Både kramar och kokta ägg

Enligt Runners World så ligger man i riskzon för så kallat löparknä, en av löparnas vanligaste belastningsskador, om man är kvinna och har ett BMI på över 21. Ett BMI på över 21? Ideal-BMI är mellan 19-25, 21 ligger alltså i nedre skalan av idealet. Men det är klart, ju mer kroppsvikt, desto större belastning på leder och knän. Jag har ett BMI på över 21. Det är bara att konstatera att man (jag) inte är byggd för löpning egentligen. Alternativt, gillar styrketräning och att leva livet för mycket. Och så kommer det att förbli. Jag vill utvecklas och bli bättre men inte till vilket pris som helst, bäst blir jag inte ändå och har inget behov av att bli.

Jag pratade för ett tag sedan med en kvinna som tävlat på amatörnivå i fitness. Det hade som hon beskrev det inneburit månader av svält och hon längtade nu efter att få äta. Under perioden som man deffar inför tävling har man som jag förstår det samma träningsmängd som innan deffning, men minimerar kaloriintag och kolhydrater för att definiera sin muskelmassa, skala bort sitt underhudsfett. Det är beundransvärt att ha den disciplinen men ingenting jag för allt smör i Småland skulle vilja utsätta mig själv för. Så mycket gott att mista… med min matklocka skulle det dessutom innebära veckor och kanske månader av sämre humör, vara och känna sig låg och deppig och dåligt mående. Jag längtar till utmaningar och mål, halvmarathon, nästa Tjejvasa, Vasaloppet, kanske ett marathon men det får inte bli hela tillvaron. Det är ju i mycket vägen dit som är själva ändamålet.

Som jag kan konstatera gång på gång, för mig är det en gyllene medelväg som gäller, där hälsa är en helhet som består av både kärlek, vänskap, hård träning, mindre träning, vila, arbete, sömn, kanelbullar och kaffe, minikeso och kokta ägg.