En som inte kan...I juni slog jag på en golfboll för första gången. Det gick oväntat bra, till både familjen och pojkvännens förvåning. Idag var det dags igen. Denna gång utan förvarning, och jag skulle iklädd för trång klänning och ballerinaskor svinga en klubba. Det gick åt helvete. Och egentligen struntar jag fullständigt i det. Det är bara logiskt. Det som gör mig förbannad, är min egen reaktion och simpelhet. Att tårarna bränner bakom ögonen, bara för att jag inte kan spela golf.
*
Jag får vara glad för annat, att jag ska på två födelsedagskalas i helgen, att jag haft en vecka med sol, god mat, bra träning med bra känsla för första gången på säkert en månad... och i fortsättningen får jag njuta av hans spel istället, hur häftigt det är med någon som är så duktig på något, de vackra slagen, koncentrationen, fokuset, precisionen.
Och en att vara stolt över, för det och mest för att han är den han är, precis så.
2 kommentarer:
Man kan ju inte vara bra på allt... och skönt att träningen har känts bra, och att du kan glädjas åt killens prestation! Kanske fler privatlektioner i golf?
kära lilla vän. man kan inte tävla i allt :)
Skicka en kommentar