Imorse tyckte jag luften darrade av förväntningar. Lördag den 2 juli... Jag har vänner som gifter sig och som har 25 års kalas denna dag. Och idag var det även Leksandsrodden! Den överlägset längsta kyrkbåtsrodden - nästan 3 km lång. Jag rodde Leksandsrodden 3 år, de år jag hittills har rott (2007-2009). För varje år blev det jobbigare - för att jag blev en bättre roddare och vi blev ett starkare lag. Jag älskade ändå Leksandsrodden som var ett riktigt styrkeprov. Först 3 km "upprodd" till starten, därefter 3 km tävlingsrodd med mjölksyra sprutande ut ur öronen.Idag stod jag och Hanna som åskådare. Det gjorde ont i hjärtat att se att det bara var 16 st roddare (av 20 som det ska vara) i båten, varav 12 "hemmaroddare" och 4 inlånade. Tjejerna slet på och kämpade beundransvärt ändå!
Ibland saknar jag rodden så mycket. Känslan att tävla i ett lag. Den totala fysiska utmaningen för hela kroppen (styrka), kondition och hjärna (teknik). Naturupplevelsen att träna och tävla på Siljans vatten. Jag hoppas att rodden inte försvinner, och kanske att jag kan vara med ett annat år.
5 kommentarer:
Det låter faktiskt kul! Den enda erfarenhet jag har från rodd är från roddmaskinen på gymmet. mindre kul :)
ja som det såg ut på kajen igår är ju frågan om hur länge till det blir rodd :( kramar
Leksandsrodden ja... Grymt trött efteråt, men samtidigt en superskön känsla. Hoppas också på rodd något år igen!
Låter som en utmaning till dig själv?!?
Mamma som rodde i Brudpiga när hon var ung, säger att Leksandsrodden var det jävligaste i fysisk väg som hon någonsin utsatt sig för. Ändå gjorde hon det om och om igen...
Skicka en kommentar