En liten löparhistoria

Vaknade imorse och var riktigt sugen på att springa en tur före frukost. Däremot var jag inte särskild lockad av stresslöpning, springa och hålla koll på klockan på armen, sekunderna som far iväg, se att jag inte springer så fort som jag vill, besvikelsen på mig själv. Nej, jag ville bara springa på känsla, lugnt och avspänt, bara njuta av flytet i steget, luft som är lätt att andas tidigt på morgonen, fågelliv runt Limsjön, grönska så grön att det svider i ögonen.

*

Så det gjorde jag. Sprang 8 km, det var en fin tur, även om jag alltid när jag tränar på helt tom mage känner mig ganska kraftlös. När jag kom hem och kollade på väggklockan såg jag att det inte gått så fasligt sakta heller. Lördagslyxfrukost med smoothie på banan, svarta vinbär, naturell lättyoghurt, kanelmüsli med nötter, fjällimpa med leverpastej, kokt ägg och te på balkongen väntade sedan! Och Ring så spelar vi, såklart.

*

Det här med att alltid springa på tid och mäta kilometertider är utvecklande såklart, jag kan hålla koll på formen, utvecklingen, vilken fart jag ska lägga mig på, är det tävlingsfart, Easy-fart, intervall-tempo... samtidigt så tycker jag att det ibland förtar en del av löparglädjen och känslan för löpningen, det enkla och okomplicerade. Innan jag började med tidlöpning var jag glad bara att jag sprang, gick på hur känslan var, glad att jag klarade nya mål, springa 10, 11, 12 km och så vidare.

*

Nu blir det att det enda som räknas är snabbare, snabbare, längre, längre. Och det är klart att jag blivit mycket bättre, idag kan jag springa halvmaror utan större problem och springa ett 7 km-lopp i 4.18 min/km-tempo. Men ibland vill jag bara ha det enkla, fina i en löptur på känn, utan minuter och sekunder.