Med bultande hjärta - supporter på Tjejmilen

På väg med tåget till Stockholm!
Elina förbereder sig för start... stämningen vid Gärdet med 30 000 tjejer som ska springa är helt galen! Elina var "seedad" till led 1 från förra året och kunde därför bära röd nummerlapp med stolthet! Det var nog tur att jag inte hade löparskorna med mig till start för då hade det varit svårt att inte ställa sig i startfållan...
Jag fick träffa Andréa, hennes son Sixten och hennes kompis. Faktum är att jag såg Andréa i starten på Tjejmilen förra året. Då låg Sixten i magen. Jag läste hennes blogg och kände igen henne direkt men vågade inte säga hej. Nu hade vi bestämt träff "på riktigt". Det är så häftigt att man får kontakter i verkliga livet via bloggen!
Min supporterkollgea, bästa Per!
Eliten värmer upp innan start. Det var så häftigt att se dem starta och gå i mål!
Och här kommer min favorit in mot mål som segrare, Isabellah Andersson! Efter det följde en orolig väntan på Elina. Vi hann se Andréa gå i mål på en fantastisk tid, 45 min, och hejade på henne allt vi orkade. (Så himla cool mamma och löpare hon är, hon fick sin son Sixten i februari!) När Elina varit ute i ca 47 min började den riktiga väntan. Hjärtat bultade och det gjorde nästan fysiskt ont att inte veta hur det gick och hur långt hon hade kvar!
Och här har min skatt gått in i mål! Hon är inte helt nöjd som synes... Jag är otroligt stolt och imponerad av vilken kämpe hon är! Elina bet verkligen i under hela loppet trots att hon mötte den riktiga "väggen" vid 6 km. Efter det blev hela vägen in i mål en riktig kamp mot ont i hela kroppen och ett förnuft som säger sluta spring! Jag är ledsen för hennes skull att hon aldrig fick den där starka, grymma känslan igår som hon haft på träning utan fick slita i motvind. Trots att det var så tungt gick hon ändå i mål på en tid som faktiskt är riktigt bra för de flesta.
Vi två! Det viktigaste är ändå alla härliga pass vi har haft tillsammans denna sommar... Vi har tävlat på Blodomloppet, sprungit bergspass, peppat varandra under fartlek- och intervallpass, snabbdistans, terrängpass och långdistans, slagits mot sega förkylningar och irriterade ärtmuskler, tränat styrka i trädgården och hoppat runt på utejympa. Det har liksom varit min sommars guldkant, att ha henne hemma och få göra allt detta tillsammans!
Sara kom och anslöt till supporterskaran!
Som alltid - ett mysigt frukostbord i Uppsala. Jag känner mig så hemma hos Elina och Per varje gång jag får bo med dem. Imorse tog jag tåget hem igen med rinnande näsa och bultande huvud men varma minnen.

Och om ni vill läsa en dråplig, underhållande loppberättelse med självdistans och kämparglöd så finns den här - Elinas Tjejmilen 2011!