Det var Då. Nu är Nu.
På hösten för två år sedan for jag upp, helt ensam, till vår stuga. En stuga som ligger femton mil från hemma, i en slumrande fäbod insprängd bland skog och myrar. Väderbitna, grånande stugor med rök från skorstenarna, kossor på somrarna. En väg som bär mot Norge som delar fäboden i två sidor. Jag packade bilen full med katter, hundar och mat och åkte upp. För att bara umgås med mig själv, det var ett eget val att göra det. För att få tänka tankar klart, utmana mig själv mot mörkret, vara med mig själv flera dygn. Jag kommer alltid minnas känslan när jag svängde upp på gårdstunet, parkerade bilen, släppte ut djuren, steg ut och blickade ut över myren och kullarna och den sjunkande solen. Då nästan grät jag för att jag var så glad att få vara där. För att jag älskar den platsen och för att jag skulle få vara där och elda i vedspisen, dricka kokkaffe och promenera till Dammtjärn och Långtjärn och Fejmån och springa i skogen efter Klövjestigen.
Nu längtar jag dit så det gör ont. Jag har inte varit där sedan i mars, det är nästan ett halvår sedan sist och det var flera år sedan det var så långt mellan vändorna. Nästa vecka åker vi dit, och det ska bli underbart!
Nu längtar jag dit så det gör ont. Jag har inte varit där sedan i mars, det är nästan ett halvår sedan sist och det var flera år sedan det var så långt mellan vändorna. Nästa vecka åker vi dit, och det ska bli underbart!
4 kommentarer:
Underbara plats. Skulle så gärna vara där oftare. Nu när jag pluggar blir det ju som sagt ännu mer sällan. Fint skrivet som vanligt!
Snart kommer du. Middagen är snart klar.
:)
och så kul at få visa J denna plats! det är verkligen lisa för själen att vara där :)
Min längtan är också alltid åt det hållet....! Ljuvliga plats på jorden! Det beror förstås på att vi alla gjort den till det, tillsammans! Kram.
jag längtar oxå dit har inte varit där på över ett år kram.
Skicka en kommentar