Deltävling 7 - Leksandsrodden

Idag har jag träningsvärk både här och där. Leksandsrodden är ju som bekant ett kraftprov, en rodd på närmre 3 km att jämföra med Rättviksrodden, näst längst, 1100 meter. Leksandsrodden är det jobbigaste jag gjort i tränings- och tävlingsväg. I rodden arbetar du med hela kroppen, det är både ett uthållighetsprov och samtidigt skakar musklerna, igår framför allt benen och lårmusklerna, av mjölksyra. Det är så underbart, häftigt och hemskt på samma gång... Igår rodde jag Leksandsrodden för tredje gången, och det blir bara tyngre för varje år. Antagligen för att jag ror bättre och slutat fuska när det blir tungt.

Vi tog starten och ledde loppet inledningsvis, men uthållighetsmässigt orkar inte vårt fina, stolta damlag riktigt hela vägen och vi tappade cirka 12 sek på slutet och blev klara tvåor både i Leksandsrodden och totalt sett i Siljansrodden.

Att bli tvåa totalt sett denna säsong, att dessutom vinna en av deltävlingarna, innebär att vi har infriat årets målsättning med råge! Det har varit en helt fantastisk säsong och jag ryser när jag tänker på den... från hösten och vinterns spinningträningar, till upptakten i klubbhuset i mitten på mars där vi satt och försökte formulera en målsättning för säsongen, löpträningar i april, de första darriga roddträningarna i början på maj, och hela vägen till Leksandrodden, styrmans sista tävling, och en helt makalös säsong där jag blivit rörd mer än en gång. Som några av våra damer diktade om igår, Siljansnäsarns återtåg...

Nu känns det samtidigt som att jag fått sommarlov, även om det är fem arbetsdagar kvar. För trots all glädje är det så intensivt, och de sista veckorna har varit så hysteriska att jag nu verkligen är glad och full av ro när jag har världens bästa söndag och fortsättningen på världens bästa sommar framför mig.