7 days

En vecka av livet, det är ju ingenting och allting. Det har varit både de värsta och bästa dagarna, ja jag tror det, från botten av mig tror jag det. Det är väl så, att sorg, lycka och hopp går enade genom och fram. Nu är det nya dagar som kommer och en del av de Fartfyllda aktiviteter som har varit har varit ungefär såhär.

Olsnäsmästerskapen i terränglöpning
Torsdag den 30 augusti gick Olsnäsmästerskapen av stapeln, i Olsnäs, kors i taket. Jag var anmäld till 12 km loppet och mitt mål var att springa på under en timme och hålla under 5 min/km. Det gjorde jag inte. Jag sprang på 1.01.40 vilket gjorde en kilometertid på 5.08/km. Men jag sprang faktiskt fel... vid 6 km-varvningen var det dåligt skyltat och utan någon klunga att följa, sprang jag fel. En omväg på flera hundra meter som kostade mig minst 2 minuter. Så hade inte pucko-pajas-jag gjort den tabben så hade jag ju fixat målsättningen...

Det var hursomhelst en kick att tävla, en bekräftelse på att formen inte är så bedrövlig som jag befarade... Och trots terrängen, backarna, leran så kändes det riktigt bra och många tankar jag hade om tävling och träning blev bekräftade. Med mig hade jag dessutom två herrar från familjen W som supportrar och det värmer hjärtat och gör att man orkar och vill mer.

Motala dit och hit
På grund av olika anledningar blev det en helg i Motala. Det var mycket fint. Jag bodde i ett litet grönt hus med många rosor utanför, hos en fin farfar och tillsammans där med svärfar och pojkvän. Vi grillade, bakade, läste, drack öl, åt godis, sprang, fikade nere vid kanalen, och dessutom red vi hos en faster som är hopptränare/beridare/driver en ridklubb. Min älskling fick rida på en häst som gått internationell hoppning Svår klass med placeringar. Jag fick rida på Modesty Blaise, hon var liten, trevlig och pigg och jag har saknat att rida. Jag tror vi återvänder snart till Motala precis som till Hinnsjön. Och i tom och efterlängtad frånvaro av egna mor- och farföräldrar är jag glad att jag nu har älsklingens som bonus.

Långt långpass
Igår stod ett långt långpass på schemat. Och det blev långt och det blev härligt. Min kropp var verkligen med mig, inte mot mig som så ofta annars denna sommar. Från första kilometrarna visste jag att det här blir bra. Så stark som jag känt mig då har jag inte känt mig på många veckor. Hela kroppen var med, magen, benen, styrkan, huvudet. Solen sken milt över Limsjön och jag sprang 22.2 kilometer. Det tog 2 timmar och 4 minuter, 5.37 min/km, Easy tempo. Efteråt var jag visserligen gråtfärdigt trött med prickar framför ögonen, men samtidigt är det få saker som slår känslan av att göra det, klara det, något svårt, något jobbigt.

Och så allt annat...
Jag har fikat med syskon och syskonbarn, hängt med tjejen jag känt sen bäbisben, fikat minst en gång om dan precis som tänkt, vi var burit byrå och pratat om en tv, snart ser det inte riktigt ut som det gjorde förut här hemma när vi ska dela tvättkorg och sovrum och middag. Och det gör mig in i hjärterummet glad.