyvärr såg jag inte Tomas, han missade mig med bara någon minut. Jag passerade två mil på drygt 2 timmar och jag sprang kontrollerat. Jag kände mig lugn och sprang avspänt, nu hade jag 75 minuter "på mig" och skulle ändå klara målet jag inte trodde jag skulle kunna klara, 3.15. Jag började spana efter de mytomspunna backarna, jag hade nästan föreställt mig bergsbestigning och riktigt så var det inte, men det var absolut tuffa stigningar! 

Under loppet ekade era fina sms, tweets, samtal och hejarop i huvudet. Jag tänkte ofta på det Fridah sagt dagen innan när jag talade om hur opeppad jag kände mig, håll ut de där små små timmarna av ditt liv som är loppet och sedan är det bara att glida genom livet och vara stolt för all framtid!

Det är ju verkligen precis så - det här är ju bara några timmar av mitt liv! Jag står ut med detta! Och sen får jag belöningen, stoltheten, tillfredsställelsen, glädjen. Jag tänkte på videosnutten som jag fick på telefonen samma morgon, visande mina två brorsöner som ropade och sjöng, och kände ögonen bli våta. 

Den sista milen är banans tuffaste, särskilt de sista 5-6 kilometrarna med två långa, jobbiga stigningar, Abborrbacken och Karins Backe. Jag gick uppför nästan hela dessa backar och tror inte jag förlorade så mycket tid på det, att gå snabbt uppför eller jogga sakta - vi höll ungefär samma tempo. Karins Backe ligger bara två kilometer från mål och där var jag riktigt trött! Då stod Tomas där mitt i backen och sprang till och med jämte mig och hejade! Han berättade att han var så glad och sprungit på 2.20 - peppande! 

Och äntligen vände banan in mot målportalen, jag lade in en fartökning och passerade mållinjen på 3.11.42. En enorm lättnad och framför allt ekade "En Svensk Klassiker" i huvudet... jag fixade det! 

Jag känner mig så nöjd, allt under 3.15 var ett fall framåt och en positiv överraskning! Med sommarens minimala löpträning - där längsta passet på länge var 15 km för en vecka sedan - kändes det otroligt bra att jag ändå hade både kondition och muskelstyrka kvar för att klara detta. Det var flåset som var det värsta, jag har för dåligt flås helt enkelt. Muskulärt kände jag mig relativt stark hela vägen och klarade även både uppför- och nerförsbackar hyfsat bra. De mjuka terrängstigarna skonade också, smärtan att springa marathon på asfalt går inte att jämföra för mig. 

I och med detta har jag även gjort En Svensk Klassiker 2012, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet! Men DET är ett inlägg och en historia i sig... 

Nu ska jag suga på Lidingöloppskaramellen några dagar, och låta mina värkande ben och fötter fulla med blåsor återhämta sig. 

15 kommentarer:

Snorkkis sa...

Så stark och mångsidig du är världens bästa Jonna. Stort grattis och vilken enorm prestation!

Karin sa...

Stort grattis! Imponerande att fixa klassikern trots ditt tuffa år!

Emelie sa...

Grymma Du!

Ingmarie sa...

jag SA ju det! Att du skulle greja det! :-)

STORT grattis och en ännu större KRAM! :-)

LinaTriathlet sa...

Fantastiska du!! Stort grattis till lidingö och till hela klassikern! Vilken prestation du har gjort, imponerande! Njut, vila och ha det så gott nu!! Kram!

andreas sa...

så bra gjort kära syster många kramar

Andréa sa...

Fina du, jag är så glad för din skull! Det enda tråkiga var att vi inte hanns ses :( Stort grattis igen och nut nu riktigt ordentligt av din prestation!

Malin sa...

Fantastiskt bra gjort (men erkänn att det blir skönt att inte göra klassikern nästa år ;))

Anonym sa...

Fantastiskt vännen! Jag är så glad för din skull!
Kram Michaela

Caroline - Klara,färdiga,Spring! sa...

Jättegrattis! Vilken prestation!
Någon gång vill jag också göra en klassiker, det är stort och jag blir så imponerad av alla som klarar det:)

Fridah sa...

Såååå coooolt! Jag är så sjukt imponerad OCH stolt över att jag känner någon som har gjort alla dessa grejer. Och jag är mucho stolt över att mitt pepp gick fram! FOLKETS JUBEL!

Elina sa...

Det är så stort och imponerande! Alla timmar du lagt ner, allt slit, vånda, men även mycket glädje. Du är fantastisk!

Lina sa...

Härligt! Stort grattis!

TRÄNINGSLYCKAN sa...

Så otroligt superbra gjort, blir sjukt inspirerad av dej hörru! Du tar dej igenom lopp efter lopp .. trots motgångar, alltså det är grymt!! Många skulle ha kastat in handduken gällande klassikern om de haft de förutsättningar som du haft i år .. but you did it!! Du är grym! Grattis!!!

Jenny sa...

Grymt bra gjort!