Vad inspirerar DIG?

Visst är det konstigt... under ett lopp avskyr jag det stundtals. Varför håller man på med konditionsidrott? Det är ju så JOBBIGT! Igår kväll kunde vi inte riktigt somna, ganska höga av tävlingskvällen. Vi pratade till sena kvällen och jag insåg att det kommer ju aldrig att sluta att vara jobbigt! Någonstans drömmer jag om att springa 5, 10, 21, 42 km snabbt, utan att det ska vara sådär drygt. Så kommer det ju aldrig att bli. Det kommer ju alltid vara jobbigt, jag kommer alltid vilja prestera. Och det där jobbiga ingår i paketet, i tjusningen.

Innan gårdagens lopp sa JW att han såg fram emot den väntande plågan, att få ta ut sig så totalt, tömma sig fullständigt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot smärtan. Även om JW var trött redan vid 4 km, så fortsatte han öka igenom hela loppet, han hade bestämt sig för att inte ge sig, att gå igenom det onda och tunga, vända de negativa tankarna som säger "sakta ner" till positiva tankar "det går, du kan".

Saknar jag något i min skalle som föder den inställningen? Eller är det för att jag inte spelat hockey i många år med tränare som piskat på ungarna tills de spytt av ansträngning? Samtidigt så var jag ju också helt slut när jag gick i mål, eller... hade jag kunnat springa en eller två minuter snabbare och blivit ännu mer trött? Går det? Men... trots det plågsamma i tävlingsmomentet så längtar jag redan tills nästa gång. Jag ser så mycket fram emot träningsupplägget fram tills dess, om vi får vara skadefria och träna som vi vill. Vi har många roliga pass framför oss! Och mer styrketräning - för det är förebyggande!

Och som inspiration sitter jag ibland och tittar på bilder från andra tävlingar. Bilderna i det här inlägget har jag stulit från Vansbro Terrängmarathons hemsida! Det ser ju helt galet fantastiskt ut! Liknande terräng som den jag springer genom i Kinnvallsjösätra. 21 och 42 km den 6 juli...