Jag åt en halv banan och drack ett glas ljummet vatten, sen drog jag på mig kläderna och sprang iväg. Nyss hemkommen från en arbetsdag, utan chans att få springa i solsken. Nu är det mörkt både när jag går till och från jobbet. Men ändå, jag kan springa. Det är det inte alla som kan.
Mörkret var kompakt, jag valde ändå att springa ner på icke upplysta stigar. Strandpromenadens kolsvarta delar. Ingen snö som lyser upp, inget irrande sken från pannlampa. Kanske är det knäppt. Jag såg inte min egen hand framför mig. På ena sidan älven, på andra sidan skog, kyrkogården, Hildasholm. Men jag känner mig inte rädd i mörkret. Jag vet att stigen är platt och utan hål och rötter. Jag vet var den svänger. Och stjärnhimlen gnistrar ju aldrig så vackert som utan störande lampor.
Det var inte någon vidare pigg runda idag. Men jag fick uppleva saker, känna saker, jag springer, alltså lever jag. Jag lever bra.
5 kommentarer:
Det är en trygg plats. Jag litar på människan i Leksand, det är tryggt.
Du springer, det blir snart lättare, mindre tunga ben, mer löparglädje.
Du ger mig löparglädje!
Tror att jag ska ta mig ut i mörkret ikväll också! På en rask prom. Per har börjat dra upp farten så att jag knappt hänger på!
Hoppas du har piggare ben snart.
Låter som en härlig tur ändå, att få uppleva, suga in frisk luft, kunna vara springande trots tunga ben. Du är grym!
Kram
Fin beskrivning, upplevde samma igår! Benen var inte vidare pigga men jag kunde iallafall spinga -det var jag överlycklig över!
Skicka en kommentar